Det syns redan på omslagen att David Wibergs bilderboksdebut ”Världens snällaste gäng” och Malin Klingenberg och Maria Sanns pigga lekparksskildring ”Gamlingarna” är besläktade. Det är två olika bilderböcker, om två ganska olika gäng. På båda omslagen står grupperna i motljus, bildar en flock av långa skuggor. Kropparna är stämningsfullt upplysta som för att accentuera spänningen och det potentiellt farliga i att möta en hop främlingar – vid gungorna, som hos Malin Klingenberg och Maria Sann, eller intill gångtunneln som hos David Wiberg.
”Jag stod vid uppgången till Tysta tunneln […]. Det var då jag såg dom. Dom kom gående i rampen bredvid Byggnad A. Jag förstod direkt att det var dom. Det kändes i magen”, skriver Wiberg. Allt i en mångtydig text som med sin täta ton påminner om ett minnesarbete, samtidigt som den inledningsvis signalerar en sorts utsatthet.
Berättarjaget i ”Världens snällaste gäng” har precis börjat gå själv till skolan. Att det är en ensam promenad, också på ett själsligt plan, syns i bildgestaltningen. De framför på gångvägen är två, men textens jag förblir en. Om morgnarna traskar hon fram i en mycket brun värld. Färgskalan är höstens fula, den geggiga bortom lövens självlysande prakt. Flickorna framför har emellertid rosa ryggsäckar. Likadana, givetvis. Det tycks skina om de två kompisarna, som om Wiberg med sitt val av färg, ljussättning och komposition vill betona att vänskap i sig har en förmåga att rita om vardagen – lyfta också de tidigaste mornar till någonting glittrande. Ändå framstår de två rosa gestalternas blickar på den ensamma bakom som lite utpekande och aningen vassa.
Och det är här som titelns gäng kommer in. Ganska snart förstår man att mångsysslaren Wiberg, som bland annat skrivit ungdomsböcker men också är tecknare, utbildad arkitekt och bildkonstnär, vill vrida på förväntningarna. Gänget som hans ensamma flicka möter är inga mobbare. Tvärtom är de världens snällaste, och kanske är det just därför som mötet på skolgården blir så pass livsomvälvande att det måste återberättas av flickan ett halvår senare.
Världens snällaste gäng lämnar ingen ensam i kapprummen, låter alla få veta deras hemlisar och gör inte livet surt för den stackars mattanten.
Fram träder en roligt underlig och småvuxen bilderbok. En som hyllar den närmast osynliga snällheten som sällan får plats i det moderna dramat där konflikter i sig oftast ses som en nödvändig katalysator. Eller i en (skol)värld, där de utlevande upptågsmakarna tenderar att få det mesta av uppmärksamheten. Med en blandteknik som osar sjuttiotal i både färgpalett och sitt lite uppkäftiga sätt att låta de måleriska illustrationerna bryta sig ut över sidornas vita fält är ”Världens snällaste gäng” också en konstupplevelse i sig. En öppen, undrande allåldersbok, snarare än en konventionell berättelse i bilderboksformatet.
”Gamlingarna” är mer trogen den yngre målgruppen i genren. Med humor och lätt hand mejslar Malin Klingenberg och Maria Sann fram en pigg gängskildring för förskolebarn där lekplatsen blir nav för ett lagom yvigt kammarspel om lek, makt, mod och rädsla. Boken är en fristående fortsättning på duons charmigt skruvade ”Främlingarna” (2021) och flyktdramat ”Rymlingarna” (2024). I nya boken fortsätter kompisarna Linnea, Jona och Ebba att utforska det okända. Till parken går de dock bara medan det ännu är ljust ute. För med mörkret kommer gamlingarna. De spottar och skräpar ner, lutar sig mot saker och… tar helt enkelt väldigt mycket plats med sina kantiga tonårskroppar och höga röster.
Gamlingarna är läskiga och tuffa. Det ryktas att de har gömt en kniv i en av parkens gungor, men ingen vågar se efter. De yngre barnen gör sitt bästa för att hålla sig undan. Men när Linnea en dag får syn på en av de äldre killarna i matbutiken märker hon ganska snart att han inte alls är så tuff som han låtsas vara. Han får ju inte ens äta chips på vardagarna för sin mamma!
Likt Wiberg arbetar Sann med bruna och beige toner, men bryter upp dem med en kraftfull solnedgångslila som får färga så väl himlar som hus. Bland nedklottrade papperskorgar och skejtramper, buskar och sneda basketkorgar lyckas hon förmedla att just den här rätt skamfilade lekparken är världens medelpunkt. Det är skickligt gjort, men ändå långtifrån tillrättalagt.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
