”Och hur tror du att det gick?” undrar en namnlös farfar en bit in i historien om en vän vars familj i generationer bränt sprit. När regeringen i syfte att göra landets befolkning självförsörjande förbjuder ris vid tillverkningen av alkohol hotas dock framtiden. Barnbarnet, som hört storyn förut, lyssnar ändå tålmodigt. Dess egen familj, som i lika många generationer livnärt sig på svartkonst, tillverkade nämligen den lampa, utformad som ett gosedjur, med vilken farfaderns vän sedermera sökte hämnas.
Fortsättning följer i den novell som givit titel åt Bora Chungs ”Förbannad kanin”, varmed hennes koreanska prosa nu introduceras på ledig svenska av Anders Karlsson och Okkyoung Park. De övriga nio texterna i samlingen präglas av samma lätta anslag och narrativa kvicktänkthet. Urspårad myt går hand i hand med nykter realism, rapporter från livets utkant blandas med skir fantastik – och inte sällan med gott öga för hur överraskningar sätts i samhällskritisk tjänst.
Huvudpersonerna i Chungs spekulativa fiktioner är vanligen missaktade, malträterade, avsigkomna. Det vill säga: barn, kvinnor, män med låg social kompatibilitet. Så här heter det om en pojke som för att rädda hembyn undan ett fågelmonster spärrats in i en grotta, där vidundret med jämna mellanrum hackar sönder hans rygg. Ärrad från länd till nacke lyckas han slutligen fly och hemsöker nu byn. En invånare säger till sin syster som ängslas över vad som skall ske: ”Oroa dig inte. I något hörn av världen finns det säkert en plats även för en best som han.”
Så här låter det då Derek, en android, tar farväl av berättarjaget i en annan novell: ”[Farväl, min älskade], viskade han. Sedan kysste han mig på pannan. I hans ansiktsuttryck kunde jag skönja något som även om det var svårt att beskriva liknade både medkänsla och sorg.”
Och så här beskrivs en kvinna som en mindre vacker dag i livet upptäcker att hennes avföring kontinuerligt gött och med tiden format en yngre version i 1/1-storlek: ”Hon fortsatte att stirra i spegeln. Hon kunde se hur personen som kommit upp ur toalettstolen sakta vände sig mot henne. Bredvid spegelbilden av sitt gamla ansikte kunde hon nu skönja sitt eget ansikte från unga dagar. Hennes yngre jag log mot det äldre.”
Som en kvinna som övergivits med barn och makens skulder konstaterar: ”Vuxnas liv kan vara komplicerat, det är allt.”
Visserligen är livet ofta skit i Chungs noveller. Men som en död tysk filosof konstaterade betyder detta mest bara att det inte finns något riktigt liv i det falska. ”Förbannad kanin” avtäcker samhällets repressiva strukturer utan att förfalla till självömkan. Öden och äventyr hanteras inte med empati utan påhittig neutralitet. Prosan drar åt det torra, klara, stundom groteska. Här finns föga psykologisk realism, och ingen sentimentalitet.
Förvisso saknas inte undermening, men det förblir läsarens uppgift att dra slutsatser. Om det förekommer emotioner rör det sig sällan om huvudpersonernas egna, utan – som Derek visade – om andras hållning till dem. Chung vet att det trots allt är läsaren som bör stå för känslor i litteraturens värld – och de gror bäst om hens föreställningskraft ges utrymme. Detaljerade beskrivningar av vad som pågår i människors inre har en tendens att proppa igen prosan och tråka ut. Eller som en kvinna som övergivits med barn och makens skulder konstaterar: ”Vuxnas liv kan vara komplicerat, det är allt.”
Det händer således inte mycket på stilens nivå i Chungs noveller – en snygg liknelse här, ett välplacerat adjektiv där – men desto mer på handlingens. Med sin underskruvade prosa rör hon vid smärtpunkter utan åthävor, och utan att väja för halsbrytande perspektiv. Udden riktas mot förtryck, inte minst av patriarkal sort. Varelsen av avföring levererar vad som nog är bokens hemliga sensmoral: ”Det är lustigt att vara människa, tycker du inte?”
Läs fler texter av Aris Fioretos och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
