Anas Suedani håller upp ett litet ben, väger det i handen och tittar på det ur olika vinklar.
– Ett nyckelben tror jag, säger han.
Vi står ovanpå en massgrav, en av många i området. En del har grävts upp, dels av människor, dels av djur och mänskliga kvarlevor är spridda över hela Tadamon, en förort till Syriens huvudstad Damaskus.
Massgraven vi står på är en av få som blivit känd över hela världen. Detta eftersom massakern som föranledde den filmades av syriska soldater.
Videon som dokumenterar massakern fanns på en laptop som tillhörde underrättelsetjänsten och blev känd först nästan tio år efter att den spelades in. När en nyrekryterad soldat hittade videoklippet i hårddisken blev han chockad. Han kände igen officeren som ledde massakern.
Soldaten skickade klippet till en syrisk oppositionell i Frankrike och därifrån sändes det till två forskare som kunde bevisa att massakern begåtts av avdelning 227 i al-Assads ökända militära underrättelsetjänst.
I videon, daterad den 16 april 2013, syns ett nygrävt hål i marken mellan två byggnader som är skadade av missiler och artillerield. En underrättelseofficer i militäruniform och fiskarhatt viftar med sin kalasjnikov och skriker ut order.
Människor med ögonbindel och handfängsel uppmanas att springa mot hålet i marken.
– De skrattade när de tvingade människor att ställa sig i en grav innan de sköt dem i huvudet, säger Anas Suedani.
Han bor i Tadamon och någonstans här finns hans bror. Eller resterna av honom. Det är därför Anas varje dag går runt och letar efter ben. Han lägger dem på särskilda platser, täcker dem med tygstycken, men gräver inte ner dem.
– Om jag begraver dem är det som att jag gömmer dem igen. Jag vill att de ska ligga här som ett bevis på vad som hände, säger han.
Anas Suedani tittar ner på högen av benrester.
– Det brukade finnas en käke här. Hundarna måste ha tagit den, säger han.
Människorättsorganisationen Human rights watch, HRW, kräver att den nya syriska regeringen ska utreda vad som hände i Tadamon.
– Utan omedelbara syriska och internationella insatser att säkra och bevara troliga platser för massmord för koordinerade utgrävningar och rättmedicinska utredningar finns det en överhängande risk för att kritiska bevis som kan användas för att ställa de skyldiga till svars går förlorade, säger Hiba Zayadin, senior Mellanösternresearcher på HRW.
– De anhöriga till människor som så brutalt mördades här förtjänar att få veta vad som hände. Offren förtjänar rättvisa.
Men det har gått flera månader sedan HRW:s uppmaning och ännu har ingenting hänt. I alla fall inte med bevisinsamlingen. Fyra män har gripits misstänkta för inblandning i massakrerna i Tadamon, men underrättelseofficeren i fiskarhatt är fortfarande på fri fot.
– Den nya regeringen har förbjudit oss från att gräva här. Men de kan inte hindra vildhundarna, säger Anas Suedani.
Tadamon ser vid en första anblick ut som en spökstad. De utbombade höghusen och stora ytor som bara består av grus, skräp och rasmassor verkar öde.
Men plötsligt kommer en stor grupp barn rasslande längs med det som någon gång brukade vara en asfalterad gata. De skojar och knuffas, beter sig som barn i allmänhet, tills de får syn på DN:s fotograf och stannar upp. Barnen fnittrar och viskar innan de berättar att de är på väg hem från skolan.
En gång i tiden var Tadamon hem till människor med olika bakgrund. Syrier från Golanhöjderna som tvingades bort när Israel annekterade området, alawiter, druser och palestinska flyktingar. Blandningen blev ett hot när det syriska inbördeskriget inleddes. Regimen såg risk för upplopp i Tadamon, det fanns oppositionella fraktioner här, och varje liten gnista slogs ner med järnhand.
Efter regimens fall har folk börjat återvända.
– Men ni får passa er, det är fortfarande pro-Assad-folk som gömmer sig här, säger Jouma.
Han går förbi med sin lilla son, på väg hem till sitt hus. Huset har han precis byggt upp igen, hjälpligt. Det ser mer ut som ett skjul, eller kanske ett förråd om man ska beskriva det snällt.
– Det brukade stå en lång rad hus här. Nu är alla borta, säger Jouma och pekar ut mot ett område stort som tio fotbollsplaner.
Jouma vill inte uppge hela sitt namn eller visa sitt ansikte i tidningen. Fram till nyligen hade han kamouflagefärgade kläder, kalashnikov och mask för ansiktet, som en del av rebellgrupperna som kämpade för att besegra al-Assad. Jouma gjorde det för sitt land, säger han, men också för sin son. Och för sin egen skull. För att kunna återvända hem, hem till Tadamon.
Sonen, han är kanske sex år gammal, hittar ett ben på marken. Det ligger nära en rabatt där någon oväntat nog odlar salladslök.
– Jag anade att det skulle bli svårt, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle se ut såhär, säger Jouma och slår ut med handen mot resterna av Tadamon.
