Teater
”Alice i Underlandet”
Av: Anastasia Holst Nørlund, fritt efter Lewis Carroll. Översättning: Kashayar Naderehvandi och Johanne Lykke Naderehvandi. Dramatisering och regi: Anastasia Holst Nørlund. Scenografi och kostym: Frederikke Dalum och Mie Riis. Ljus: Stuart Bailes. Komposition: Markus Artved. Koreografi: René Vinther-Grønning. Dramaturg: Anton Elmgren. I rollerna: Ida Knapp Drougge, Susanne Karlsson, Ronja Svedmark, Johannes Wanselow, André Gatu, Victor Ståhl Segerhagen, Malin Karlsson, John Njie. Scen: Malmö stadsteater, Hippodromen. Speltid: 1 timme 20 minuter
För en elvaåring som har hela världens underland tillgängligt på sin egen skärm är en stressad kanin kanske inte så mycket att höja på ögonbrynen åt. Alice är lika uttråkad idag som hon var i mitten av 1800-talet – men hur är det egentligen med nyfikenheten? Numera krävs något mer för att hon ska följa honom, och det vet kaninen – svängigt spelad av André Gatu i virkad magtröja. Så han tar helt enkelt hennes telefon med sig ner mellan soffkuddarna, och hon kastar sig efter.
När Malmö stadsteater sätter upp ”Alice i underlandet” som årets stora familjesatsning är det just den samtida familjen som är utgångspunkten. Anastasia Holst Nørlund, som också regisserat, ger Alice (Ida Knapp Drougge) en skrikande lillebror och två utmattade föräldrar som tycker att storasyster är stor nu. Hon verkar inte träffa sina vänner heller? Inte konstigt att man blir uttråkad. Eller deprimerad?
Den tunga symboliken i Lewis Carrolls klassiker har analyserats på längden och tvären, med underlandet som en surrealistisk spegling av det viktorianska samhället och Alice skruvade upplevelser som en bild av övergången från barn till vuxen. Men kanske är det verkligt bestående arvet ändå underlandets – och spegellandets – estetiska universum. Blodtörstiga spelkort, schackpjäser med varierande status, mystiskt leende katter, chica men galna hattmakare, tebjudningar, krocket, rättegångar. I en rolig metakommentar motiverar en svart bonde sin närvaro på scenen med att schack spelar en viktig roll i ”en mycket specifik bok av Lewis Carroll”.
Och på Hippodromens scen står mycket riktigt utanpåverket i fokus, och det på ett ganska ljuvligt sätt. Frederikke Dalum och Mie Riis som gjort scenografi och kostym har skapat en spektakulär och samtidigt kylig variant av vår värld, där enorma tepåsar kommer gående över scenen, hattmakaren åker fyrhjuling och katthuvuden svävar fritt i luften. Den vita drottningen (Susanne Karlsson) dyker upp som Barbie med stela leder, vass som en affärsjurist.
Det här är ”Alice i underlandet” som musikteater, med nyskrivna poplåtar av Markus Artved. Musiken höjer både tempot och stämningen i den lätt statiska föreställningen, men inger också känslan av ett slags nummerrevy. Vi får helt enkelt ett pärlband av scener utan riktig helhetskänsla, men med många fina och roliga detaljer. ”Ät inte upp mig” säger den sorgsna Klumpe Dumpe (Victor Ståhl Segerhagen) i vit äggkostym. Tillsammans är man som bekant mindre ensam. Eller? Alice ser kusliga versioner av sig själv springa omkring, och hör kaninen kalla henne vid andra namn. ”Jag letar efter något, men vet inte vad det är”, sjunger hon – och inte utan hopp. För det finns kanske ingen mening i allt det här, och ändå tycks hon hitta den.
Läs fler scenrecensioner här.