På en ofta reproducerad målning poserar lord Byron i ett bergslandskap blickande mot fjärran. Den nonchalant knutna halsduken fladdrar i vinden. Bakom honom har hans page Robert Rushton lossat förtöjningen till den båt som ska föra dem ut till ett väntande fartyg. Det finns skäl att anta att Byron själv valt den teatrala posen. Han hade låtit måla tavlan som avskedspresent till sin mor när han första gången lämnade England 1809, tjugoett år gammal.
I ett brev antydde Byron att han hade goda skäl att lämna hemlandet. ”Jag kommer aldrig att bo i England, varför måste förbli en hemlighet.” Vilket skälet var har forskningen grubblat över i snart 200 år. Först angavs hans olyckliga tonårsförälskelse i sin kusin, Mary Chaworth. Förkrossad fick han höra att hon utropat: ”Tror ni verkligen att jag skulle bry mig om den där halte pojken?”
Mary hade bestämt sig för ett annat parti, en man som mest intresserade sig för rävjakt och som skröt om att aldrig ha läst en bok. Att hon efter sitt giftermål kom att bo i närheten av Byrons egendom Newstead Abbey rev upp gamla sår hos honom. Mary hade nu tröttnat på sin fantasilöse make. Samtidigt ångrade hon att hon avfärdat sin blekfete kusin, som nu utvecklats till en underskön ung man. I en dikt tillägnad Mary förklarar han sitt uppbrott:
And I must from this land begone
Because I cannot love but one.
Senare tiders forskare har anfört Byrons bisexualitet som orsak till landsflykten. Ett skäl till den tidigare forskningens relativa diskretion kan ha varit att man försökt ”skydda” poetens minne. Ett annat skäl kan ha varit bristen på tillförlitligt källmaterial. Den annars så frispråkige lorden lämnade inte efter sig många dokument där han öppet talade om sin läggning.
De möttes dagligen, tog promenader och simturer, läste eller sjöng tillsammans
Byrons viktigaste kärleksförbindelse i ungdomen var med en fyra år yngre korgosse, John Edleston. De möttes dagligen, tog promenader och simturer, läste eller sjöng tillsammans. När Edleston lämnade Cambridge var Byron otröstlig. Det var vid denna tid den melankoli utvecklades som skulle följa honom resten av livet.
Den 2 juli 1809 avseglade Byron. I två år skulle han vara borta. Som ressällskap hade han studentkamraten John Cam Hobhouse, en ung man med litterära intressen och liberala åsikter. Medföljde gjorde också Byrons betjänt Fletcher, som skulle följa honom genom äventyr och vedermödor ända fram till hans död. Fletcher skulle dock fördystra resan med sin ständiga hemlängtan och sitt tjat om bristen på öl, biff och te.
Målet för Byrons resa var Grekland, som då var en del av det ottomanska imperiet. När de närmade sig Delfi och Byron såg Parnassos avteckna sig i fjärran skrev han några hänförda strofer. I Delfi drack han ur den kastaliska källan och på resterna av en antik marmorkolonn ristade han och Hobhouse sina namn. Innan de gav sig av fick Byron se sex örnar sväva över Parnassos och tog det som ett tecken på att Apollon hade mottagit hans poetiska hyllning.
Nu väcktes hos Byron de känslor som senare skulle få honom att aktivt deltaga i grekernas frihetskamp mot det turkiska väldet
Julnatten 1809 tillbringade sällskapet på loftet till ett stall. Den stickande röken från eldstaden gjorde det omöjligt för dem att sova. Men på juldagsmorgonen kompenserades de för nattens vedermödor då de från en kulle såg Aten breda ut sig framför dem med Akropolis skimrande mot himlen. Vid närmare betraktande var staden dock en besvikelse. I stället för antika minnesmärken fann Byron en turkisk kåkstad.
Det skulle ta veckor innan Byron och Hobhouse fick tillträde till Akropolis genom att muta den turkiske kommendanten med te och socker. Byron märkte att grekerna hade svårt att acceptera den turkiska överhögheten, men kunde samtidigt konstatera att de saknade den stolthet och kampvilja han förknippade med deras heroiska förfäder. Inför Parthenontemplets ruiner föll han i tankar över det mäktiga antika arvet och den samtida defaitismen. Nu väcktes hos honom de känslor som senare skulle få honom att aktivt deltaga i grekernas frihetskamp mot det turkiska väldet. Akropolis blev för honom symbolen för det forna Greklands storhet, som han trodde skulle kunna återupprättas om folket kunde väckas för frihetens idéer och göra uppror.
Under resan hade Byron arbetat på den episka dikten ”Childe Harolds pilgrimsfärd”, som skildrade en ung ädling, till förväxling lik Byron själv, och hans resa i länderna kring Medelhavet. När han efter hemkomsten till England publicerade de första två sångerna av verket i mars 1812 såldes boken slut på tre dagar. Inbjudningar till fashionabla salonger, middagar och baler vällde in.
Hela livet förde Byron en kamp mot sin fetma – hetsätande övergick i perioder då han livnärde sig på kex och sodavatten
Byrons skandalomsusade berömmelse kan jämföras med en nutida rockstjärnas. Som en sådan var han intresserad av sin publika framtoning. Det finns många skildringar av Byrons vackra anletsdrag, alabastervita hy, höga panna och den närmast hypnotiska blicken. Han var stolt över sitt utseende och vårdade det omsorgsfullt. Han klädde sig i frack och bar handskar också inomhus. Tänderna skötte han minutiöst. Sitt mörka hår fick han att glänsa med Macassarolja.
Hela sitt liv förde Byron en kamp mot sin fetma. Trots sin klumpfot ägnade han sig åt boxning, fäktning, simning och till och med cricket. Hetsätande övergick i perioder då han livnärde sig på kex och sodavatten. En gång sa han att om han stod i valet mellan att bli fet eller vansinnig visste han inte vilket han skulle välja.
Den mest ihärdiga av Byrons älskarinnor var lady Caroline Lamb. Hennes sammanfattning av Byrons karaktär har blivit klassisk: ”Mad, bad and dangerous to know”. Caroline var egensinnig, spirituell och i ständig opposition mot societetslivets konventioner.
Med sin slanka, pojkaktiga figur kan Caroline ha påmint Byron om Edleston, i synnerhet som hon ofta klädde ut sig till page. Deras passion – eller snarare Byrons – varade i fem månader. Carolines skulle bli livslång. Hon publicerade 1816 nyckelromanen ”Glenarvon” där hon skildrade deras affär. Boken blev en skandalsuccé.
Caroline Lamb skymtar förbi på några ställen i ”Don Juan”. I andra sången ser Byron tillbaka på några av sina älskarinnor: ”En lever fan/och skildrar sedan allt i en roman”. Det är inte svårt att lista ut vem formuleringen avser.
En allvarligare förbindelse var den Byron 1813 inledde med sin halvsyster Augusta Leigh, som var fjättrad i ett tröstlöst äktenskap. Passionen var omedelbar och ömsesidig. Med ingen annan kvinna var Byron så lycklig som med Augusta. De två planerade att rymma utomlands tillsammans, men Augusta ändrade sig. Det anses nu klarlagt att Byron var far till den dotter hon födde i april 1814.
Kanske var det för att dölja denna förbindelse som Byron kom att ingå ett förhastat äktenskap med Annabella Milbanke. Äktenskapet blev mycket kort och mycket olyckligt. Annabella födde honom en dotter, Ada. Kort därefter begärde hon skilsmässa. Vid denna tid tillföll barnen normalt fadern, om inte särskilda skäl kunde anföras. Annabella saknade ingalunda sådana. Hon kände till Byrons incestuösa relation med sin halvsyster, liksom hans homosexualitet. Hon anförde inga av dessa komprometterande skäl, men hade gjort klart att hon skulle göra det om hon inte fick vårdnaden. 1816 flydde Byron, denna gång för gott. Nu var hans rykte för alltid nedsvärtat.
Om kvällarna samlades de framför eldstaden – i skenet från ljuslågorna läste Byron högt ur en bok med spökhistorier
Byron färdades genom Europa i sin eleganta vagn, en kopia av Napoleons, förspänd med fyra hästar och lastad med resebibliotek, porslin och bordssilver. Förutom betjänter hade Byron med sig sin läkare, John William Polidori. För att motverka sin fetma intog Byron stora doser laxermedel. Biverkningarna gjorde att han hade behov av ständig läkarkontroll. Polidori hade litterära ambitioner. Byron såg honom som en neurotisk tråkmåns. Polidori försökte vinna erkännande från Byron för sina dikter, som lorden bara fnös åt. Ironiskt nog var det läkaren och inte Byron som var sjuk under nästan hela resan.
I juni hade Byron nått fram till Genèvesjön där han hyrde ett magnifikt hus – Villa Diodati. Ständiga gäster var poeten Percy Bysshe Shelley och den artonåriga Mary Godwin, som han enleverat och som senare skulle bli hans hustru. Där fanns också hennes styvsyster Claire Clairmont. Med henne hade Byron kort före sin avresa haft en affär i London, vilken resulterat i att hon blivit gravid.
Om kvällarna samlades de framför eldstaden. I skenet från ljuslågorna läste Byron högt ur en bok med spökhistorier. Han föreslog att de alla skulle skriva varsin. Detta infall skulle få som följd, om inte födelsen, så åtminstone bebådelsen av två av världslitteraturens mest berömda skräckgestalter – Frankenstein och, om än indirekt, greve Dracula. Men det var inte ur de två poeternas fantasi som dessa gestalter skulle födas. Såväl Byron som Shelley uttryckte helst sina tankar och känslor på klingande vers. Båda gav efter några valhänta försök upp idén om en spökhistoria.
Lord Byron angavs som upphovsman till ”Vampyren” men förnekade författarskapet. ”Jag tar inte ansvar för någon annans tråkighet än min egen”, skrev han
Det mest kända verket är naturligtvis Mary Shelleys ”Frankenstein”. Men 1819 trycktes ett annat verk som var resultatet av den stormiga sommaren tre år tidigare – ”The Vampyre”. Lord Byron angavs som upphovsman, men förnekade författarskapet. ”Jag tar inte ansvar för någon annans tråkighet än min egen”, skrev han. ”Dessutom tycker jag personligen illa om vampyrer, och den blygsamma bekantskap jag haft med dem frestar mig på intet sätt att avslöja deras hemligheter.” Polidori skrev ett brev till den tidskrift som publicerat ”Vampyren” där han förklarade att han skrivit berättelsen på grundval av Byrons misslyckade försök. Nu krävde han att verket utgavs under hans eget namn. Så skedde också. Men Byron var tidens ledande författare och upplaga efter upplaga av ”Vampyren” fortsatte att utkomma i hans namn. Det sägs att Goethe betraktade boken som Byrons främsta verk.
Nej, det var inte Byron som skrev ”Vampyren”. Däremot var han förebild för huvudpersonen, den demoniske lord Ruthven, i Polidoris berättelse en beundrad gestalt i Londons salonger. Polidori hade dragits till Byron, men hade hånats och stötts bort. ”Vampyren” var hans uppgörelse med sin fallne hjälte. Hans hatfyllda fascination ger texten sådan laddning att han kom att omvandla hela vampyrlitteraturen. Det hade skrivits vampyrberättelser tidigare, men då var vampyrerna groteska monster som krälade upp ur gravarna. Polidoris vampyr var en societetsman som drog till sig kvinnorna med hypnotisk kraft. Den mest kände efterföljaren till Polidori är Bram Stoker, vars Dracula har större likhet med Byron än med den transsylvanske furste som sägs utgöra förebilden.
Byron berördes av det mäktiga alplandskapet som omgav honom
Med all respekt för Goethes auktoritet och Polidoris pionjärinsats inom vampyrgenren måste nog ändå de naturlyriska avsnitten i tredje sången av ”Childe Harolds pilgrimsfärd” jämte Mary Shelleys ”Frankenstein” ses som de mest betydelsefulla litterära resultaten av sommaren 1816. Byron berördes av det mäktiga alplandskapet som omgav honom. Samvaron i huset och de djärva segelturerna med Shelley på Genèvesjön, där denne med sedvanlig intensitet delgav honom sina insikter i platonsk filosofi och wordsworthsk narturromantik hade inte heller lämnat honom oberörd. Men Byrons försjunkande i naturen och hans extatiska identifikationer med naturkrafternas mäktighet fyllde honom endast för stunden. De mörka minnena bar han ständigt med sig och också de lockades fram av den omgivande naturen.
Målet för Byrons resa var Venedig. Han anlände dit i november 1816. Det Venedig han mötte var i mycket en stad i förfall. Men detta förtog inte helt Byrons hänförelse. Han kastade sig huvudstupa in i stadens nöjesliv. Han hyrde en loge på operan och blev ständig gäst på otaliga fester och maskeradbaler där frigjordheten mellan deltagarna inte lämnade mycket övrigt att önska.
Byron besökte också Rom. Han såg en stad vars prakt och rikedom lagts i ruiner. Inför Colosseums ruin betraktade han detta förfall, men kunde också se hur det skänkt en ny skönhet åt de förvittrade murgrönstäckta murarna. Men Byron skulle inte vara Byron om han inte i förödelsen också kunde se hur hans eget liv lagts i ruiner. Var detta straffet för att han varit för övermodig i framgångens dagar? Han identifierade sig med skulpturen av den döende gladiatorn som han sett i museet på Capitolium som sårad sjunker ihop i Colosseum under massans jubelvrål.
Men ”Childe Harolds pilgrimsfärd” avslutas inte i ruinerna av Rom och en grusad kärlek. I bokens sista strofer står Byron åter där resan en gång inleddes – vid havet. Ända sedan barndomen hade det varit hans sanna element. Han var en skicklig simmare och i vattnet kände han en annan frihet än på land där han begränsades av sin klumpfot. Framför allt blir havet en bild för gränslösheten i tiden och rummet, något som fanns före oss och som ska finnas kvar sedan alla tyranniska riken förvandlats till öken.
O, dåna, Ocean, med mörkblå svall!
Förgäves fartygen mot vågen slår;
vi har förött vår jord – men aldrig skall
vår makt betvinga dig.
Artikeln är en förkortad version av Gunnar Hardings förord till ”Lord Byron – O dåna ocean” (Wahlström & Widstrand), en volym där han översatt ett stort antal dikter.