Förra året gavs 495 svenska originaldeckare och 104 översatta deckare ut i Sverige, konstaterade Svenska Deckarakademin som håller räkning på utgivningen. De översatta titlarna har bara ökat marginellt med åren, år 2000 var de 94. Det är de svenska originalen som verkligen har blivit väldigt många fler: år 2000 kom det bara ut 74 svenska original, alltså till och med betydligt färre än översättningarna.
Det är en ökning som är överraskande stor till och med för oss deckarläsare. Och Deckarakademin räknar dessutom bara tryckta böcker, inte de som enbart kommer ut som ljud- eller e-böcker. I den utgivningen döljer sig ännu fler deckare.
Det är det marknadsmässiga sättet att se saken. Som vanlig läsare kastar man sig över deckaren för att spänningsintrigen oftast är en pålitlig motor
Ökningen har naturligtvis ett samband med det svenska deckarundret som följde efter Stieg Larssons kioskvältare ”Män som hatar kvinnor” 2005, när svenska deckare slog säljrekord i hela världen, och även i Sverige.
Allt fler författare började söka sig till genren, där man tycktes bli både läst och förmögen (numera är det svårare att bli rik som deckarförfattare). Samtidigt har tryckmöjligheterna blivit fler: egenutgivarna och hybridförlagen gör att många fler hoppfulla kan trycka sina böcker, även om de inte blir antagna på ett större förlag.
Det är det marknadsmässiga sättet att se saken. Som vanlig läsare kastar man sig över deckaren för att spänningsintrigen oftast är en pålitlig motor för att upprätthålla läsintresset, och för att de flesta författarna i genren lyckas säga en hel del annat längs vägen.
Som Carl-Johan Vallgrens ”Din tid kommer”, Hayley Scrivenors ”Dirt town” och Clare Mackintoshs ”Den sista festen”, som alla tre kom ut i våras. Höstutgivningen är alltid ännu mer omfattande, och där ser många titlar intressanta ut. Givetvis de av stora författare som Jan Guillou, Arnaldur Indridason, Louise Penny och Pascal Engman, men det finns också som vanligt flera spännande nykomlingar.
Anders Fager och Michaela Carlberg – ”Ynglingamorden – en kriminalroman om 1892”
Piratförlaget, september
Anders Fager som skrev den otroligt läskiga moderna klassikern ”Svenska kulter” (2011) ger sig tillsammans med Michaela Carlberg (som enligt förlagsinformationen har forskat om samkönat toalettklotter, fantasieggande bara det) in i deckargenren. Deras ”Ynglingamorden” handlar om Stockholm i slutet av 1800-talet, där privatdetektiven Lars Quist får ett uppdrag av en rik kvinna vars bror tycks vara utsatt för utpressning. Spåren leder långt ner i den dåtida gayvärlden, men också till syskonens familj.
Maria Grund – ”Bläckfisken”
Polaris, september
Det är många som förlägger sina deckare till tiden före mobiltelefoner, övervakningskameror och ett allvetande internet, och det finns en spänning bara där. Maria Grund inledde en ny serie med ”Nattflygaren” förra året, om en ung kvinnlig polis som började leta efter en försvunnen flicka i en småländsk by. Ganska mycket på egen hand, ty året var 1986 och Sverige jagade Palmemördaren. Nu kommer andra delen som även den utspelar sig i den lilla byn, där nu en svårt skada kvinna hittas i skogen.
Lena Sundström och Jens Mikkelsen – ”Fristaden”
Norstedts, augusti
Redan att Lena Sundström och Jens Mikkelsen debuterar som deckarförfattare är värt uppmärksamhet: de är båda prisbelönta, erfarna journalister med inriktning på samhällsfrågor, och bör ha åtskilligt att berätta. ”Fristaden” är första delen i en planerad serie om (inte helt överraskande) två grävande reportrar i Malmö som inte vill sluta snoka i det som enligt polisen är ett helt självklart rånmord på en känd malmöit, Rebecca Rönn. Polisen anser fallet vara färdigutrett, men finns det en annan sanning?
Marcus Dunberg – ”Högdjuret”
Norstedts, september
Förra året kom Marcus Dunbergs debut ”Skuggland”, en tät spänningsroman i samma stil som Jan Guillous ”Ondskan”: om en privatskola med rika och tämligen obehagliga ungar, och självklart blir elvaårige Daniel mobbad, han som inte är rik utan bara ruskigt intelligent. Mest intressant var Marcus Dunbergs förmåga att detaljerat blottlägga ett iskallt maktspel bland såväl barn som vuxna i överklassmiljöer. ”Högdjuret” är fortsättningen som berättar om historiska rötter och nutida handlingar.
Karin Slaughter – ”Lögnen”
Övers. Villemo Linngård Oksanen, Harper Collins, oktober
Hon blir bara bättre och bättre, amerikanska Karin Slaughter som växlar mellan att skriva fristående och att fortsätta serien om polisen Will Trent och rättsläkaren Sara Linton. Fast dem kan man också läsa som fristående. Oftast förlägger Slaughter sina böcker till Atlanta och berättar om socioekonomiska förhållanden och historisk utveckling, men nu låter hon Will och Sara åka på smekmånad till det isolerade McAlpine Lodge. Traditionell pusseldeckare? Knappast, när Slaughter skriver.
Jo Callaghan – ”Lämna inget spår”
Övers. Hanna Williamsson, Modernista, oktober
Han fungerade överraskande bra, AI-polisen Lock som arbetade tillsammans med den mänskliga polisen Kat Frank i ”På ett ögonblick”, som kom ut förra året. Det lät ju fånigt med en AI-polis (som dessutom uppträdde som hologram), men brittiska Jo Callaghan gjorde det så bra att det blev årets bästa översatta deckare enligt Deckarakademin. Nu är det återigen dags att ställa faktabaserad kunskap mot mänsklig intuition, denna gång i ett mordfall där medierna går mycket långt i sin bevakning av fallet.
Thomas Engström – ”Satmarken”
Bokfabriken, oktober
Småländska skogar är en tacksam miljö för mysterier, och när Thomas Engström återvänder till deckargenren inleder han med en brosprängning i Satmarken utanför Nybro. Två skogsarbetare omkommer. Tre ungdomar är däremot försvunna, och den enas pappa anlitar den inte alltför laglydige juristen Erik Häll i Nybro för att ta reda på vad som hänt. Thomas Engström har tidigare skrivit de fyra spionromanerna om Ludwig Licht, där den första, ”Väster om friheten”, utnämndes till årets deckardebut 2013.
Anders de la Motte – ”Rostskogen”
Bokförlaget Forum, november
Det är ett oemotståndligt upplägg, glatt snott från Jussi Adler-Olsens böcker om Avdelning Q, med Leo Asker som blir degraderad ner i källaren på polishuset i Malmö. Där hamnar hon bland de andra på Avdelningen för förlorade själar, men givetvis lyckas hon lösa de mest komplexa fall. Första delen i serien, ”Bortbytaren” (2022) var lysande, själv var jag mindre förtjust i ”Glasmannen” (2023). Men nu är det mosslik, urban explorers och dunkla skogar som låter som om det kan bli mycket spännande.
Camilla Grebe – ”Flickorna och mörkret”
Wahlström & Widstrand, november
Camilla Grebe är bland de allra bästa i deckargenren just nu. Hennes senaste, ”Välkommen till Evigheten” (2022), var en vass skildring av bokbranschen och varierade även den klassiska deckargåtan om det slutna rummet. I den nya boken beger sig en femtonårig flicka från Hälsingland till Stockholm för att leta efter sin syster som försvunnit. Poliserna Manfred Olsson och Pirjo Lundquist utreder. Sjunde boken i serien med samma namn, ”Flickorna och mörkret”, men alla delar går att läsa fristående.
Denise Rudberg – ”Killer queen”
Norstedts, november
Denise Rudberg är för ung för att minnas sjuttiotalet, men hon är nästan skrämmande bra på att berätta så att vi äldre plötsligt minns en hel del. Fördomarna, kvinnosynen, sättet att strunta i barn … eller, mer ytligt: den förskräckliga maten och en levnadsnivå som faktiskt har utvecklats enormt sedan dess. Fortsättningen på förra årets första bok i serien, ”Dancing queen”, kan väl rimligen inte hålla samma lysande nivå? Men det handlar återigen om kvinnor och barn, om offer för en livsfarlig samhällssyn.
Hitta dina deckarfavoriter i Deckarväljaren och läs mer om deckare
