Om man bildgooglar Lottakåren möts man av svartvita fotografier på kvinnor som marscherar i kjolar och hättor. ”Ett gäng officersfruar som skitade ned kjolarna”, hette det i den skeptiska medierapporteringen när kvinnokåren bildades för drygt hundra år sedan.
Men kåren blev ett sätt för kvinnor att engagera sig i försvarsfrågor under en tid då det var långt ifrån självklart att de skulle göra det. Och under andra världskriget samlade organisationen drygt hundra tusen svenska kvinnor.
Nu, i sviterna av Rysslands invasion av Ukraina, växer kåren igen. Mellan 2021 och 2025 har medlemsantalet ökat från cirka 4 400 till 6 750. Men vad är det som lockar med den kvinnoexklusiva försvarsorganisationen i dag? Och vad gör en samtida lotta?
I en föreningsstuga i Sollentuna har sex lottor samlats en torsdagskväll för att planera nästa års aktiviteter för den lokala lottakåren. Kvinnorna är runt 60 år, stämningen är avslappnad och de strama uniformkjolarna har bytts ut mot t-tröjor med ”#Lottakåren” tryckt över bröstet.
Många av dem berättar att de har gått med de senaste åren för att ha något meningsfullt att göra och för att lära känna nya människor när pensionen börjat närma sig.
För Gunilla Eriksson väcktes idén när hon hittade sin mosters lottakårsbrosch i en låda med gamla grejer.
– Jag hade känt att jag ville göra något samhällsnyttigt och jag gillar att liksom vara förberedd och veta hur man hanterar en kris. Det här var ungefär samtidigt som invasionen av Ukraina, så man kände att det kom så nära då.
Gunilla Eriksson är ganska typisk för de som blivit lottor de senaste åren.
Maria Öst, kommunikationschef för nationella Lottakåren, berättar att kåren har en ungdomsverksamhet, där man fokuserar på att inspirera unga kvinnor att göra värnplikten. Men de flesta som blir lottor i dag är runt 50 år.
– Man har klarat av den mest intensiva delen av karriären och barnen börjar bli stora och så börjar man fundera på vad man kan göra nu och då hittar man oss, säger Maria Öst.
Många av de som söker sig till kåren har ingen tidigare relation till försvaret. Andra önskar att de hade gjort värnplikten som unga och ser nu en möjlighet att via Lottakåren utbilda sig och kunna ingå ett frivilligavtal med Försvarsmakten eller en civil myndighet, berättar hon vidare.
Gunilla Eriksson berättar att hon som ung var intresserad av att göra värnplikten.
– Jag var väldigt idrottsaktiv och tyckte att det lät spännande, så under gymnasiet var jag rätt inne på att göra lumpen men så blev det aldrig så. Sedan kom livet emellan med barn och allting. Så det var först nu som jag började fundera igen och kände att det var dags att göra något, säger hon.
Lottakåren grundades 1924 och till en början ägnade de sig framför allt åt att samla in pengar till landstormen, som kan ses som en föregångare till dagens hemvärn, och att dela ut mat när landstormen hade övningar.
– Men Lottakåren har alltid pushat och överskridit könsgränserna i försvaret, säger Fia Cotrell-Sundevall som är docent i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och som har forskat på kvinnors roll i den svenska militärhistorien.
Under andra världskriget började kåren ta över uppgifter som tidigare varit reserverade åt männen, som till exempel luftbevakning. Lottorna har också varit drivande i att göra värnplikten och officersyrken öppna för kvinnor, berättar Fia Cotrell-Sundevall.
Dagens lottor sysslar med en mängd olika uppgifter. De kan utbilda sig i militära kompetenser och få krigsplaceringar inom Försvarsmakten, som till exempel fältkockar eller underrättelseassistenter. De kan också utbilda sig för att krigsplaceras i det civila försvaret, för att stärka olika myndigheters kris- och krigsorganisation.
Många av medlemmarna väljer också att engagera sig i de lokala kårerna, genom att gå på föreläsningar om sådant som vad man bör ha hemma i sin krislåda och hur man stoppar blödningar – för att sedan kunna sprida vidare kunskapen till allmänheten.
Under mötet i föreningsstugan i Sollentuna planeras till exempel en föreläsning om hur man hanterade vattenbristen på Gotland i somras och hur man organiserar matbespisning för stora grupper.
Ingrid George, som har varit med i Lottakåren sedan 80-talet, menar att många har en felaktig bild av vad lottorna egentligen sysslar med.
– Jag skäms inte över den gamla bilden av att man är ”försvarets lilla lotta”. Förutsättningarna för att vi skulle ha ett hemvärn då var att lottor samlade in pengar och stickade strumpor åt dem. Men den bilden är inte så aktuell i dag. Nu sitter vi med avancerade it-program och dokumenterar rapporter, säger hon.
Under 1900-talet fanns det flera frivilliga försvarsorganisationer som bara var till för kvinnor, till exempel Blå stjärnan och Bilkåren. Men i takt med att kvinnor fått kliva in i de manliga försvarsorganisationerna har också kvinnoorganisationerna öppnat upp för män. I dag är det bara Lottakåren kvar som är enkönad.
Och i organisationen går åsikterna om det isär.
– Jag upplever att det blir ännu mer aktuellt med en kvinnoorganisation. Försvar- och beredskapssektorn är väldigt mansdominerad. Då behöver vi vara här och inspirera kvinnor så att de också ser potentialen i att vara engagerad och att de vågar kliva fram och ta plats, säger Maria Öst.
Ingrid George har däremot ändrat åsikt genom åren.
– När jag gick med under 80-talet tyckte jag att det var ganska mysigt att det bara var kvinnor. Att man fick vara ifred. Men nu tycker jag att det känns lite omodernt och tråkigt, så jag har drivit frågan att öppna upp det för män också, säger Ingrid George som är den i Sollentuna Lottakår som varit medlem längst tid.
Men då är frågan om man skulle behöva byta namn, inflikar Anneli Åslund som är ny lotta.
– Skulle männen verkligen vilja kallas lotta? frågar hon sig.
Läs fler texter om civilt försvar
