Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Annah Bohman
”Malström”
Modernista, 192 sidor
En malström är en vattenvirvel som uppstår i trånga sund där mycket vatten ska passera. Den kan dra ner en mindre båt med manskap och allt i djupet. Det är också vad som händer i Annah Bohmans roman: Leah minns det som att havet öppnade sig och ur ett svart hål kom något som klöste och rev. Sedan minns hon inget mer innan hon vaknade upp, räddad. Men hennes far som stod vid rodret flöt i land först dagar senare.
Annah Bohman vet vad hon skriver om. Hon är sjöman och ”Malström” är hennes debut. Berättelsen utspelar sig på västkusten i en by där de flesta livnär sig som fiskare och havet alltid har varit en arbetsplats, mer olycksdrabbad än många andra. Efter förlisningen har Leah inte velat gå ut på sjön, ett år har gått och hon befinner sig fortfarande i en malström av rädslor och fragmentariska minnen.
Vad var det egentligen som hände, varför gick de så långt ut i stället för att vända när vindstyrkan ökade mot storm? Hon söker svar bortom naturliga förklaringar – är det djävulen eller ett havsodjur som lurar i djupen?
Det är lika bra att erkänna: jag började inte läsa denna bok med blank och neutral blick. Bohuslän är mitt landskap och Skagerack mitt hav; min far var sjökapten, han kunde se kulingen komma långt bortifrån horisontlinjen när vi andra fortfarande klagade på stiltje. En kvinna som skriver sjöroman kan knappast få en mer förväntansfull läsare än mig.
Nu visar sig historien snart dra åt ett annat håll: den håller sig på land och i Leahs plågade inre. Det är hon som har ordet, som beskriver landskapet och de få vännerna som väntar på krogen. De vill få upp henne på hästen igen, ut i en båt som först måste skrapas och målas och få motorn servad, men hon viker undan, säger att hon måste renovera övervåningen först och förklarar för sig själv och oss att det bara är ytterligare en undanflykt.
Annah Bohman har ett språk som förmår dra in mig i det hon beskriver, vare sig det är havet eller de känslosvall Leah vadar runt i. Det mesta är luddigt i hennes huvud ”som om något mjukt och sumpigt sipprat in i hjärnan, torkat fast och bara släpper igenom fragment av sådant som hänt för länge sedan”.
Det är något smittande njutningsfullt i hennes umgänge med orden, men här finns också en brist på tillit till läsarens förmåga att tolka och förstå. Allt för mycket tid ägnas åt att förklara Leahs reaktioner, känslor och tankar i ett slags självanalys som inte lämnar så mycket åt min föreställningsförmåga. I stället kan jag snart förutse vad som kommer att hända – och vad som har hänt.
Ändå: här finns en ordglädje som bådar gott för en framtid när Annah Bohman kan lossa förtöjningarna och ge sig ut på ett vatten fritt från förtydligande rev.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur