För ett par veckor sedan firade den skandinaviska institutionen på University of California, Berkeley, där jag doktorerar, 75 år. Det var ett fint avslut på en termin som annars präglats av oro. Hot om nedskärningar i universitetsbudgeten och tillbakadragna visum har satt sina spår. En så liten institution som vår är alltid sårbar under stora förändringar. Men firandet var hoppingivande på så vis att det vittnade om motståndskraft: kvällens historiska tillbakablickar klargjorde att detta knappast är det första pressade läget i Berkeleys historia.
Under det sena 1960-talet befann sig hela campus i uppror. Det bästa vittnesmålet från den tiden, som också citerades under kvällen, är utan tvekan Sven Delblancs dagboksroman ”Åsnebrygga”.
Delblanc var gästprofessor vid den skandinaviska institutionen under läsåret 1968–1969. I efterhand kan hans roman om tiden betraktas som startskottet på en kortvarig svensk mikrogenre: ett slags akademisk autofiktion med det amerikanska universitetet som utgångspunkt. PO Enquists novellsamling ”Berättelser från de inställda upprorens tid”, till stor del baserad på författarens erfarenheter som gästprofessor vid UCLA, kom ut 1974, och tre år senare var det Lars Gustafssons tur med ”Tennisspelarna”, (mycket) fritt baserad på hans tid vid University of Texas, Austin.
Det är lite intressant att tre av våra största författare under de antiamerikanska 60- och 70-talen inte bara ville resa till USA utan också göra litteratur om besöken. Man kunde uppenbarligen inte vända landet ryggen bara för att man ideologiskt vände sig emot det.
Delblancs roman tycks också ha fått ett uppsving på senare år. När svenskarnas bild av USA ska placeras in i ett litteraturhistoriskt sammanhang nämns den nästan alltid (gärna tillsammans med Gustafssons väldigt annorlunda ”Tennisspelarna”). Det är förståeligt: förutom att ”Åsnebrygga” helt enkelt är en intressant och underhållande roman så innehåller den en del slagkraftigt formulerade politiska reflektioner vars nutida relevans ibland är slående. (Och ibland inte alls, förstås.)
Det är en klyscha att man aldrig känner sig mer svensk än när man är utomlands, men här är den värd att upprepa
Enligt min mening är det dock inte de politiska analyserna av USA som utgör romanens stora behållning, utan författarens reflektioner över sin egen identitet. Det är en klyscha att man aldrig känner sig mer svensk än när man är utomlands, men här är den värd att upprepa. Delblanc är trots allt ingen vanlig besökare i Amerika, han är i landet för att undervisa amerikanska studenter i sin egen litterära tradition. Därmed får romanen oundvikligen ett allegoriskt drag – romanfiguren Sven Delblanc blir en representant för Skandinavien, medan det amerikanska universitetet förvandlas till en globaliserad värld i miniatyr, där olika språkområden slåss för sin överlevnad.
Delblanc blir ödmjuk av situationen. Han konstaterar att Skandinavien bara har ”tre förstklassiga attraktioner” – Kierkegaard, Ibsen och Strindberg – och känner sig trött på sitt eget europeiska författarskap: ”Av min typ går det tretton på dussinet: europeisk skribent som förkläder sig med slitna paltor ur 1800-talets teatergarderob.” Han funderar också mycket på Sverige. Under sina lediga stunder överväger han att skriva en etnografisk studie om svenska traditioner, och roar sig med att upprätta en lista över sina författarkollegors svenskhet: ”PO Enquist är mycket svensk”, ”Jan Myrdal är svensk, särskilt när han skäller ut Sverige”, ”Olof Lagercrantz är lite för irisk, är jag rädd”, och så vidare. Själv känner han sig ”närmast rysk, jämför Mussorgskij”.
Det blir snabbt lite rörigt bland Delblancs egna nationella, regionala, och kontinentala identiteter. Rysk, svensk, skandinav, europé – även nordamerikan måste så småningom läggas till listan, eftersom delar av ”Åsnebrygga” handlar om Delblancs far som utvandrade till Kanada. Den stackars huvudpersonen får med andra ord ett tungt allegoriskt lass att bära på sina axlar – kanske lite för tungt. Men som så ofta ligger det intressanta i det som skaver snarare än i det som får ekvationen att gå ihop.
I sin stora studie över antiamerikanism i europeisk litteratur har den danske litteraturvetaren Jesper Gulddal annars med all önskvärd tydlighet visat hur Europa nästan alltid framhävs som den utopiska motsatsen när europeiska författare ska kritisera Amerika. Men Delblanc är lika kritisk mot slentrianmässig antiamerikanism som han är mot naiv amerikanism. I slutet av romanen hamnar han bredvid en belgisk professor på en demonstration: ”Jag säger att vi kanske kan vänta samma utveckling i Europa. Belgaren protesterar ivrigt; han är europeisk chauvinist. Europa är bra. Nå, men vad tror han om Grekland? Grekland är bra, Europa är bra, det är bara USA som är åt helvete.”
Själv har jag burit med mig ”Åsnebrygga” mer än vanligt den här terminen. Inte bara under demonstrationer på campus, utan även i klassrummet
Det är något uppfordrande med Delblancs förmåga att röra sig mellan USA-kritik och självkritik. Själv har jag burit med mig ”Åsnebrygga” mer än vanligt den här terminen. Inte bara under demonstrationer på campus, utan även i klassrummet. När jag hållit min kurs om den skandinaviska historiska romanen har jag många gånger tänkt på hur Delblanc ”förstummas i en plötslig känsla av absurditet” under en föreläsning om JP Jacobsens 1800-talsroman ”Niels Lyhne”: ”Men vad har detta egentligen att säga oss här och nu?” Frågan kan låta pessimistisk, men den är också nödvändig. Aldrig bli överlägsen, aldrig ta sin egen position för given, bara för att ”USA är åt helvete”.
Under 75-årsfirandet funderade jag på om inte Delblanc fick något av den där inställningen från den skandinaviska institutionen. När de fungerar som bäst är det nämligen precis vad språk- och områdesstudier kan åstadkomma – avslöja och relativisera kulturella antaganden, både på platsen man befinner sig och på platsen man studerar. Det gäller förstås även institutionerna för Latinamerika- eller Mellanösternstudier. Och för att det ska ske måste det finnas ett internationellt utbyte av forskare, lärare och studenter. Man får hoppas att det fortsätter att vara möjligt.
Läs mer:
Rebecka Kärde: Kristi Noem kommer att slakta universiteten
Viola Bao: Sverige borde lära av utvecklingen på amerikanska universitet
