Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Du har inget att skämmas över, allas ser olika ut och det är helt normalt! Att de skiljer sig i storlek, form och förändras över tid är alltså inget konstigt.
Men nu finns det en lösning för den som föredrar en mer plastig och fabrikstillverkad look: Sophie-scarfen har blivit fast fashion.
Även den som inte känner till namnet har med största sannolikhet sett den lilla stickade snusnäsduken som sitter runt var och varannan trendkänslig hals. Mönstret utvecklades av danska Petite Knit för ett par år sedan och scarfen blev snart ett globalt fenomen. Via originalmönstret och videor i sociala medier har tusentals och åter tusentals sedan dess stickat den virala halsduken i mikroformat.
Skulle man ha den lilla chica scarfen var man helt enkelt tvungen att sätta sig på röven och sticka en. Något som kanske också bidrog till trendens genomslag
Det speciella med Sophie-scarfen var ju att det krävdes någonting av personen som ville haka på trenden. Skulle man ha den lilla chica scarfen var man helt enkelt tvungen att sätta sig på röven och sticka en. Något som kanske också bidrog till genomslaget.
Själv hade jag inte stickat sedan syslöjden i skolan. Oklart hur mycket som faktiskt producerades av mig där, och inte av min överarbetade syslöjdslärare. Ändå var det jag som hoppade på cykeln och köpte garn och några överdimensionerade stickor. Började traggla efter stränga instruktioner av en fransk youtuber. Hög på livet och min egen enorma kompetens.
Resultatet: en oformlig korv. Denna skulle jag komma att vakta med mitt liv. När jag i veckan, ett år senare, trodde att jag hade tappat den på en tågstation, höll jag på att börja grina. My baby!
Det är just det här emotionella bandet till vår egen garderob som fast fashion och stora butikskedjor helst vill städa bort. I stället ska det vara smärtfritt och gärna kännas härligt produktivt att kasta för att kunna köpa nytt. Detta är så klart ingen nyhet, men blir påtagligt i förhållande till den eftertraktade garnstumpen.
Plötsligt öppnas en ny värld, där man kan börja fantisera om att göra fler grejer själv. Ett par raggsockor kanske
Den här hösten – faktiskt redan förra – kan man i stället köpa in sig i klubben genom klädjättar som H&M, Gina Tricot och Stradivarius. Priset för viskosversionen ligger runt 130–200 kronor och är alltså ofta dyrare än den hemstickade varianten. Snabbare går det, men knappt och till vilket pris?
Det är en diskussion i sig ifall det är vettigt att Petite Knit säljer och kapitaliserar på ett så enkelt mönster från första början, men tack vare idiotsäkerheten blir scarfen en inkörsport för många att börja sticka mer och köpa färre slit och släng-produkter. Plötsligt öppnas en ny värld, där man kan börja fantisera om att göra fler grejer själv. Ett par raggsockor kanske, tänkte jag och surrade min deformerade snutt kring halsen.
När de stora kedjorna erbjuder genvägar och gör det personliga till massproduktion smalnar livet av. Vi betalar 200 spänn för en scarf i brandfarligt material och går samtidigt miste om kompetens, gemenskap och en chans att få känna oss lite duktiga. Dålig deal, tycker jag.