Supergrupppen Boygenius, bestående av Phoebe Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus, kom, såg, segrade – och sprang åt andra hållet. Efter ett album, följt av tre tunga Grammys på en och samma gala, meddelade trion i fjol att det gemensamma projektet lagts på hyllan ”på obestämd tid”.
Plötsligt stod de tre musikerna återigen på egna ben – men inte utan att samarbetet och segervarvet satt sina spår.
I Lucy Dacus fall innebär det bland annat att hon lämnat sitt indiebolag bakom sig. Kostymen har blivit större. Virginiaartistens fjärde album hakar absolut i hennes tidigare släpp och tilltalande universum av dagdrömmande tonårsrumsrock, men musiken har getts mjukare, och på kuppen mindre intressanta, kanter. ”Förrädiskt tilltalande musik”, skrev Mattias Dahlström i sin recension av Boygenius prisade ”The record”, och något liknande skulle kunna sägas om ”Forever is a feeling”, där både Phoebe Bridgers och Julien Baker dessutom gör inhopp. Undantag finns, men över lag glider låtarna så sömlöst in i varandra att det är lätt att tappa fokus; de är så välskrivna och behagliga att de blir till bakgrundsljud mer än något som får en att lystra.
Det är synd, eftersom det är i låttexterna som Lucy Dacus utmärker sig som soloartist. Skivans allra första spår ”Calliope” är döpt efter poesins musa, och därefter följer både vardagliga observationer och existentiella funderingar. Det är ofta ungefär lika pretentiöst som att döpa en låt efter poesins musa, men Lucy Dacus ber inte om ursäkt för det och därför går det också att tro på. Om hennes tidigare texter mest kretsat kring uppväxt och ungdomskval kastar hon sig här rätt in i kärleken – den som inte blev (”you’ve got your girl, you’re gonna marry her”), den som kommer bli (”I am orbiting you”), men framför allt den som är (”I thank god for you”). Det är sanna och råa känslor som förmedlas, och de hade förtjänat fler låtar med samma energi.
Bästa spår: ”Talk”
Läs fler skivrecensioner och fler texter av Matilda Källén
