Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Ibland tänker jag på vad Bruno K. Öijer sa i en intervju här i DN häromåret (23/8 2024). Medan han lät sig fotas i sin underbara Mercedes 190c från 1965 hostade han fram några väl valda salvor mot 70-talets inkrökta kulturpoliser: ”Den jävla kulturvänstern, I fucking hate them.”
Kanske var det liknande känslor som fick ett gäng Barthesgrabbar att starta en tidskrift vid namn Kris strax innan 80-talet rullade in. Man kan förstås fråga sig hur vaket det är av Öijer att ge igen för denna gamla 70-talsost, när det numera har bildats en sorts industri kring att hetsa mot den så kallade kulturvänstern. Men förr eller senare behövde det väl komma ut, även från Bruno K. Öijer.
Med visst fog kan man hävda att gamla enögda kulturrörelser har gjort återentré de senaste åren. Historien har recyclats på ett fascinerande sätt, gamla kampord och böcker man trodde var förpassade till något arkiv på Göteborgs universitet har dammats av och börjat brukas igen.
Och detta gäller nog både höger- och vänsterut: kanske är det ingen slump att drömmarna om ett konservativt Gösta Bohman-Sverige tycks hämta kraft från den motsatta sidan, där det i skrivande stund tycks formeras flera nya vänsterpartier.
På litteraturens område blir numera verk lästa med samma nitiska iver som någonsin under 70-talets maoistiska läsning, både till höger och till vänster. Och kanske någonstans mittemellan. Det är förstås inte bara dåligt. Det kanske till och med är en så kallad naturlig följd av att läsning återigen har blivit hippt och trendigt, ja, rentav angeläget? Med det följer den politiserade läsningen. Det är helt enkelt oundvikligt.
Häromdagen åhörde jag ett tankeväckande samtal på en liten judisk festival som heter Limmud. Där diskuterade författarna Stephan Mendel-Enk, Anna Brynhildsen och Johanna Schreiber samtidens krav på judisk-svenska, eller svensk-judiska (jag lär mig aldrig riktigt) författare, utifrån Schreibers och Brynhildsens senaste böcker.
Författarna diskuterade huruvida man som författare med judisk bakgrund förväntas skriva om de döda snarare än de levande, de som gick bort i Förintelsen snarare än judar som lever i dag. Det förgångna. Saker långt bak (läs: innan ockupationsmakten Israel såg dagens ljus) och saker som inte är, hur ska man säga utan att det låter falskt, lyckliga. Liberala? Det är som att det finns helt olika uppfattningar om vad litteratur ska vara, när det handlar specifikt om judar.
När Kajsa Ekis Ekman skriver om just Johanna Schreibers nya roman ”Inte helt kosher” i Dala-Demokraten (10/11) känns det insinuant på gränsen till rent fientligt. ”Inte ens falafeln får vara palestinsk” skriver Ekis Ekman, och förvandlar som i ett trollslag Schreiber till ”israel”, fastän hon faktiskt inte är det, utan en judinna från Göteborg. Ekis Ekman får det först att se ut som att hon vill diskutera en ny roman, för att sedan dra in läsaren i en argumentation om vilken sida man ska solidarisera med i kriget i Gaza.
På något vis bekräftar Ekis Ekmans artikel det som Schreiber, Mendel-Enk och Brynhildsen diskuterade: en bok får inte vara skriven för sig själv, utan måste tryckas in i en mall, annars är det inte tillräckligt intressant. En bok som är skriven på en lättare not måste tvunget läsas mot en fond av krig eller andra kristillstånd.
Kanske finns den detaljbesatta kulturvänstern faktiskt kvar ändå, lever och frodas, och är inte (längre!) bara vänster. Och jag känner hur min inre Bruno K. Öijer vaknar till liv.
Läs mer kulturdebatt och läs fler artiklar av Ludvig Köhler
