Ska man kalla det kortväxta och mjöddrickande folk som lever i Fylke för hober eller hobbitar på svenska?
För över tjugo år sedan ställde jag den frågan till en god vän, och självklart var svaret inte hober. Min vän fick det att låta som en sanning lika etablerad som att The Cure var bättre än Oasis eller att USA begick krigsbrott Irak. Jag minns att jag stod svarslös inför denna attack på Åke Ohlmarks översättning, min vän hade ju på ett intellektuellt plan säkerligen rätt, men inom mig kände jag samtidigt hur min väns hånande av Ohlmarks översättning stack till, som om den var en del av mig själv. Det gjorde ont, och vi talade inte mer om detta känsliga ämne.
Ordet hober var en del av min själ, den term som jag hade lärt mig använda första gången jag klev in i Fylke, när jag började läsa de underbara Norstedtsutgåvorna i hård pärm från 90-talet, med Lotta Kühlhorns tidlösa omslag. Redan då, i början av 2000-talet, lär tonläget mot Åke Ohlmarks (1911–1984) ha varit ganska högt. Och med Märta Myrsteners saftiga dokumentär om Sveriges mest ökände fantasyöversättare (”Mannen som kidnappade Sagan om ringen”) som nyligen sändes i Sveriges Radio är väl avpolletteringen av frifräsaren Ohlmarks ur den svenska Tolkienhistorien fullbordad.
Av Märta Myrsteners gräv om Åke Ohlmarks framgår med all önskvärd tydlighet att han ofta tog sig väl stora friheter
Själv kommer jag aldrig att göra Erik Anderssons säkerligen alldeles utmärkta nyöversättning till min egen och jag kommer aldrig att börja kalla de småväxta medborgarna i Fylke för något annat än hober, Åke Ohlmarks tolkning av Tolkiens mycket brittiska ”hobbit”. Jag kommer heller aldrig att läsa Björn Wahlbergs Tintinöversättningar, hur välgjorda och genomtänkta de än är. Karin och Allan B Janzons förtjusande ålderdomliga språkdräkt bär jag med mig i graven, med allt vad det innebär.
Det spelar faktiskt ingen roll hur professionella och legitimerade de nya översättningarna av verk som jag har burit med mig sedan barndomen är, språket som det var när jag läste dessa verk är en del av mitt dna. Och kanske har dessa bristfälliga och samtidigt – eller just därför – högst egensinniga översättningar faktiskt blivit än viktigare i en tid där översättning allt oftare lyfts fram som något som kan ersättas av datorer.
Film- och boktitlar översätts i lägre grad än tidigare, och det finns en tendens att sluta översätta titlar helt och hållet. Ta exempelvis tv-programmet ”Masked singer”. På 80-talet hade det fått ett klämkäckt svenskt namn, som ”Bakom masken” eller ”Utklädd artist. Ordtrollaren Åke Ohlmarks hade kanske döpt programmet till ”Förklädd sångfågel”.
På något sätt saknar jag det gamla Språkknådarsverige där en översättare förväntades, eller åtminstone tilläts, vara lite av en tungans Gandalf: en ordekvilibrist som vågade leka med synonymerna. Av Märta Myrsteners gräv om Åke Ohlmarks framgår med all önskvärd tydlighet att han ofta tog sig väl stora friheter, men det är ju också något som måste höra författaryrket till. För att översätta är till syvende og sidst alltid ett slags författande. Och frågan är om inte P1-dokumentären visar att även om Åke Ohlmarks översättning av ”Sagan om ringen” (i Erik Anderssons översättning det betydligt sakligare, och tråkigare, ”Ringarnas herre”) förtjänar att revideras, är det omöjligt att skriva ut honom ur den svenska Tolkienhistorien.
Läs mer:
Björn Wiman: ”Sagan om ringen” blev högertrollens favoritberättelse
Språkkrönika: Konsonanterna blev Tolkiens sätt att skilja onda från goda
