Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Liv i färg och form”.
Robert och Barbro Nilsson
Millesgården, Lidingö. Visas t o m 29/32027
På Millesgården tronar en sex meter lång vävstol. Den specialbeställdes på 1930-talet inför arbetet med Sveriges största vävda gobeläng, ”Melodier vid torget”. Vävstolen är en del av utställningen ”Liv i färg och form”, som följer textilformgivaren Barbro Nilsson och skulptören Robert Nilsson under fem decennier av parallellt och gemensamt arbete.
Paret träffades på Konstfack på 1920-talet. De höll ihop livet ut och utställningen vittnar om ett rikt liv i arbetslustens anda. Färgstarka mattor och förlagor (kartonger) hänger från taket. Skulpturer, modeller och garnnystan i regnbågens alla färger kompletterar.
Delar av materialet som visas ställdes först ut i Blå hallen i Höganäs 2024.
Gästcuratorerna Xi Wallén Keller och Martin Enget berättar om en lyckad ”skattjakt” i paret Nilssons villa söder om Höganäs. Under sängar och på kattvindar hittade de stora svarta sopsäckar med okatalogiserat konstnärsliv i form av fotografier, akvareller, brev och kontrakt. Det har nu fått bli del i den myllrande, maximaliska scenografin på Millesgården.
Konstnärslivet framstår här som både lustfyllt och lekfullt. Sett ur dagens perspektiv tillhörde paret Nilsson också en gynnad konstnärsgeneration. Sverige var en nation på frammarsch.
För Robert Nilsson blev världsutställningen i Paris 1937 ett genombrott. På Quai d’Orsay stod arkitekten Sven Ivar Linds svenska paviljong, där Sverige, fullt av framtidstro, visade upp det växande folkhemmet. Innanför entrén möttes besökarna av en 12 meter lång keramisk vägg, skapad av Robert Nilsson och Eric Grate. På stora gula plattor hade sex reliefer på temat ”demokrati” fått ta plats.
Två år senare, 1939, avtäcktes Barbro Nilssons 60 kvadratmeter stora gobeläng ”Melodier vid torget” i foajén till Göteborgs konserthus. Förlagan var formgiven av Sven X:et Erixson och arbetet som hon utfört tillsammans med sex andra väverskor hade tagit tre år.
Väven innehåller 400 olika nyanser, många av dem färgade av Barbro Nilsson. X:et var överväldigad av valörerna hon fått fram och menade att han inte hade kunnat måla lika vackert. Konstkritikerna talade om ett ”genombrott för modern, svensk bildvävskonst”.
Så var också Barbro Nilsson mån om att behärska hela processen: från att själv färga ullgarnerna för att få fram exakt rätt nyans, till att utveckla nya vävtekniker. Säkert var det en bidragande orsak till att hon, när Märta Måås-Fjetterström avled 1941, erbjöds att bli konstnärlig ledare för Måås-Fjetterströms vävateljé i Båstad. På den tjänsten blev hon kvar i 30 år.
Mellan 1940 och 2000 upplevde Sverige något av en kyrkoboom. Hela 700 nya kyrkor uppfördes. Ansedda arkitekter anlitades och konstnärer kunde få välbetalda utsmyckningsuppdrag. Robert och Barbro Nilsson var några av dem.
Utställningen redogör för deras täta samarbete med arkitekten Sigurd Lewerentz, bland annat i Markuskyrkan i Björkhagen, som uppfördes 1957-1963. Makarna Nilsson stod för alltifrån dopfunten i Brunflomarmor till Kristusfiguren ”Den gode herden” i förgylld koppar. Därtill bär takarmaturerna i mässing, två gobelänger och fyra mässhakar deras signum.
Större delen av sina liv verkade paret Nilsson med utgångspunkt från den skånska byn Lerberget och villan Lukalyckan, som de ritat tillsammans med vännen och arkitekten Sven Ivar Lind. Den hade en vy över havet och himlen, och det skånska landskapet fungerade som en outsinlig inspirationskälla.
Både Robert och Barbro var också huvudlärare på Konstfack i skulptur respektive textil 1947-1957 och kom därför att forma även kommande generationer konstnärer och formgivare. Detta till trots har det varit märkbart tyst om dem under de senaste decennierna.
”Liv i färg och form” bjuder på lustfylld ögonfägnad såväl som på en resa till en svunnen tid. För även om den ljusa bilden av konstnärsliv i mitten av 1900-talet förmodligen har drag av romantisering, så står det klart att den typ av hantverkskunnande och taktilitet som paret stod för var efterfrågad. Var är beställarna av deras typ av offentlig konst i dag?
På ett bord i ett av de inre utställningsrummen på Millesgården trängs hundratals ”knorpar” – miniskulpturer i saltglaserat stengods av Robert Nilsson. Han gjorde en om dagen ”för att träna sinnena”.
I filmen ”Hemmavid” intervjuar sonen och fotografen Pål-Nils Nilsson sina föräldrar. ”Konsten ska tala för sig själv”, säger Robert Nilsson, medan han vrider och vänder på några av sina ”knorpar”. En blev en viking, en blev en fågel, en bara blev, konstaterar han.
”Den ska inte föreställa något. Det är jag som leker.”