När Lux slog upp sina dörrar 2003 var det en verklig händelse. Restaurangen, vars namn är en blinkning åt den Electroluxmatsal som ursprungligen låg här, var en högprofilerad finkrog i stan, fast med ett slags lugn nära-landet-känsla. Läget, i en k-märkt tegelbyggnad precis invid vattnet på Lilla Essingen, var lika ljuvligt som det var djärvt, med tanke på avståndet till tunnelbanan.
Men recensenterna föll pladask, så också Krogkommissionen som delade ut högsta betyg och kallade Lux för ”ett pyrotekniskt mästerverk bland idel fuktskadade bengaliska busbomber”.
Tjugotvå år senare är ett av de ursprungliga ägarparen kvar. Henrik och Lotta Norström har nu ensamma kontrollen över köket och kastrullerna, medan Peter och Annette Johansson har tagit över systerkrogen B.A.R. Bara uthålligheten är värd en eloge.
Ibland har Lux haft en Michelinstjärna, ibland inte; kostymen har sytts om då och då – men ambitionsnivån har bestått. 2025 bjuder man så på ytterligare en omstart.
Och nu vankas sommarsäsongen på Lux Dag för Dag, den som passar en sjönära restaurang, och utanför görs reklam för aw på den soliga verandan.
Vimlet tycks emellertid inte ha hittat hit än, vare sig ute eller inne. Ett större sällskap finns längre in i lokalen, får vi veta, men är gömt bakom ett draperi. Vi förnimmer vagt deras sorl och klirrande, i övrigt är det ganska glest bland gästerna; de sällskap som är där ser ut att tillhöra den städade medelklassen och medelåldern, i vidaste bemärkelse.
Det är synd att det är så luftigt bland borden – även om det förstås medför att vi får personalens odelade uppmärksamhet. Servisen är för övrigt genomprofessionell: vänlig och kunnig, aldrig påflugen.
Menyn, av fransk-nordiskt snitt och i samarbete med en rad lokala leverantörer, är uppdelad i mini- och smårätter, större rätter och desserter, och tanken är att man ska ta en av varje. Följer man den rekommendationen och tar ett par glas vin under kvällen hamnar prislappen på någon tusenlapp per person.
Det tar emot att betala för bröd, men vi faller ändå för ett nybakat mjölkbröd (70 kr), en av minirätterna – det är två fluffiga, ljumma bröd med ett umamimättat, brynt misosmör som får oss att längta efter mer.
En annan utmärkt inledning, varför inte till ett glas champagne?, är några ostron fin de claire (55 kr styck), ytterst varsamt hanterade med en syrad tomatdressing, ramslök och små, små tärningar av blekselleri.
Toast på japanskt mjölkbröd (120 kr) är ett tunt, krispigt bröd som toppats med brynt smörkräm, råbiff och löjrom. Kombon fyllig grund, avstämd köttsmak och sälta blir en perfekt aptitretare.
Den trendiga rätten crudo på hälleflundra (195 kr) finns hos Lux som smårätt och är en hit, med bitar riktigt fin fisk med en lätt rökig smak, täckta av tunna skivor nashipäron och en lätt dressing med touch av citronverbena och jalapeno.
Halstrad Ängsö-gös (295 kr) är två rejäla bitar fisk, fint tillagade och toppade med rostat sesamfrö, med en utsökt len, bonitokryddad vitvinssås. Den grillade primörkål som ligger på tallriken är dessvärre alldeles för salt och med stjälkar nästan omöjliga att skära med en fiskkniv.
Gårdslamm (325 kr) är en helstekt, skivad bit lamm – det rosa köttet är saftigt och gott, men som fina styckningsdetaljer kan vara, lite intetsägande. Det är i vart fall en vacker portion, serverad med en mustig sky med n’duja, en tapenade med mjuk sälta, och tunna skivor bakad zucchini som ligger ovanpå en något obegriplig frasig smördegskaka. Ett glas kalifornisk cabernet sauvignon funkar fint till.
Att en modern Stockholmskrog med hög svansföring beskriver menyns köttfria alternativ som ”kvällens vegetariska” (265 kr) är smått häpnadsväckande, som om gröna rätter endast skulle kunna locka icke-karnivorer.
En kväll serveras en svamprisotto med skogschampinjoner, toppad med grillad, krispig ostronskivling och parmesan. Det är en habil rätt, men tyvärr för salt.
Vårkyckling (295 kr) serveras på ben, men den färsfyllning menyn talar om märker vi inte mycket av. Kycklingen har en söt, kryddig glasering och är tjusigt upplagd i en gräsgrön (och något mild) ramslöksvelouté. På tunna skivor kålrabbi vilar stekta toppmurklor och friterad dragon som ger krisp till rätten. Den sweet chililiknande såsen på tallriken känns däremot malplacerad, i en annars välkomponerad rätt.
Kvällen rundas med fördel av med någon av efterrätterna – där finns en chokladkräm (150 kr), varm och toppad med karamelliserade jordnötter och saltkolasås, med en kula bananglass vid sidan om. Sött så det förslår, och barnsligt gott.
Svartvinbärssorbet med en kräm på yoghurt och vanilj (135 kr) levererar också, på något vuxnare sätt, och har sällskap av knaprig granola och punchiga, lagom sötsyrliga svarta vinbär.
Den som letar efter skicklig, pålitlig matlagning blir alltså inte besviken på Lilla Essingen, där anmärkningarna – som en överdriven sälta i vissa rätter – är få. Möjligen kunde man önska att köket tog ut svängarna mer. Även om det är lite av ett lyxproblem kan traditionerna vara ett potentiellt orosmoln: Stockholmspubliken är nyckfullt ombytlig, och skyr tristess.
Vilket för oss tillbaka till stämningen: den skulle onekligen höjas om snack och skratt lyfte den propert strama lokalen – förhoppningsvis kommer folket med solen och värmen. Läget är, kan man påminna om, fantastiskt.
Läs mer:
Läs fler av Krogkommissionens tester
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!
