För fem år sedan romandebuterade psykologen Lydia Sandgren med buller och brak. Nu har hon lyckats skriva den svåra andra romanen – och blivit författare på kuppen.
Lydia Sandgren har haft en hektisk morgon. Det var egentligen inte hennes tur att lämna på förskolan, men nu blev det så ändå, och när hon till slut hade lyckats fixa i ordning både sig själv och sin treåriga son och anlänt till förskolan – ”I tid!” – öppnade sig himlen. Ett klassiskt göteborgskt ösregn.
Genom huvudentrén till Hvitfeldtska gymnasiet i centrala Göteborg rusar Lydia Sandgren därför in något försenad, efter en klunga dyblöta gymnasister. Hon har andan i halsen och paraplyet i ett resolut grepp.
– Kan jag få tio minuter innan vi sätter i gång? En pedagog på förskolan upplyste mig om att jag har mascara i hela ansiktet. Och så måste jag godkänna citat från en intervju med Göteborgs-Posten. Det är den värsta arbetsuppgiften för en författare.
Ordet författare är talande: mycket har ändrats under de fem år som har gått sedan ”Samlade verk” publicerades. Då jobbade hon heltid som psykolog och gick upp 05:30 varje morgon för att skriva före jobbet.
– Nu har jag märkt att jag presenterar mig själv som författare och psykolog, inte psykolog och författare. Det har tagit över, säger Lydia Sandgren.
Över tio års skrivande resulterade i en debut på nästan 700 sidor. ”Samlade verk” tecknar Göteborg från 1980-tal till nutid och handlar om förläggaren Martin Berg, hans vän konstnären Gustav, hans dotter Rakel – och hans försvunna fru Cecilia. Romanen fick snabbt en stor läsekrets och fina recensioner. Att Åsa Beckman i en krönika i DN ifrågasatte hyllningarna gav upphov till en intensiv kulturdebatt, och som grädde på moset belönades romanen med Augustpriset.
I framgångens svallvågor blev Lydia Sandgren författare, ett epitet som man enligt henne ges av andra: när andra väljer att ge ut ens alster och ytterligare andra väljer att läsa dem.
Åtskilliga kritiker, journalister och andra författare har oroat sig. Hur följer man upp en Augustprisad debut?
– Som någon sade i en norsk podd: ”Hur ska det gå för henne när hon ska skriva den vanskelige andre boka?”
Lydia Sandgren skrattar till högt, med hela kroppen. Det gör hon ofta. Hon är glad, liksom sprallig.
Svaret var om inte enkelt så åtminstone tydligt: genom att skriva. En timme per dag, minst. Så har Lydia Sandgrens rutin sett ut i många år. Men så blev det intervjuer, kulturtexter, medverkan i tv och radio, panelsamtal på bibliotek … Samtidigt gick skrivandet trögt. Och 2022 fick Lydia Sandgren en son.
– Ekvationen gick inte ihop. Jag hade ett litet barn och samtidigt den svåra andra romanen att skriva. Jag kunde inte dumpa barnet, jag kunde inte dumpa boken, då blev det jobbet i psykiatrin.
Hon sade alltså upp sig från sitt heltidsjobb. Nu, fem år efter debuten, finns ”Artens överlevnad” i bokhandeln.
Att vi träffas i ett tomt klassrum på andra våningen i den populära och stora kommunala gymnasieskolan Hvitfeldtska har så klart med den nya romanen att göra. I de mörka träpanelerna sitter flera hundratals år av utbildning.
Här arbetar bokens huvudperson Karl, eller Kalle, Hillberg som svensklärare. Det har gått några år sedan han debuterade med succéromanen ”Kvinnor och män”. Kalle försöker skriva sin andra roman medan han fortsätter med sitt heltidsjobb. Så långt likt Lydia Sandgrens eget liv. Plötsligt får han en förfrågan om att skriva en biografi om den hyllade italienske dirigenten Enzo Viera, av änkan Alice.
Precis som i debuten finns här ett rikt persongalleri, en hemlighet som ska uppdagas, flera tidsplan och givetvis Göteborg. Denna gång är det dock mindre Majornaromantik och mer en närstudie av den ”märkliga innerstan” som Lydia Sandgren kallar den: Vasa, Lorensberg, Johanneberg, Järntorget.
Kalle har nämligen lämnat Majorna – där hans störiga exflickvän Elsa tvingade honom att bo – för Vasa. För några år sedan flyttade Lydia Sandgren själv från Majorna till Vasa, sedan Lorensberg.
– I Majorna skulle jag få klaustro. Det är som poeten Ragnar Strömberg sade till mig: ”Här blir du observatör, i Majorna skulle du bli observerad.”
Utanför klassrumsfönstret breder hennes Göteborg ut sig. Där, pekar hon, ligger hennes lägenhet. Och där borta sonens förskola. Allt samlat kring Hvitfeldtskas stora tegelbyggnad, som hon ofta promenerar runt.
– Hvitfeldtska är en symbol för utbildning. På något sätt representerar den också en parallell väg för mig. Jag hade kunnat gå här, men jag gjorde inte det. Och om jag inte hade blivit psykolog hade jag med 95 procents sannolikhet blivit lärare, säger hon.
Även om ”Artens överlevnad” har många teman är två centrala: utbildning och bildning. Kalle är lärare, hans bästa vän Mischa är en evig universitetsstudent. Genom Alice Viera möter vi akademin runt 1970-talet och de tillhörande stora tänkarna, som den självupptagna studenten Gunnar Bagge. Kalles ex-flickvän Elsa lider av impostor syndrome (bluffsyndromet).
Det gör inte Lydia Sandgren. Botemedlet är att hon inte är rädd för okunskap, att vara nybörjare på något. Tvärtom: att inte kunna ser hon som den naturliga startpunkten för lärandet.
– Min bild av helvetet är att man kan allting som finns att kunna om något. Jag har alltid tyckt att det är min uppgift att lära mig mer. Det är en livshunger. Ju mer jag lär mig, desto mer känner jag att jag inte kan, säger Lydia Sandgren.
Hon verkar närmast besatt av kunskap. Under arbetet med ”Artens överlevnad” har hon bland annat ägnat sig åt research om klassisk musik, Italien och den svenska 1970-talsvänstern.
– Jag hade inte läst Marx. Jag kände att jag skulle kunna ägna år åt att lära mig mer om Sovjet. Och Kina. Vad vet man egentligen om Kina i dag? Att Xi Jinping är ledare, men vad mer? Vad vet du om Kina?
Här spänner hon sina blåa ögon i mig. Inte uppfordrande, bara nyfiket.
– Vi vet alldeles för lite. Och örschlar bort, som man skulle säga i mina hemtrakter, en massa tid på meningslös skit som liksom flimrar förbi. Jag vet mer om familjen Wahlgren än om Kinas statsskick. Det är ju helt sjukt. Det är underkänt till mig.
Lydia Sandgren pratar som hon skriver: detaljerat och omfångsrikt. ”Artens överlevnad” väger in på närmare 800 sidor. Samtalet hamnar hela tiden på sidospår – tror man, tills det visar sig att hon bara har tagit en annan väg fram till poängen. Gesterna är yviga, göteborgskan bred och med en underton av Sjuhärad.
Som hon ser det har man ett ansvar som samhällsmedborgare att veta saker – ha koll på vad som sker i ens omvärld: i Gaza, i USA, i Ukraina, med klimatkrisen. (Vad man sedan ska göra är en svårare fråga, som hon likt karaktären Erik Axelsson har ägnat mycket tid åt.) Men olika människor behöver vara olika utbildade respektive bildade. En lärare behöver både utbildning och bildning, för en läkare är utbildningen viktigast.
– Våra politiker är ju väldigt sällan bildade. Jag skulle önska att de var lite mer som i Frankrike. Men är att ställa dem inför krav som jag tror att de tyvärr inte kommer klara. Man får vara glad om de kan stava. Så känner jag just nu med regeringen, säger Lydia Sandgren.
Om den kanon för svensk kultur som regeringen presenterade i veckan säger Lydia Sandgren:
– Verken var det inget fel på, men frågan är vem som ska göra vad med denna lista. Jag tror att det behövs mer konkreta insatser, inte minst i skolan, för att åstadkomma någon verklig bildning och gemenskap i vårt stackars land.
På försättsbladet till ”Artens överlevnad” står tre ord: ”Till mina lärare”. Lydia Sandgrens egen utbildningsbana började i landsbygdsorten Hyssna ungefär fem mil utanför Göteborg där hon växte upp. I högstadiet pendlade hon flera timmar om dagen till Hammarkullens musikklasser. Gymnasiet innebar musiklinjen i Fässberg.
Drömmen om att bli singer-songwriter eller pianist dog efter gymnasiet. Men musiken har varit viktig för ”Artens överlevnad”. Innehållsmässigt för historien om dirigenten Enzo Vieras liv. Romanen är också konstruerad som en symfoni med fyra delar och två intermezzon. Lydia Sandgren har tänkt på romanen som ett musikstycke.
– Jag kunde känna: ”Det har varit moll, moll, moll, skärande dissonanser, någon jobbig rytm. Nu behöver den här melodislingan ordna upp sig på ett dur-ackord.”
Till en början klingade det inte rätt. Kalle var för bitter, alla karaktärer runt honom för korkade, karikatyrer av verkliga människor – den bortskämda överklasstjejen, den irriterande självupptagna manliga filosofen. Lydia Sandgren blev tvungen att anstränga sig för att hitta något sympatiskt hos varenda en, någon frekvens där hon kunde klinga samstämt med dem.
När hon pratar om sina karaktärer framträder psykologen i henne: det stora intresset för människan. En av hennes favoritsysselsättningar är att ”glo på människor på krogen”. Att hon blev psykolog berodde delvis på människointresset, delvis på att hon kände en plikt att bidra till samhället.
– När jag jobbade inom psykiatrin stod jag i samhällets tjänst. Nu står jag främst i samhällets tjänst som mamma, genom att uppfostra min son. För som författare är man inte riktigt i samhällets tjänst, säger hon.
Tycker du inte?
– Man har potential att vara det. Det beror ju väldigt mycket på vad man gör och vad ens verk får för inflytande.
Lydia Sandgren pausar. Sätter upp håret, släpper ner det igen.
– Den allra största skillnaden mot när ”Samlade verk” publicerades är att jag har läsare nu. Det är skräckinjagande, men också en snudd på berusande känsla. Kanske kan jag, om jag nu förvaltar det här förtroendet som jag fått av mina läsare, göra någonting som på något vis är i bildningens tjänst. Något som gör motstånd mot vår tids enfald och oförmåga att tänka.
Läs fler författarintervjuer och läs fler artiklar av Filippa Kindblom
