Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Vad är egentligen en klassiker? Kan den kränkas? Det är frågor jag funderat på under de senaste veckornas debatt om nytolkningar av barnboksklassiker. De senaste åren har det nämligen publicerats flera uppföljare och nya versioner av kända barnböcker. Noveller och filmmanus om Pippi Långstrump har till exempel försetts med nya illustrationer, gjorda dels av den begåvade serietecknaren Fabian Göranson, dels av en anonym och antagligen högst artificiell intelligens. Utöver Elsa Beskows ”Tomtebobarnen” har även ”Hattstugan” (1930) kommit ut i en ny och mycket läsvärd version, ”Förskolan Hattstugan på utflykt” (2025) av Katarina Kuick och Charlotte Ramel.
Debatten bröt ut efter Margareta Sörensons sågning av Kristina Sigunsdotter och Maria Löfgrens ”Sagor om tomtebobarnen”, en samling nya berättelser om Beskows klassiska och välkända barn, (Expressen 5/1). Författaren och illustratören Anna-Clara Tidholm kallade ett par dagar senare några av nytolkningarna för ”kränkningar av kulturarvet” (Expressen, 9/1). Professor Elina Druker beskrev senare hur dylika verk riskerar att bli en ”systematisk urvattning av barnlitteraturen” (Expressen, 26/1).
Jag var den första att heja på kritiken. Det är provocerande att Rabén & Sjögren inte anlitar en riktig illustratör när de ger ut Lindgrens ”Pippi firar jul” (1945) under nya publikfriande titeln ”Pippi räddar julen”. Men är det verkligen lika retsamt att Bonnier Carlsen anlitar två etablerade barnboksskapare för att spinna vidare på ”Tomtebobarnen”? Som förläggaren Ulrika Caperius skriver (Expressen, 2/2) slutar Beskows bok med en uppmaning: ”Vad mera de har för sig får själv du tänka ut, så har du ju en saga som aldrig kan ta slut!”
Frågan är också om något av dessa verk verkligen kränker kulturarvet. Kritikern och litteraturvetaren Frank Kermode har skrivit om vikten av förändring för det klassiska verkets fortlevnad: ”Vi måste välja att ge dem förändringens välsignelse, för den kommer att rädda dem från deras enda andra möjliga öde – nämligen att i slutändan bli skräp.” Klassikern utmärks av att den tål att anpassas, att den kan såväl nytolkas som förvanskas utan att för den delen förlora sin ställning i kanon. Se bara på en klassiker som Lewis Carrolls ”Alice i underlandet” (1865). Det är tydligt att bokens oändligt många tolkningar – en personlig favorit är porrmusikalen ”Alice in Wonderland: An X-rated musical fantasy” (1976) – enbart bidragit till att befästa dess position i kanon.
Ur det perspektivet kan nytolkningarna snarare ses på som ett bevis på originalens klassikerstatus. Eftersom det gått 70 år sedan Beskow avled är hennes verk nu allmän egendom, fria att användas, förändras och förvanskas. Kanske är det bara att luta sig tillbaka och vänta på ”Tomtebobarnen: En barnförbjuden musikal”.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
