Det är fredag och dags för mys framför tv:n. Vid middagsbordet blir diskussionen mellan mig och barnen snabbt hetsig. Vad ska vi titta på den här veckan? ”Spidey”, hojtar femåringen, varpå tvååringen kontrar med att kasta sig på golvet och vråla: ”Paw patrol, Paw patrol, Paw patrol!”
Likt socker verkar ”Spidey och hans fantastiska vänner” och ”Paw Patrol” ha en beroendeframkallande effekt på barnens sinnen. Den förstnämnda skildrar hur Spiderman som barn bekämpar brottsligheten i New York tillsammans med sina vänner Ghost-Spider och Spin. I ”Paw Patrol” är det ett team av hundvalpar som räddar dagen. Båda hjältegängen framstår som ett slags självutnämnd privat polisstyrka som på eget initiativ upprätthåller lag och ordning.
Väl medveten om mitt numerära underläge föreslår jag nya ”Saltkråkan”. Protesterna eskalerar och slutligen låter jag mig övertalas till att i stället slå på något av alla de svenskproducerade hjälteprogrammen på SVT Barn: ”Drakhjältar”, ”Agenterna”, ”Mini-agenterna”, ”Monstermysterier” eller ”Funkarna”.
Likt de amerikanska förlagorna handlar de om små hjältar som rycker ut, tillfångatar störiga typer och återställer ordningen. När vi ska gå och lägga oss är barnen fyllda av energi. De är starka, de är tuffa, de har muskler och krafter. Ur deras små händer strålar pelare av ljus. De ska också rädda världen! Men frågan är: vilken värld?
I min forskning om svensk barnkultur har jag under de senaste åren fördjupat mig i 1970-talets barnprogram. Ända sedan premiärsändningarna 1956 har delar av SVT:s utbud riktat sig till de yngsta tittarna, men det var först i skiftet mellan 60- och 70-talet som de riktigt stora satsningarna startade. När SVT delades i två kanaler 1969 fick TV2 en egen autonom barnredaktion. Pengarna flödade och man bjöd in välkända författare och illustratörer som Lennart Hellsing, Barbro Lindgren, Kerstin Thorvall, Jan Lööf, Ilon Wikland och Poul Ströyer till samarbeten. Resultatet blev en blomstrande utveckling av tv-mediet för barn.
När jag i dag tittar på programmen från 70-talet finns det gott om hjältar också där. De är dock av en helt annan art än i dagens program. Där är arvet från Astrid Lindgrens upproriska ”Pippi Långstrump” (1945) tydligt. Den barnsyn som utvecklades efter andra världskriget, med respekt för individens fria utveckling, rätt att leka, experimentera och revoltera, genomsyrar 70-talsprogrammen.
Låt mig presentera tre talande exempel. ”Ville, Valle och Viktor upptäcker Sverige” (1970) handlar om tre gycklare som åker i land och rike runt i syfte att ifrågasätta allt från eskalerande miljöförstörelse till en alltför auktoritär skola. De ställer fabriksägare och lärare till svars med sina vetgiriga frågor men stör framför allt ordningen med musik, sång och gyckelspel.
I ”Pojken med guldbyxorna” (1975) hittar Mats ett par manchesterbyxor vars fickor innehåller en mängd sedlar. Efter att ha spenderat lite pengar på sig själv bestämmer sig Mats för att försöka hjälpa världens fattiga – och strax jagas han av giriga finansmän som vill ha sina pengar tillbaka.
I ”Galaxer i mina braxer, sa kapten Zoom” (1976) landar en Stålmannenliknande utomjording på jorden, som strax börjar ifrågasätta det svenska systemet. Varför producerar människorna så mycket skräp? Varför måste man lönearbeta? Det blir lätt rörigt kring kapten Zoom. Han häller ut slaskpåsar på köksmattan, odlar potatis i vardagsrummet, råkar av misstag råna en bank och blir jagad av polisen.
Som ni hör befann sig dåtidens hjältar i konflikt med samhället. De skapade kaos och gjorde uppror. Syftet var att uppmuntra de unga tittarna att, om inte göra detsamma, åtminstone reflektera över samhällsordningen. Revolutionen skulle starta i sandlådan och framtidens demokratiska och jämställda Sverige byggas av barnen.
Inspirationen från de amerikanska serierna är uppenbar. De nya hjältarna utmanar inte lagen, de upprätthåller den
Kontrasten till dagens SVT Barn är total. Där finns inga som helst förväntningar på förändring. Inspirationen från de amerikanska serierna är uppenbar. De nya hjältarna utmanar inte lagen, de upprätthåller den. Medan ”Agenterna” följer tween-insatsstyrkan Krimsta City Security Agency, handlar spinoff-serien ”Mini-Agenterna” om ännu yngre brottsbekämpare med uppdrag att ”snabbt hitta skurken och få fram stöldgodset så att ordningen i Krimsta City kan återställas”, som beskrivningen lyder till avsnitt 3 i säsong 1.
I ingressen till ”Monstermysterier”, ett program om monsterexperten Mollys jakt på olika odjur, står det så här: ”När märkliga monster dyker upp och ställer till kaos är det bara en person som kan lösa mysteriet.” Ett monster tuggar sönder böcker inne på biblioteket, ett annat stökar ner på ett kontor och ett tredje kraschar ett kalas. Den sistnämnda, vars uppförande har stora likheter med Pippis på det kafferep hon blir bjuden på hos Tommy och Annika, visar sig vara avundsjuk. Avsnittet slutar med att monstret får delta i kalaset under ordnade former. ”Ett till litet monster…”, suckar mamman i huset och blickar skeptiskt ut över barnens dansgolv. Mamman har en poäng. Monstren i serien är oroväckande lika helt vanliga småbarn.
Funkarna ”ser till att det funkar igen”, känslor ska regleras och rutiner återupprättas
I ”Funkarna” dras det nya narrativet till sin spets. Där hjälper ett gäng pedagogiska superhjältar en barnfamilj ”när det är kaos”. Det så kallade kaoset består alltid av situationer där alla familjemedlemmar plötsligt beter sig som trotsiga barn. De sätter på sig kläderna fel, vägrar dela med sig eller gå och lägga sig i tid. Funkarna ”ser till att det funkar igen”, känslor ska regleras och rutiner återupprättas.
Det får mig att undra om den ökade förekomsten av hjälteberättelser kanske inte bara har med inflytande från amerikansk kultur att göra. Kanske är den ”svarta pedagogik” som psykoanalytikern Alice Miller fördömde på 80-talet, det vill säga en uppfostran som bygger på förtryck, kontrollering av känslor och lydnad, på väg tillbaka?
Barnprogrammen i SVT gestaltar vad Michel Foucault i ”Övervakning och straff” (1975) skulle beskriva som en ”maktens mikrofysik”, genom vilken kroppar görs synliga, jämförbara och styrbara. I ett samhälle där man vill sätta barn i fängelse är det så klart nödvändigt med en förändrad barnsyn. Att vår statligt finansierade barn-tv då massproducerar disciplinerade subjekt som kännetecknas av underkastelse, punktlighet och självreglering är onekligen ett olustigt sammanträffande.
Som tur är har barnkultur aldrig fungerat som de vuxna vill. Inte ens Heinrick Hoffmanns ”Pelle Snusk” (1845), en barnbok där den som inte klipper naglarna får fingrarna avskurna, förmådde på sin tid skrämma barnen. Den var helt enkelt för rolig. Det dröjer heller inte länge förrän mina barn byter roller. Nu är de superskurkar som stjäl kakor från skafferiet, monster som sprider ut toapapper över hela huset, galna föräldrar som ska vara uppe hela natten. Revolutionen börjar här.
Läs mer:
Lydia Wistisen: Pippis och Palmes radikala lekande ställde allt på huvudet 1945 och 1968