Statsministern styr stegen genom ett sovande Visby. Han är på väg till morgonens första utfrågning. En tryckande sommarhetta tycks parkerad över ön lagom till Moderaternas dag i Almedalen.
– Det är inte kavajväder i dag, säger han uppenbart besvärad.
Ulf Kristersson önskar att hans medarbetare hade sagt till honom att lämna kavajen på hotellrummet.
Han är inte den enda moderaten i Almedalen med en mulen uppsyn. Några veckor tidigare kom Aftonbladets avslöjanden om Kristerssons fru Birgitta Ed och Fållöknastiftelsen.
Och i början av juni visar SCB:s stora partisympatimätning att det skiljer 13 procentenheter mellan blocken – till fördel för Magdalena Andersson och oppositionen.
Frågor väcks om beskedet att släppa in Sverigedemokraterna i en eventuell regering efter valet, var en missbedömning.
I Tidö har det bråkats öppet om Sverigedemokraternas krav på att ta bort befintliga permanenta uppehållstillstånd. Liberalerna vägrar, KD vacklar och för M är det ingen prioriterad fråga. Bollen är nu passad till andra sidan valdagen.
Nu i juni känner moderater att de håller på att mista regeringsmakten.
Och frustrationen riktas mot partiledaren.
– Han kommer att vara en del av förklaringen om vi förlorar, säger en moderat.
30 augusti, Strängnäs
Augusti går mot september. Moderata ministrar har samlats i Strängnäs för att höra partiledaren sommartala. Det bjuds moderatblå prinsessbakelser. Glappet mellan blocken har minskat, de känner hopp igen. Och Ulf Kristersson är på hemmaplan.
Men samma helg har Jimmie Åkesson sökt konflikt i det egna laget.
SD-ledaren har öppet ifrågasatt om det går att lita på Ebba Busch efter det idoga flirtandet med Socialdemokraterna och Magdalena Andersson. Åkesson och Busch har tagit en kaffe och pratat ut.
På dina order?
– Jag ger inte order. Däremot uppmuntrar jag oss alla fyra att samarbeta nära, säger Kristersson.
Några dagar senare samlas Tidöledarna på regeringskansliet. Ingen minns när de senast visade upp sig tillsammans. Med sig har de en kriminalpolitisk nyhet, men återigen handlar frågorna nästan bara om stämningen i statsministerns lag.
– Mitt känsloliv brukar jag behålla för mig själv. Men jag kan ta några känslopjunkfrågor också, säger Ulf Kristersson till journalisterna.
Men det är mest de andra som pratar.
– Har du fått de svar du krävt från Ebba Busch? frågar en reporter Åkesson.
KD-ledaren svarar innan SD-ledaren hinner ta ordet.
– Mina lagkamrater har självklart varit införstådda med vad vår linje är för det här valet. Fyra år till med det blågula laget, säger hon.
Det här är tredje dagen Ulf Kristersson måste hantera bråket. Det stör den bild de jobbat så hårt på, den med det eniga laget.
I Moderaterna finns en ilska mot KD-ledaren. De tycker att de var överens om att hon skulle jaga mittenväljare med en mjukare framtoning formulerat som ”en borgerlighet med hjärta”.
Nu har hennes närmande till Magdalena Andersson passerat gränsen för vad de tolererar. Men det blev Jimmie Åkesson som sa det högt.
Under valrörelsens sista veckor gör Jimmie Åkesson anspråk på oppositionsledarrollen. Det är uppenbart att resonemanget irriterar Ulf Kristersson.
– Den som i halvlek av matchen börjar diskutera hur det kommer kännas och vad man ska göra när man förlorar matchen har nästan förlorat. Sådana saker gör inte jag, säger han när DN möter honom i Strängnäs.
Vad ska Moderaterna göra om ni blir andra största oppositionsparti?
– Om det och det och det och det. Nej, jag kommer inte spekulera. Jag är här för att vinna val, inte för att diskutera vad som händer om vi inte vinner valet.
Det finns moderater som befarar att partiet går ett brutalt öde till mötes om Tidösidan förlorar valet, Liberalerna åker ur riksdagen och SD behåller sin position som andra största parti.
KD har dessutom varit tydliga med att de är öppna för uppgörelser över blockgränsen om de förlorar valet.
Då riskerar oppositionsledarrollen att bli ett minne blott, tror en erfaren moderat.
– Vi kommer förlora den till SD om de får fler röster än oss. De kommer att framstå som tydligare. Men om vi tvingas in i en Folkparti-roll blir det döden för oss. Såna partier blir alltid mindre. Därför kan vi inte låta SD definiera högerpositionen, säger källan.
Men alla delar inte den synen.
Skånemoderaten Christian Sonesson tror inte att det handlar om storleken. Oppositionsledare blir den som gör sig mest relevant för väljarna.
– Vi är så fast i vem som råkar vara störst. Det handlar om vilken genomslagskraft man har. Den dag man inte är relevant så struntar väljarna i vad du säger.
Ett parti måste erkänna de samhällsproblem som finns, inte gömma sig ”bakom stängda dörrar i ett torn”, säger han.
– Det är ju ett problem om folk inte har jobb eller om det kommer människor från andra länder eller kulturer, som inte kan anpassa sig till Sverige. Och då måste man ha sakliga lösningar. Annars finns det alltid någon ny och hungrigare.
För några år sen fick Christian Sonesson skäll av partiledningen när han som kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp ingick samarbete med Sverigedemokraterna. Nu är SD-samarbetet moderat rikspolitik.
Även om Moderaterna vinner valet så står de inför en helt ny prövning. Om SD skaffar sig erfarenhet av att regera finns det få argument mot att de ska sikta på statsministerposten inför valet 2030, menar Sonesson.
– Det finns ingen som kan abonnera på att alltid sitta på samma poster. Det är en ständig dragkamp, säger Sonesson.
Beslutet att släppa in SD i nästa eventuella Tidöregering – med Kristersson som statsministerkandidat, var nödvändigt. Så uttrycker sig flera moderater om M-ledarens april-besked.
SD hade bevisat att de kunde samarbeta. L hade strukit sina röda linjer. Och det var viktigt att visa väljarna vem som var lagets statsministerkandidat.
Men nu kommer SD-ledaren med ett nytt mål: Han vill bli statsminister 2030.
I Europa skiljer sig partierna till höger om den traditionella högern åt, både vad gäller ideologi och hur radikala de är. Men en sak har de gemensamt: de växer. På flera håll har ytterhögerpartier tagit över rollen som främsta politiska kraft till höger.
Sebastian Enskat på Konrad Adenauer-Stiftung – tyska kristdemokraternas tankesmedja, formellt oberoende – har jämfört vilka strategier de statsbärande högerpartierna i Europa har för att hantera uppstickarna på högerflanken.
– Det finns ingen enskild strategi för att neutralisera eller ”avmystifiera” sådana partier, konstaterar han.
Tyskland och Österrike tjänar som exempel. Tyska AFD och österrikiska FPÖ är relativt lika ideologiskt – starkt invandrings- och EU-kritiska och med en försonlig inställning till Ryssland och Kina – men de behandlas olika i sina länder. I Österrike deltar FPÖ sedan många år i regeringskoalitioner, medan Tyskland fortfarande har en ”brandmur” mot allt politiskt samarbete med AFD.
De båda partierna har inte blivit mindre radikala. Och de är starkare än någonsin.
– Hittills har varken konsekvent utestängning eller inkludering i regeringen fått dessa partier att försvinna eller minska deras attraktionskraft, säger Sebastian Enskat.
I stället borde högerpartier satsa på att visa väljarna att de klarar av att hantera de frågor som de tycker är viktigast, menar han.
Ibland har ytterhögerpartier som suttit i koalitionsregeringar straffats av väljare efter att de tvingats kompromissa politiskt.
Ett exempel på det är Finland. När Sannfinländarna ingick i en koalitionsregering 2015–2017 tvingades partiet acceptera bland annat EU:s stödpaket till Grekland och nedskärningar i välfärden – och partiet rasade i opinionen.
Internt missnöje kulminerade i en partiledarkupp och att partiet splittrades i en mer moderat falang, ”Blå framtid”, som stannade kvar i regeringen, och Sannfinländarna som i stället gick i opposition.
Sannfinländarna återhämtade sig i opinionen. Sedan 2023 sitter partiet, nu i en mer radikal tappning, återigen i en koalitionsregering, under Samlingspartiets Petteri Orpo och har sju ministerposter, inklusive finans-, justitie- och inrikesdepartementen.
Fakta.Så har det gått för Moderaternas systerpartier i Europa.
I Italien är regeringspartiet Italiens bröder, lett av Giorgia Meloni, den helt dominerande högerkraften.
Högerradikala AFD blev största parti i ett delstatsparlament, dock utan egen majoritet, efter valet i Sachsen-Anhalt i forna Östtyskland i söndags.
I Frankrike har platsen för den traditionella högern, Republikanerna, tagits över av Emmanuel Macrons liberala mittenparti och ytterhögerns Nationell samling. Nästa års presidentval ser ut att än en gång bli en kraftmätning mellan de båda.
Och i Spanien, där nationella val hålls om senast ett år, pekar opinionsundersökningarna mot ett regeringsskifte och en koalition mellan högerpartiet Partido Popular och ytterhögerns Vox.
Enligt Sebastian Enskat har ytterhögerpartier lärt sig av tidigare misstag och blivit mer strategiska. De är i dag, generellt sett, mindre villiga att kompromissa sakpolitiskt i utbyte mot en del av regeringsmakten.
De har bättre självförtroende och dominerar mer det nya medielandskapet. I vissa länder, till exempel Tyskland, har ytterhögern en uttalad ambition att ersätta den traditionella högern.
– Mittenhöger-partier måste ta denna utveckling på största allvar när de överväger ett samarbete med högerpopulistiska partier – särskilt om de skulle ingå ett sådant samarbete som det mindre partiet, säger Sebastian Enskat.
Moderaterna har studerat sina systerpartier, främst i Europa, och deras öden. Och vice versa, säger Martin Borgs (M), valledare och biträdande partisekreterare.
– Vi är ett center-right-parti som finns kvar och fortfarande håller stången.
Det pratas ofta om hur SD har påverkat andra partier. Men genom att öppna dörren för samarbete, har påverkan också gått åt andra hållet, menar Martin Borgs.
– Snarare än att radikaliseras har SD vid nästan varje vägval valt att bli ett mer normalt parti. Om man jämfört med vart AFD, Reform UK, Nationella fronten eller Republikanerna tagit vägen så har SD snarare närmat sig oss. Men det gör också att konkurrensen har blivit tuffare, när de liknar oss mer.
Moderaternas roll i ett SD-samarbete avgörs till stor del av två saker, tror PM Nilsson. Han är vd för den borgerliga tankesmedjan Timbro och var under en kort period i början av mandatperioden Ulf Kristerssons statssekreterare.
Det ena handlar förstås om styrkeförhållandena mellan partierna på Tidösidan – vem blir störst och vilka partier ingår. Blir de tre andra borgerliga partierna större än SD tillsammans efter nästa val, alltså 2030, kan de argumentera för en moderat statsministerkandidat.
– Om de inte är det så har de väldigt lite att sätta emot. Då får man se vad SD är för slags projekt då.
Hur fortsättningen ser ut för det borgerliga samarbetet med Sverigedemokraterna, påverkas av vilken av SD:s falanger som har makten, tror PM Nilsson.
– Det finns en lite mer stillsam, socialkonservativ falang och den andra som är mer utomparlamentarisk, revolutionär och ungdomsförbundsartad i sin karaktär. Om det första dominerar tror jag svensk borgerlighet kan samarbeta länge med SD. Men om den andra falangen tar över tror jag att man klipper.
Sverigedemokraterna har ställt till det för Moderaterna under de sista skälvande veckorna innan valdagen.
Inte nog med att Åkesson gång på gång söker konflikt med Busch. Valrörelsen inleddes med att SD-toppen Richard Jomshof kallade Aftonbladets politiske chefredaktör för quisling, landsförrädare. Han sorterade även in S-ledaren Magdalena Andersson under samma etikett.
Förra veckan publicerade stiftelsen Expo en granskning som berör en av SD högsta tjänstemän, Gustav Gellerbrant, som är chef för partiets samordning i Regeringskansliet. Granskningen visar kopplingar mellan hans sambo, som är SD-tjänsteman i riksdagen, och ryska nätverk, samt spridning av rysk propaganda.
Det finns hård kritik i delar av Moderaterna mot SD efter det som inträffat.
– De är idioter. Å andra sidan kan det leda till att några väljare lämnar SD för oss, säger en moderat företrädare.
Läs mer:
DN:s partiledarintervjuer 2026
Guide: Val 2026 – allt du behöver veta