Utställning
Erland Cullberg
Anna Bohman Gallery, Stockholm. Visas t o m 16/1
Den möter direkt på tröskeln till Anna Bohman Gallery, Erland Cullbergs målning ”Budbäraren”. Högröd i ansiktet, med blekt gula ögon, grön haka och ett rosa färgsjok som ett stryptag om halsen, dyker sändebudet upp ur färgdjupet.
Med bud om vad? Sorg, vrede, innerlighet? Jo, men också med budskap om färgens och måleriets egen kraft och motstånd. Rött är förbannelsens styrka. Gult är glädjens färg, förklarade Erland Cullberg under sin utställning på Moderna museet 1986. Och sa att han gärna ville bli betraktad som måleriets Elvis.
Femton målningar av konstnären, som dog 2012, visas nu här på Anna Bohman Gallery, utvalda i samarbete med hans bror, konstvetaren Staffan Cullberg. Alla med fokus på Erland Cullbergs gestalter. Hans månglagrade färgmåleri fortsätter att fascinera. I synnerhet i dag när expressionismen är på våg tillbaka. För varje tid finns något nytt att se.
Uttolkare har jämfört Cullbergs metod med stenålderns målare som ur grottornas fuktiga kalkväggar omsorgsfullt framkallade bilden av de djur man levde av. Konstnären som förlösare. Liknelsen ligger nära till hands. I Cullbergs målningar formar sig den tjocka, överlagrade oljefärgen till just djupa grottrum. Ibland livmoderligt mandorlaformade som i medeltidens madonnabilder eller kroppsliga som en famn.
Därinne i dunklet skymtar landskap, skuggor, väggar – eller bara måleri – byggt med klingande komplementfärger: terracotta mot smaragdgrönt, kadmiumgult mot himmelsblått, vitt på kolsvart.
Sedan följer det magiska. I vilken ordning må vara osagt. Ur färgdjupet dyker figurerna upp, en i taget, ibland fler, men bara halvt, med uttrycksfulla ögonhålor utan blick och för det mesta utan händer och fötter.
Genom Cullbergs hela sextioåriga konstnärskap ger sig gestalterna till känna. Likt hägrande och hotande följeslagare. Fräcka, farliga, försonliga. Inuti hans mentala måleri vimlar det av folk, förebilder och versioner av honom själv. Tillsammans bildar de en lång berättelse. Dateringar var inte så noga. Signaturen desto viktigare.
Kristusbilden återkommer, tungt lidande som här på galleriet i målningen ”Lantligt presidium” från 1987. I den brunsvarta målningen ”Skolpojken” bär den stela eleven ett stort gulgrönt färgsjok på sitt blundande huvud. En mössa av måleri? I sena självporträttet ”Ensam” faller det ljust gulgröna håret välkammat ner över öronen. Längst in i utställningen tittar en ”Blå Buddha” vänligt ner från sin brandgula tron. De röda läpparna lyser.
Katalogen bjuder på fler bilder än de som ställs ut. Där återfinns den stränga biskopen, det bedrägliga ögonvittnet och den ljuvliga flickan i mörkret. I målningarna trängs influenserna från konstnärens klassiska skolning, från Ernst Josephsons ”Näcken”, Emil Noldes expressionism till ortodoxt ikonmåleri. Mixen är dock alltid Erland Cullbergs unikt egna.
Hans egen formulering från 1986 har hunnit bli bevingad: ”Om du ser på mig och mina målningar så är det som ett stenhårt andeväsen jag försöker frambringa i färg och som ibland, ibland kan sprängas och bli till sång.”
Läs fler texter av Jessica Kempe
Läs mer om konst på dn.se