Roman
Thuan
”Hissen i Saigon”
Övers. Tobias Theander
Tranan, 210 sidor
Det hade alltid varit något särskilt med den här mamman. I particellen, i kvarterskommittén, i rollen som kamrat och husmor i det privata livet – om något verkligt privat liv nu existerade. Så kanske var det bara rätt och riktigt att även hennes död blev så absurd att hennes eget språk ”saknar ord för den”. Hur då, absurd? En nyrik son har byggt ännu ett bostadshus i den socialistiska republiken, denna gång med en hiss. Den första hissen i en privatbostad i hela Vietnam – kan ni tänka er? En hiss som av allt att döma fungerade alldeles utmärkt vid invigningen, men som just denna regniga natt mitt i torrperioden stod med schaktet öppet.
De tyska inspektörerna från hisstillverkaren kan inte förklara olyckan, men det var tydligen långt från takterrassen till bottenplanet. I alla fall för en ensam kropp.
Thuans roman ”Hissen i Saigon” – som översatts från vietnamesiska till en lika kvick som melankolisk svenska av Tobias Theander – utspelar sig 2004. Vi befinner oss alltså precis ett halvsekel efter det avgörande slaget vid Dien Bien Phu, som innebar slutet för den franska kolonialmakten i Sydostasien. Av allt att döma var 1954 också ett avgörande år för den kvinna som från ingenstans klev ut i ett hisschakt i Saigon och tog slut.
Det är kvinnans dotter som talar, hon som numera bor i Paris med sin halvfranska lilla pojke och arbetar som språklärare. Hemma i Luxembourgträdgården undrar parisarna om hon är sin blonda sons barnflicka. Saigonborna vid Lotusdammen frågar om hon är hembiträde hos hans föräldrar. Om nu någon trodde att femtio år skulle hinna radera ut minnet av att vara herre och slav i världen? Vår namnlösa berättare framstår efter hand som alltmer opålitlig för läsaren, och samtidigt som driven av en märklig plikt. Ni måste förstå vad som hände. Du där, lyssnar du? Okej, så här. Insydd i en kudde hittar dottern sin mors gamla anteckningsbok och i den ett svartvitt foto av en västerländsk man. På baksidan står tre rader skrivna:
Paul Polotski
1954
Avenue de Suffren 21, Paris
Så börjar en skenbar jakt på sanningen där läsaren kastas mellan Paris, Hanoi och Saigon och där frågetecknen kring mammans liv blir fler och fler. Vad hände egentligen i kolonialherrarnas fängelse den där gången, och varför satt modern bara där i tre dagar? Vem träffade hon? Vad kände hon? Spekulationer och gissningar får eget liv, som när berättaren föreställer sig skådespelet kring föräldrarnas skilsmässa. ”Barn fick inte närvara vid förhandlingen. Men i skolan tänkte jag mig hur mamma spelade den nya socialistiska husmodern för folktribunalen. Hon spelade så hänförande att jurymedlemmarna blev alldeles rörda och lät bli att ställa obehagliga frågor. Vid sessionens slut skakade mamma och pappa hand, som kamrater. Hjärtliga applåder från parkett och balkong.”
Det som gör ”Hissen i Saigon” till en så magnetisk roman är att den på många sätt beter sig som en detektivhistoria utan att vara det. Så fattas själva beslutet att gräva i moderns historia knappt medvetet – det är som att tingen ger handlingarna, som sedan följer hypnotiskt på varandra. Som läsare rusar man villigt med efter den gäckande Paul Polotski, utan att riktigt märka att det man faktiskt läser är något helt annat. I det perifera synfältet vilar nämligen en stor och skakande berättelse om imperialism, exil och ett land som fortfarande läker sina sår.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
