Det ropas efter billigare mat i samhället. Faktum är, vi kräver det. Konsumenter som deltar i matprisbojkotten vill se lägre priser på hyllorna. Politiker vill se ökad konkurrens på marknaden för att få ner dem. Också inom livsmedelsindustrin och dagligvaruhandeln står billig mat högt på listan, även om det inte riktigt kommer fram i debatten om matkedjornas vinster. Ju billigare mat företagen kan köpa in, desto bättre marginaler får de.
Problemet med den billiga maten är bara: den existerar inte.
Mat är på det stora hela en ganska usel handelsvara. Den förgås lätt och är hopplös att värdera. För vad är ett rimligt pris för att få äta sig mätt?
Det beror inte främst på hur hungrig du är, utan hur köpstark du råkar vara och hur välfylld marknaden är på varor. Vi har med andra ord flera prislappar på maten. Jordbrukets produktionskostnader, världsmarknadspriser på råvarubörserna, matindustrins marginaler för förädling, grossisters inköpspris och dagligvaruhandelns utpris mot kunden. Ju fler mellanhänder, desto fler prispunkter uppstår på råvarornas färd mellan fält och matkedjornas hangarer. Priserna hänger ihop, men ändå inte.
Allra störst är glappet mellan den faktiska kostnaden på åkern och prismärkningen vi ser på butikernas hyllor. Där står den billiga maten frontad med prislapp som visar nästan ingenting av den totala kostnaden för varan. Det verkliga priset bryts i stället upp i småposter som flyter iväg i produktionsledet. Ingen tar ansvar för kostnader som externaliseras och hamnar som en olycka lite överallt i samhället: Miljögifter från matproduktionen hittas i naturen. Arbetare exploateras på grönsaksfälten, ibland tills de dör. Jordbrukare pressas så hårt ekonomiskt att de till slut ger upp och lägger ner.
Man erbjuder all världens grödor, året om och till kampanjpris. Just nu: färskpotatis från Egypten, färsk basilika från Kenya, tomater från Senegal
Vem betalar detta pris för den billiga maten? Inte vi. Inte Ica, Coop, Axfood eller Lidl.
Vårt moderna matsystem beskrivs ofta som effektivt och rationaliserat. Vi har skalfördelar och stordriftsfördelar både på fält och i butik, allt för att pressa ner priserna. Det låga priset bygger också på ett makalöst fossilberoende. Inte bara dieseln som går åt i traktorerna eller de allt längre transporterna för maten, utan särskilt all fossil energi som behövs för att skapa konstgödsel, pesticider och växthusuppvärmning som industrijordbruket kräver. Vi har pumpat fossilt bränsle ur marken, ökat utsläppen av växthusgaser för att kunna odla storskaligt och skapa en överproduktion. Så blir maten billig. Man pushar naturen till det yttersta.
Marknaden har under många år kritat maten och skjutit de riktiga kostnaderna på framtiden. Man erbjuder all världens grödor, året om och till kampanjpris. Just nu: färskpotatis från Egypten, färsk basilika från Kenya, tomater från Senegal.
Men plötsligt är framtiden här – och notan ska betalas. Klimatkrisens extremväder driver in, skördar slås ut. Och marknaden svarar på det enda sätt som marknaden kan när skörden inte lever upp till de förväntade nivåerna.
De högsta prisökningarna syns på kaffe, choklad, juice och olivolja. Kaffeodlingar, kakaoplantager och apelsinlundar – stora fält med en och samma art, en och samma sort – är känsliga för väder, förändrat mikroklimat och angrepp. Vi är helt beroende av dessa högintensiva odlingar som inte är planterade för naturlig resiliens, utan för maximerad produktion. Ofta ligger de i delar av världen där klimatkrisen redan tenderar att slå hårt.
Brasilien, som producerar 40 procent av världens kaffe, har just haft sin värsta torka på 40 år. När kaffeodlingarna slog ut i blom kom en ovanlig frost och nöp till. Kakaoproduktionen i Elfenbenskusten och Ghana lider när året får fler veckor med värme över 32 grader, för varmt för kakaoträdet att trivas. Apelsinodlingar världen över har drabbats av både översvämningar, värme och bakteriella angrepp. Olivträden klarar inte av att producera i torka. Också mindre extremväderfenomen påverkar: En femtedel av paprikaodlingen i Spaniens största växthusregion, som förser Europa med grönsaker under vintern, slogs ut av den stora stormen i november. Stressade plantor av paprika och gurka visade sig vara extra känsliga för angrepp från trips. Skördenivån avtog snabbare än beräknat. Många veckor innan de nederländska växthusen är redo med sin export.
Livsmedelskedjans tidigare så framgångsrika förhandlingar – där man tack vare marknadsdominans kunnat sätta hård press på odlare – faller platt när skördarna sviker. Först vid brist får odlarna högre betalt per kilo. Sådan är marknadens logik. Men skörden är mindre, så oron bland jordbrukare ökar.
Det är nästintill omöjligt att förstå matvarornas resa till våra matkorgar. Bakom de rörliga siffrorna finns många sanningar. Ja, det stämmer att dagligvaruhandelns omsättning ökat sett till kronor, och att branschen går med miljardvinst. Det stämmer också som matkedjorna säger att deras marginaler och lönsamhet i procent minskat jämfört med pandemiåren. Men en lägre marginal på en ökad omsättning ger fortfarande en ökad vinst. Det stämmer också att butiksanställda inte får ta del av det ökade värde som skapats på butiksgolvet, när vinster delas ut.
Klimatkrispriser är sannolikt något vi kommer behöva lära oss att förhålla oss till när allt fler skördar drabbas
De höga matpriserna till trots lägger vi, historiskt sett, en oerhört liten del av vår disponibla inkomst på mat. Men det konstaterandet hjälper inte dem som samtidigt fått mycket högre bostadskostnader och sjunkande reallöner, och som nu inte har råd att handla mat utan att ta av sparpengar eller låna. Inte heller hjälper det folkhälsan – när matpriserna ökat har svenskars konsumtion av grönsaker och frukt minskat. Inte ens en omfördelning av matkronan (svenska jordbrukare får i snitt 23 öre per spenderad krona i mataffären) skulle hjälpa om maten blir så dyr att hushållen inte har råd att köpa den.
Vi behöver en politik som förstår både det svenska jordbrukets knappa förutsättningar och medborgarnas behov av en vettigare resursfördelning, så att vi bättre kan hantera systemchocker inom livsmedelskedjan.
Lågpris-eran för mat är av allt att döma i sitt slutskede och det är inget som någon matkedja eller grossist ensam kan rå på. Den volatila världsmarknaden kommer inte ge oss billigare drivmedel, priset på konstgödsel är åter igen på uppgång och klimatkrispriser är sannolikt något vi kommer behöva lära oss att förhålla oss till när allt fler skördar drabbas.
Prispress bakåt i livsmedelsledet har gett oss illusionen av billig mat. Verkligheten är att allra längst bak i ledet står det alltid en jordbrukare, en farmarbetare, en bit jord, ett vattendrag, ett ekosystem som får bära kostnaden av vårt giriga matsystem.
Läs mer:
Niklas Wahllöf: Ingen Icahandlare kommer att sälja Porschen på grund av matbojkotten
