Djupt inne i regnskogen ligger träden fällda. En glänta har skapats och arbetare går böjda för att med machete hugga ner sly, buskar och annan växtlighet. Det verkar vara ett måste för att julkänslan ska infinna sig här hos oss i norr.
För nu är det ju jul igen, och vad vore väl julen utan all choklad?
Försök själva föreställa er julen utan kakao. Inga chokladtomtar. Ingen adventskalender där varje chokladruta räknar ner till dopparedagen. Ingen ischoklad i kulörta aluminiumformar. En jul utan mintkyssar och där vare sig knäck, seg kola eller fudge fått smaksättas med kakaopulver. De trinda marsipangrisarna med rumporna doppade i choklad? Borta. Likaså de klassiska presentaskarna med tryffel, trillingnöt och wienernougat.
Det låter inte som en riktigt god jul.
För hundra år sedan såldes chokladkakorna i Sverige som ”ett rikt energialstrande näringsmedel” och ett helt glas mjölk ingick i varje kaka. Det var folkhemmets hälsochoklad, cykelproviant för den aktiva medborgaren, ett näringstätt mellanmål för frisksportaren. I dag har vi vant oss vid att choklad säljs till folkliga priser. Multierbjudanden och storpack låter den sätta guldkant på vår tillvaro året om. Då gäller det för chokladbolagen att riktigt maxa chokladbonanzan kring jul.
Chokladen har inte varit så dyr sedan Owe Thörnqvist gjorde reklam som lovade rajtan tajtan med Mazetti
Fast … inte i år. Världsmarknaden har sagt sitt. I början av året nådde nämligen kakaon sin högsta prispunkt på 60 år. Den har inte varit så dyr sedan Owe Thörnqvist gjorde chokladreklam som lovade rajtan tajtan med Mazetti, strax efter att Yvonne Lombard trallat chokladjingel för Marabou.
Extremväder har i flera säsonger decimerat skördarna. Därför följer Aladdinasken samma utveckling som chokladkakorna: den krymper. Hela åtta praliner har försvunnit ur asken den här julen, medan priset i butik gått upp. En smärre skandal. Asken är en svensk 86-årig tradition som bidragit till den goda julstämningen – så länge inte någon i smyg norpat något från det undre lagret.
Men som chokladälskande nation måste vi tyvärr inse att kakaons smak egentligen är bitter.
I dag odlas 70 procent av världens kakao i Västafrika. Den största producenten är Elfenbenskusten, följt av Ghana, Kamerun och Nigeria. Fast kakao är egentligen inte hemmahörande i något av länderna. Den har etablerats där i produktionssyfte. Kakaoträdet (Theobroma cacao) har sitt ursprung i Sydamerika, där man länge kultiverat det och använt kakaobönor som mat, medicin och i ritualer. Rester av kakao har hittats i krukor från den Mayo Chinchipe-civilisationen, som för över 5 000 år sedan fanns på höglandet i Ecuador och Peru.
De dåliga arbetsförhållandena på kakaoplantagen doldes av företagen bakom lyxchokladen
När kakaoplantan väl fördes till Afrika på 1820-talet fanns redan en efterfrågan bland Europas rika. Kolonialmakten Portugal hade tappat greppet om Brasiliens kakaoproduktion och tog i stället med kakaosticklingar till São Tomé och Príncipe utanför Centralafrikas kust. Skogen på de små vulkanöarna hade tidigare skövlats för att bereda plats för sockerrörsplantage och kaffeodling med förslavade arbetare. Nu fylldes fälten med den nya grödan. Snart blev São Tomé och Príncipe världens främsta kakaoproducent – känt som chokladöarna – samtidigt som marknaden för kakao växte.
Chokladfabriker smälldes upp i hela Europa och Schweiz etablerade sig som chokladnation tillsammans med Belgien, vars kakao kom från Kung Leopolds koloni i Kongo. Chokladen innoverades på löpande band. Men de dåliga arbetsförhållandena på kakaoplantagen doldes av företagen bakom lyxchokladen. De bittra tonerna dränktes i socker och alpmjölk.
I dag växer kakao i det tropiska bälte som går vid ekvatorn. Träden kräver specifika odlingsförhållanden: Rätt breddgrad, rätt höjd, rätt temperatur, riklig nederbörd och luftfuktighet. Och produktiviteten är inte evig. Under åren som träden ger skörd växer kakaoskidor ut, lite hipp som happ, på trädens stammar. Innan dess ska träden blomma med många tusen små blommor. Endast en liten del blir pollinerade, tack vare knott som är kakaons främsta pollinatör. Kanske får trettio av trädets blommor utvecklas till de stora frukterna som skiftar i färg likt ädla stenar, från grönt till gult, orange och djupröd. De skulle nästan kunna vara hämtade ur Roald Dahls ”Kalle och chokladfabriken”.
Den biologiska mångfalden minskar när naturen förorenas av bekämpningsmedel och mineralgödsel
Kakao är egentligen en skuggväxt och trivs därför bäst i undervegetationen runt större träd i regnskogar. Den är olämplig att ha i odlingar av monokultur. Men det kan inte kakaoindustrin ta hänsyn till. För att tillfredsställa världens aptit på choklad sätts kakaoträden tätt och marken under träden hålls bar genom manuellt arbete med machete eller besprutning med kemikalier. Denna metod ökar bara avkastningen på kort sikt. Snart kommer angreppen från svampar, insekter och virus. Den biologiska mångfalden minskar när naturen förorenas av bekämpningsmedel och mineralgödsel. Odlingen rubbar hela ekosystem, med följden att allt mer pollinering måste ske för hand. Jordarna utarmas, och man måste ständigt röja nya skogsområden för att etablera nya plantager.
Artrika regnskogar får ge plats åt kakaoproduktionen. Illegala odlingar huggs fram mitt i skogarna. Ghana har förlorat två tredjedelar av sin skogmark sedan Yvonne Lombard sjöng ”Mm, Marabou mjölkchoklad”. I Elfenbenskusten har mer än 90 procent skövlats.
De västafrikanska odlingarna matar in råvara i den globala chokladmarknaden som årligen omsätter 140 miljarder dollar. Men många kakaobönder lever på mindre än 1 dollar om dagen.
Att bönderna lever i extrem fattigdom påverkar hela lokalsamhället. Föräldrar har inte råd att låta sina barn gå i skolan, i stället får de arbeta i kakaoodlingarna. Därför innehåller chokladens livsmedelskedja runt 1,5 miljoner barnarbetare. Som skördar med machete, klyver kakaoskidorna på mitten och plockar ut de kladdiga bönorna som sedan ska fermenteras och torkas.
En del barn förs över gränsen till närliggande länder av traffickers och utnyttjas som tvångsarbetskraft på plantagen
Men det slutar inte där. En del barn förs över gränsen till närliggande länder av traffickers och utnyttjas som tvångsarbetskraft på plantagen. Problemet är välkänt i chokladbranschen. Alla vet att det blåser en unken, gammal vind från chokladöarna. För 20 år sedan lovade chokladindustrin att få bort de värsta formerna av barnarbete i sina produktionsled. Fyra år skulle det ta. Men i dag hanteras fortfarande många bönor av barnhänder. De kakaobönorna hamnar i säckar och försvinner ner i den stora mängd råvara som säljs på världsmarknaden.
2021 försökte sex tidigare barnarbetare stämma Nestlé, Mars och Cargill, för att de i åratal tvingats till slavarbete på plantagen som de hävdar levererat kakao till bolagen. USA:s högsta domstol avslog stämningen. Men största delen av kakaoexporten går fortfarande till Europa. Och här har EU just vattnat ur lagförslag som skulle hålla europeiska företag mer ansvariga för miljömässiga och sociala skador i sin värdekedja – som avskogning och barnarbete.
Det är därför begripligt att västafrikanska kakaobönder beklagar sig på Facebook: ”Köpare är de ondaste människorna. Efter att ha sponsrat bönder med dyra insatsvaror sänker de inköpspriset. Vad säger de till bönder, att vi är dårar?” En annan odlare svarar: ”Köpare lurar bönder, men Gud kommer att döma när bönder och köpare har glömt.”
Konsumenten har inte glömt, oftast har vi inte ens vetat vad som pågått.
Så rullar chokladmaskineriet vidare. Fler skogsdungar röjs och barfotabarn i shorts och t-shirt sprutar förbjudna kemikalier runt kakaoträden. I andra änden av ledet står vi, med en något mindre Aladdinask i matkorgen. Nu vet vi vad den döljer. Vad är det vi brukar säga, att julen är barnens högtid?
Läs fler texter av Maja Bredberg Alskog:
”Lågprisdagarna är över – billig mat finns inte”
”Vi äter jordgubbar – men vill inte veta varifrån de kommer”
