Makthaverskan: ”Vi är en blomma som blommar vart fjärde år”

Ljudet kommer före bilden med ett sprakande innan bandmedlemmarna dyker upp på skärmen. Åtminstone två och en halv av dem, alla får inte plats samtidigt på den vertikalt hållna mobiltelefonen.

– Vänta, jag ska se om jag kan ställa upp den här på stolen på något bra sätt, säger gitarristen Hugo Randulv.

Mobilen svajar till, sedan ramlar den och det blir svart någon sekund.

– Äh, jag håller den i handen, det blir bra.

Kameran sveper över dem medan de presenterar sig. Pixliga leenden skymtar förbi, någon ser ut att ha långt hår och keps, en annan långt hår och lugg. Ett tag ser alla ut – och låter – som Marcus Berggren. Sedan stabiliseras uppkopplingen och postpunkpopbandet Makthaverskan tar form.

Vi ses över länk. Göteborgsbandet sitter i sin replokal, nedsjunkna på soffor och stolar framför en stor hylla fylld av lådor med sladdar och – får man gissa – instrument. Sedan de bytte replokal finns numera en krog i samma byggnad och det brukar bli någon öl innan eller efter en session. Makthaverskan har blivit ett viktigt sätt att umgås på, förklarar bandet.

– Nu när vi repar så blir det också ett häng, och det är så jäkla gött. Det blev så mycket lättare, och roligare. Men det är svårare att spela bra, säger trummisen Andreas ”Palle” Wettmark med ett skratt.

Efter debutalbumet ”Makthaverskan” 2009 blev bandet snabbt ett namn på indiescenen, med turnéer i både Europa och USA. När femte albumet ”Glass and bones” nu släpps är gruppens postpunkpop – med Maja Milners karaktäristiska röst som ömsom skört, ömsom intensivt leder melodierna – renare och mer destillerad, menar medlemmarna.

– Vi har velat fånga kärnan i vad det är som är Makthaverskan, och velat att varje låt ska vara så mycket Makthaverskan den bara kan bli. Vi har försökt fånga essensen av det vi gör, förklarar Hugo Randulv.

De fem plattorna har släppts med jämna mellanrum, så jämna att det nästan anas ett mönster, en bandets cykel om man så vill, som verkar löpa i fyraårsintervaller.

– Varje skiva följs av en period då vi är ute och spelar. Och när vi är färdiga med det så råder total inaktivitet ett litet tag. Man samlar på sig lite låtidéer och någon gång känner alla kollektivt när det är dags att börja igen. Vi är som en sådan blomma som blommar vart fjärde år, säger Hugo Randulv.

– Men det är nästan lite pinsamt. Har man hållit på i 18 år så borde man ha kunnat få ur sig mer än fem album, fortsätter han.

Men det är väl kvalitet före kvantitet som räknas?

– Jo, så är det faktiskt. Nu har låtarna fått marinera så länge att de är mogna att släppas.

Arbetet med ”Glass and bones” beskriver de som fokuserat. Det är sällan de ”diskuterar och idisslar olika sound och vad man vill låta som”.

– Våra musikaliska idéer passar väldigt bra ihop. Och det är inte så att det tar fyra, fem år för oss att göra en skiva. När själva processen väl är i gång går det rätt fort. Hade vi gjort det hela tiden så hade vi släppt jättemånga skivor. Men det orkar vi inte, vi behöver intervallerna emellan, säger Maja Milner.

Makthaverskan är inte heller ett heltidsprojekt. Alla bandmedlemmar har jobb och familjeliv vid sidan av.

– Jag har en 1,5-åring hemma, nu börjar det bli tufft på riktigt. Men Makthaverskan har inte varit ett band som inkräktat på det heller. Vi har varit måna om att vi ska göra saker när folk kan och vill, förklarar Hugo Randulv.

Plattan var färdiginspelad för nästan ett halvår sedan och det har varit en lång väntan till skivsläppet den 3 april.

– Vi är väldigt stolta över skivan. Det är alltid lite vånda under tiden mellan att den är klar och ska släppas, så det ska bli skönt att få förlösa den. Och att lyssna på den, för det har jag undvikit att göra, säger Maja Milner.

Efter skivsläppet väntar spelningar både i Sverige och utomlands, och bandet ser fram emot att möta publiken igen, en publik de beskriver som ”varierad och äkta”.

– I början kändes det som att vi bara spelade för polare. De var typ en sekt de första åren, säger Maja Milner.

Med tiden har de bekanta ansiktena allt mer blandats ut med nya fans.

– Jag tror att det var när vi hade släppt den tredje skivan som det plötsligt kom en massa folk som man inte kände igen. Det var så fräckt att det var personer som man inte alls hade någon relation till eller kände, säger Andreas ”Palle” Wettmark.

Finns det något typiskt Makthaverskan-fan?

– Jag önskar att vi hade kunnat etablera en sån subkultur att man kunde se någon på stan och tänka att ”där går ett Makthaverskan-fan”. Men det har vi inte lyckats med. Det kanske kommer med nästa skiva. Vi har ju fyra år på oss att planera hur den subkulturen ska se ut, säger Hugo Randulv och skrattar.