Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är tuffa tider för Kanada.
Den stolta hockeynationen – som gärna ser sig själva som lite förmer än andra hockeynationer – förlorade både damernas och herrarnas OS-finaler i Milano.
Dessutom mot USA vid båda tillfällena.
Och även om deras herrlag vann OS-guldet i curling – en annan av sporterna som är lite extra omhuldad i Kanada – är frågan om det inte skedde till priset av ett solkat rykte efter fuskanklagelserna. Eller kanske framför allt sättet som de hanterade anklagelserna på.
Det enda Kanada möjligtvis kunde glädja sig åt efter förlusten i herrfinalen i hockey – den sista tävlingsdagen i Milano – var att USA:s president Trumps planer på att följa finalen på plats ställdes in.
För om president Trump efter finalen än en gång hade kallat Kanada för USA:s 51:a delstat hade det nog resulterat i flera matchstraff – efter matchen.
Den sista OS-dagen inledde jag med att lyssna på en pressträff där den kanadensiska olympiska kommittén sammanfattade OS.
Det var inte så upplyftande. Det satsades alldeles för lite pengar på elitidrott i Kanada jämfört med andra länder, och de positiva effekterna av de satsningar som gjordes inför hemma-OS i Vancouver 2010 hade nått ”sitt bästföredatum”.
Skulle Kanada klättra i medaljtabellen i framtida OS behövdes mer pengar.
När den här pressträffen hölls hade herrarnas hockeyfinal ännu inte avgjorts. I de allvarsamma rösterna som pratade om alla framtida utmaningar fanns därför fortfarande en gnutta hopp.
En kanadensisk seger där hade visserligen inte med automatik genererat mer pengar, men den hade gett en känsla av stolthet.
Då hade Kanada visat världen att även om de tillfälligt fick ”låna ut guldet” till USA:s damer efter att ha förlorat den OS-finalen på övertid, hade herrarna än en gång visat att Kanada är ”hockeyns hemland”.
Särskilt med bakgrund av att det här var första gången på tolv år som NHL-spelarna var med, och att det var första gången på 16 år som Kanada i en OS-final ställdes mot ärkerivalen USA.
Nu blev det aldrig så, och Kanada som i Vancouver för 16 år sedan tog 14 OS-guld lyckades bara ta fem i Milano.
Förra våren vann USA VM-guld i Stockholm, det första guldet på 92 år som de spelade sig till. VM-guldet 1960 fick de för att de vann OS det året, något VM spelades inte.
På söndagen tog de det tredje OS-guldet någonsin i herrhockey och det första på 46 år.
De här två mästerskapsgulden är naturligtvis ingen tillfällighet.
USA har förändrat och förbättrat sin juniorverksamhet, och det har länge känts som om USA har något bra på gång. De senaste åren har de plockat fram bra spelare i snabb tack.
Nu är de både regerande olympiska mästare och regerande världsmästare.
OS-finalen blev precis så jämn, spännande och dramatisk som många på förhand hade trott och hoppats på.
I centrum stod två storspelande målvakter USA:s Connor Hellebuyck och Kanadas Binnington.
USA var det klart bästa laget i den första perioden och tog ledningen med 1–0, men i den andra drev Kanada upp farten och tog över mer och mer. Med två minuter kvar av perioden kvitterade de rättvist till 1–1.
Några flera mål blev det inte under ordinarie tid trots att lagen – med visst övertag för Kanada – radade upp farliga målchanser.
Men någon måste vinna, och förlängningen hade inte ens pågått i två minuter när avgörandet kom. Guldhjälten som för alltid skrev in sig i historieböckerna var Jack Hughes, som varit en av USA:s bästa spelare i OS.
Redan före finalen kunde vi för övrigt utse en annan vinnare – nämligen alla NHL-spelare oavsett land som vill spela OS.
I och med att NHL fick sin drömfinal med Kanada och USA behöver de inte oroa sig för att NHL-klubbarnas ägare ägnar de kommande åren åt att leta skäl till att inte släppa spelare till OS.
Läs mer:
46 års väntan över – USA är olympiska mästare igen
