Hela kroppen är ärrad.
Det är i princip huvud, axlar, knä och tå.
Det är korsbandsskador, knäprotes och höftprotes. Varje gång han går igenom en flygplatskontroll piper det. Det är avslitna senor i högeraxeln. Under en familjeresa till den danska semesteranläggningen Lalandia orkade högerhanden inte ens kasta Yatzy. Och så är det ryggen och diskarna. Blåslampa-diskarna.
– Jag misstänkte att det var spinal stenos i ryggen, vilket det var. Det var liksom ingenting kvar mellan diskarna och nerverna måste ha hamnat i kläm. Den smärtan var fruktansvärd. Det var som om någon stod med blåslampa längs hela benet, rätt ut i tårna, och bara brände på.
– När det var som värst kunde jag inte ta mig ur sängen. Jag minns en morgon när jag vaknade och det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle bli av. Jag fick vända mig om och ligga och bita i kudden och skrika. När man är på den smärtbotten under långa perioder blir livet rätt så mörkt.
Är det någonstans på kroppen som du är helt frisk och smärtfri?
– Det är väl högerbenet då. Det kanske jag skulle kunna få någonting för, säger han och skrattar.
Vi håller in rewindknappen på vhs:en till 1991. Där gjorde 17-åriga Greger Andrijevski debut för Landskrona Bois, borta mot Markaryd. Och det blev en sån där nästan överdriven gräsrotsfotboll-Edward Engmark-debut.
– Det sjuka är att jag faktiskt gör mål på bicykleta. Jag gör även en assist och fixar fram en frispark som det blir mål på, säger ex-anfallaren och ler.
Hela hans uppväxt i lilla Billeberga handlade om ”fotboll, fotboll, fotboll”. Det var 70 meter från hustomten till hörnflaggan. Det var springa på matcher och köpa tugummin med gnuggtatueringar i.
Tatueringarna gick sen från temporära till permanenta och ynglingen från debutsuccé till succésäsong. Och från Landskrona Bois till Malmö FF.
– Men kort efter att jag kom till Malmö smällde jag knäet. Det var då jag började med styrketräning. Jag hade en kompis från gymnasiet som fick in mig på det. Han var med i landslaget både i tyngdlyft och styrkelyft.
Vi skrollar fram till nutid, till soffan i huset på Djupadal i Malmö. 51-årige Greger Andrijevski rullar upp sina svarta träningsbyxor över vänsterknäet. Runt knäskålen har han flera ärr. Det minsta ärret är kort som ett rakblad, det längsta som en kökskniv.
Mellan 2018 och 2023 var han inne på tio operationer. En av operationerna, en bråckoperation, blev så pass allvarlig att han svävade mellan liv och död.
– Jag minns att jag pratade med sköterskan men helt plötsligt kändes det inget bra i kroppen och allt blev svart. Efteråt sa de att jag hade drabbats av hjärtstopp i 15 sekunder. Man brukar ju prata om att folk ser ljuset i tunneln och allt sånt där men det gjorde inte jag. Jag såg bara mörker.
Läkarna letade men kunde inte hitta orsaken till hjärtstoppet. Därför ville de framkalla ett nytt hjärtstopp två månader senare.
– Jag fick stå mot en vippbräda som de lutade bakåt. Efter ett tag blev allt svart igen och den gången var jag borta i 27 sekunder. När jag vaknade gjorde jag det med världens största leende och alla färger var liksom starkare. Det var nog att komma tillbaka från döden-leendet. Så jag är tacksam att jag fick se båda sidor av ”döden”.
Är du rädd för döden?
– Nej, egentligen inte. Men efter det första hjärtstoppet tänkte jag direkt på mina barn och hur jag inte skulle få se dem växa upp. Det skrämde mig verkligen. Därför vill jag fortsätta att ta hand om mig. Det liv jag lever i dag vill jag leva tills den dag jag lämnar in.
Och så byter vi till vhs igen. Nu står det ”1998” på kassetten.
Fotbollskarriären lyfte inte i Malmö. Istället blev det returbiljett till Landskrona Bois, till hans morfars stora glädje. Morfar hade varit dålig och inte kunnat ta sig till matcherna i Malmö, men nu skulle han bara ha 300 meter från kolonilotten till idrottsplatsen.
– Han dog samma dag som jag skrev på låneavtalet med Bois. Vi skulle ha en presskonferens, men jag sa att jag måste till sjukhuset. Men när jag kom fram hade han redan dött. Det var tungt. Morfar och jag var såhär, säger 51-åringen och tvinnar V-fingrarna.
Väl tillbaka i svartvitrandigt blev Andrijevski pånyttfödd. Under en period gjorde han 14 mål på 15 matcher och spelade fram Bois till allsvenskt kval, som förlorades mot Trelleborgs FF.
Två år senare slutade han med fotboll. 29 år gammal. Skadorna krossade karriären.
– Att jag över huvud taget har spelat fotboll känns som ett helt annat liv. Det skulle lika gärna kunna vara något man har sett på tv-serie, det känns inte som att det har hänt mig.
– Samtidigt är jag glad att jag lever nu. Hade jag levt för 50–70 år sen så hade jag suttit i rullstol efter karriären.
Greger Andrijevskis inställning till smärta är stoisk. Han intalar sig att hur intensiv smärtan än är så passerar den – vare sig det är efter femton sekunder eller två timmar.
– Det sitter i huvudet, även om det är nästan olidligt ibland. Men jag har en inre krigare och jag tävlar alltid mot mig själv.
Hans biceps och axlar är bläcksvarta av täckande tatueringar. Dold däri avtecknas en romersk krigare. Greger menar dock att tatueringarna inte har någon högre mening. Han tycker att de är snygga.
Och med kroppen överlag, tränar du fortfarande mycket?
– Ja, jag mår bra av att gå till gymmet. Andra kanske tar till mat, krök eller tabletter för att hantera smärta. Jag mår bäst av att träna och att vara med familjen.
Med tanke på all smärta, har du varit rädd för att fastna på tabletter?
– Nej, för jag tar dem inte. För många, många år sen testade jag Tramadol men jag tyckte inte att det gav någon effekt mot smärtan. Då finns det ingen anledning att ta dem. Jag vill inte åt ruset. Morfin och såna där grejer tar jag inte över huvud taget, då biter jag ihop istället.
I 21 år har han varit massageterapeut i Malmö FF. Sen två månader tillbaka är han även lagets kostrådgivare. Blir det tid över i framtiden vill han även att ta sig an privatpersoner.
– Spelarna har haft ett mycket större intresse att lära sig om kosten än vad jag trodde. För tillfället skräddarsyr jag individuella kostscheman åt 20 herrspelare och fem damspelare. Framförallt visade ”Ponne” (Pontus Jansson) och ”AC” (Anders Christiansen) tidigt intresse och de känner redan stor skillnad i energinivåer och återhämtning.
– Sen finns speciella omständigheter som gör att det inte går att följa planen till 100 procent men då får de tips på hur de ska tänka. Till exempel när de bor på hotell eller reser mycket. Eller som under Ramadan, då är det inte lätt att komma upp i de kalorier man behöver.
För tio år sen åt MFF-spelarna både frukost och lunch på O’Learys, som då låg på Stadion. Så är det inte i dag.
– Det vi generellt ser på spelarna är att de äter för lite. Alldeles för lite.
Greger Andrijevski drar en sipp ur sin termosstora mugg. Han reser sig från soffan och vi går ut mot kvartersparken för att ta bilder. Ex-anfallaren promenerar med en antydan till haltning. Några barn spelar fotboll mot ett mål.
Om det kommer en fotboll rullandes här nu, då får du väl ändå lust att sparka till den?
– Nej, aldrig, för jag vet att jag inte kan. Jag har bara kunnat spela fotboll med min son typ två gånger under hans uppväxt.
Hur intensiv är smärtan i dag på den där glad gubbe-smärtskalan?
– Tittar man tillbaka några år så var det ju på en etta eller tvåa. Jämfört med då så är jag på en tia i dag. Det är jag väldigt tacksam för. Smärtan finns kvar men jag känner inte av den lika mycket, eller pratar om den när folk frågar. Hur kul är det att lyssna på någon prata om hur ont den har.
Läs mer:
MFF-kaptenen har hittat hem – det tog 20 år
Profilen stannar – förlänger kontraktet med Malmö FF
