Mammuten är en mytologisk varelse i gränslandet mellan vetenskap och populärkultur

Det är märkligt att gamla skolplanscher har degraderats till mainstream heminredningskitsch, när många av motiven fortfarande är så originella. Rentav absurda. Paleontologiska illustrationer till exempel. Silurhav med trilobiter! Mammut blickande ut över öde vidder!

Just mammutplanschen finns i min ägo – ett stackars ensamt djur, håglöst stirrande på ett utdött hav. En melankolisk scen.

Samtidigt är bilden orimlig. Konstnärens blick är ett tidsresande spökes blick. Om just denna mammut mot förmodan hade porträtterats på en grottvägg när människor och mammutar levde sida vid sida, så inte hade bilden sett ut såhär.

I boken ”Vem dödade Lonely boy?” skriver Jesper Nyström bland annat om hur mammutarna framställdes i grottkonsten.

Nyström är vetenskapsjournalist, före detta forskare och doktor i fjällekologi. Han har också varit redaktör på Forskning & Framsteg, och i bokens nu jobbar han fortfarande på tidskriften, samtidigt som han kallar sig efterforskare. Eller utredare. Med det självpåtagna uppdraget att utreda mammutens utdöende som om det vore en mordgåta.

I sin spaning går Nyström igenom allt från grottkonst till paleontologins senaste landvinningar. Forntidens konstnärer brydde sig inte om perspektiv eller skala. Det finns visserligen en del någorlunda naturtrogna avbildningar av mammutar. Men lika ofta, enligt Nyström, ”märkliga varianter med magar som buktar inåt och ben som är för långa. /…/ Helfigurer, halvfigurer och huvuden huller om buller. Det finns ingen horisont. Djuren svävar fritt och glider sömlöst mellan väggarna och taket i grottan”.

Det finns många teorier om konstens tillkomst: skuggkonturer kanske, stiliserade klansymboler eller rituella bilder. De senaste rönen är att målarna var omtöcknade av syrebristen som uppstod när facklor användes i trånga utrymmen – mammutskisserna är hallucinationer, tillkomna i trans.

Detta gäller definitivt inte för min mammutplansch. Här har vi en spik nykter och säkert hyperrationellt bildningsfascistoid tysk vid namn Pfizenmayer, som är viktig i mammutforskningen av flera skäl. Nyström nämner honom inte, men bland annat jobbade han på S:t Petersburgs zoologiska museum och var med på expeditionen där det första mammutkadavret grävdes upp.

Pfizenmayer har uppenbarligen järnkoll på vartenda penseldrag i återgivningen av mammuten. Ändå drar bilden igång min fantasi som om konstnären vore hög på syrebrist. Vad är det egentligen mammuten stirrar på? Det deppiga gloendet rakt ut i intet skulle kunna utspela sig på den eländiga Wrangels ö långt uppe i Arktis. Såhär såg säkert livet ut för Lonely boy, troligen den sista av sin art och, enligt Nyström, ”en symbol för gränslös ensamhet”.

Det är med den kvarvarande lämningen efter just Lonely boy som Nyströms undersökning startar. Närmare bestämt en tand. Den väckte stor uppmärksamhet när den daterades: den här individen dog för bara 4000 år sen. En liten population levde alltså kvar på den ensliga ön långt efter artens glansdagar på den vidsträckta mammutstäppen, som dominerade jordklotet under ofattbart lång tid och sträckte sig över delar av USA, Centralamerika, Europa, Sibirien och Alaska. Plus över väldiga arealer som i dag är hav, till exempel Doggerland i Nordsjön.

Jag ska inte spoila de fortsatta upptäckterna kring tidpunkten för Lonely boys död, men med honom som utgångspunkt ställer Nyström frågan om varför hela arten försvann. Och samtidigt med den ett antal andra sjukt storvuxna arter ur megafaunan, till exempel den gigantiska grottbjörnen, jättesengångaren (stor som en elefant) och den sabeltandade tigern.

Troligen var det ett förändrat klimat som tog kål på mammutstäppens missfoster och monster. Det finns visserligen också hypoteser om att människan utrotade hela arter genom jakt, alternativt att djuren dog ut på grund av sjukdom. Men jaktspåret avskrivs rätt snabbt när det gäller just mammutarna. Så även sjukdomsspåret.

Nyström tar stöd i den senaste tidens forskning, särskilt den relativt nya forskningsgrenen paleogenetik, som hans polare Love Dalén ägnar sig åt. Denne Love återkommer i boken som nåt slags avundsvärd avatar, ”paleogenetikens motsvarighet till Indiana Jones. Lika delar forskare och äventyrare”. Love hämtar prover under jättefarliga expeditioner med militärhelikopter från sovjettiden, han tampas med sibirisk kyla, isbjörnar och bisarra forskare som heter Sergey. Stackars Jesper däremot, han dricker öl på kvarterskrogen, utövar halvhjärtad barnuppfostran, kollar på bävrar i Vinterviken och läser träiga forskningsrapporter.

Ur Loves prover går det att få fram dna-bilden av individuella varelser, det vill säga ”vem”. Sen svarar Kol 14-metoden på ”när”. Därefter kan strontiumanalyser ge svaret på ”var och hur”, eftersom strontium, ”naturens eget gps-system”, tas upp ur växternas rötter och ger en ”isotopsignatur” som sprids vidare till växtätare och sen till rovdjur.

Paradoxalt nog gynnas paleogenetiken av klimatförändringarna. ”Permafrosten utgör /…/ en enorm frysbox full med lämningar efter istidens megafauna”, skriver Nyström. Att hitta mammutbetar betyder jackpot, för om man inte säljer dem till kineserna kan man avläsa dem som avsågade träd, fast spåren efter livsförloppet är mer detaljerade, med dagsringar i stället för årsringar. Exempelvis har ett forskarteam, genom att matcha isotopsammasättningen i betarna från en mammut vid namn Kik med isotopsammansättningen i områdets växter, kunnat följa djuret vecka för vecka genom hela hans 28 år långa liv. Kik levde i Alaska för 17 000 år sen.

Mammuten är en mytologisk varelse i gränslandet mellan vetenskap och populärkultur. Den dyker både upp på gamla dammiga museer och i spel som Minecraft eller i tv-serier, till exempel den brittiska ”Fortitude” som handlar om en fiktiv stad på Svalbard där det dyker upp ett äckligt gammalt mammutkadaver fullt med vidriga virus som har legat begravda i tusentals år och som vårt immunförsvar därför inte kan parera. Det kan förstås tolkas som naturens hämnd.

Mammuten är även uppskattad inom populärvetenskapen, så Nyström är rätt person att skriva om detta. Men det finns också vissa problem med populärtidskriftsprosan som har följt med in i boken: väldigt korta meningar staplas på varandra, och ibland pallar jag faktiskt inte Nyströms pappahumor, som när han är på utflykt med sin son: ”Vi är i skogen. Utkörda ur hemmet av familjens överhuvud som menar att vi lägger för mycket tid på dataspel respektive utredning.”

När en modern man kallar sin sambo för ”familjens överhuvud” är steget är inte långt till den skrockande kepsgubben som hänvisar till frun som ”regeringen”. Det är inte kul, bara den gamla vanliga masochisthipstersexismen, där kvinnan – som lika gärna kan tänkas vilja vill bli av med odugliga hannar och därför skickar ut dem för att drälla runt och vara kreativa och mysiga i skogen – placeras på den gamla vanliga skenfeministiska piedestalen.  Men det blir inte jämställt bara för att mannen skämtar om att sambon har tilldelats rollen som familjens vd.

Man hade såklart kunnat se mellan fingrarna med att humorn ibland kantrar, om det inte vore för att det säger något om genren som sådan, och faktiskt, om manlighetens självbild. Dels har det att göra med vissa fackboksförfattares inställsamhet. Sakprosan behöver faktiskt inte leka ståuppkomedi för att bli läst, och Nyströms bok håller ändå, enbart på grund av hans sätt att begripliggöra forskning. Dels speglar skämtandet ofta ett slags manlig omedvetenhet om den egna bortskämdheten. För detta är verkligen ett machoämne, och det har inte bara med superhjälten Love att göra.

Under ytan mullrar nämligen tanken på den Manliga Ensamheten konstant, både vad gäller mammutar och i Nyströms undertext om sig själv. Hans små episoder ur vardagslivet kan tolkas som att det är, och alltid har varit, väldigt synd om de förtryckta männen, som inte vågar avvika sådär härligt slarvigt från familjestyrseln förrän frun är frånvarande, det vill säga han låter ungarna skippa kvällstandborstningen när frun är ute på ”galej” och det alltså ”saknas vittnen”.

För såhär är det: Mammutar lever, precis som elefanter, i matriarkala familjegrupper. När hanarna blir könsmogna stöts de bort och driver omkring ensamma. Betydligt fler hanar än honor har hittats i lämningarna, vilket troligen beror på att hanarna både är klantigare och mer riskbenägna, att de dör på konstiga ställen, oftare av olyckor. Att Kik blev 28 år är ingen triumf utan ett nerköp: normal livslängd för en mammut är 60 år. Men även om hanarna är hopplösa och gör allt för att snubbla in i undergången, så utvinner Nyström samtidigt en vacker litterär poäng, som här, när han visualiserar Lonely boy på Wrangels ö:

”Platsen är ödslig och karg. En mosaik av sand, sten och små oaser av växtlighet. Isande kallt. Det berör honom inte. Han är immun mot kylan /…/ Reslig, orädd. Född till att vandra.”

Är det bara jag som läser in nåt slags manlig fantasi här? Mixen av frihetslängtan, sentimentalitet och självömkan är ju huvudkomponenter i mansrollens källkod. På så vis gestaltar berättelsen om Lonely boy, utöver att förmedla fascinerande fakta, även den manliga önskedrömmen om att vara en Lonesome cowboy i vildmarken (om än på lagom avstånd från närmsta saloon).