Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
När Tortoise släppte sina första skivor i mitten av nittiotalet kallades musiken de gjorde för postrock. Nu betyder begreppet just ingenting, och Tortoise kan nog snarare sägas spela jazz mer än något annat. Inte för att de bytt stil utan för att det mesta numera ryms under jazzparaplyet.
Dessutom måste man konstatera att Tortoise under sina 30 år influerat inte bara rockmusiken utan jazzen i nya riktningar där den krokat arm med ambient, kraut och elektronisk musik. När gitarristen Jeff Parker anslöt mot slutet av nittiotalet vidgades också Tortoise referensramar.
”Touch” är bandets första album på nio år. Chicago är inte längre den gemensamma basen utan alla är utspridda och musiken har skapats på distans. Man anar ibland att bandets multiinstrumentalister inte riktigt spelat tillsammans utan lagt lager ovanpå lager för att bygga en helhet. Men för det mesta är det helgjutet, om än precis så vidöppet som man önskar sig.
Det som stannar kvar, bortom ljud och arrangemang, är ett slags känslomässigt innehåll. Det vilar ett märkligt vemod över den här skivan, som om den på något sätt skapats som ett soundtrack till den här ytterst förvirrade tiden i USA:s historia då samhällsklimatet är alltmer repressivt men konsten fortfarande är fri och söker sin roll.
Finast är det när de faller in i gamla tiders krautiga motorik-komp, maler på och man för sin inre syn ser de amerikanska landskapen glida förbi.
Bästa spår: ”Layered precence”
Läs fler skivrecensioner och om andra skivor som blivit månadens jazz.
