Dockor, dockor, dockor överallt. Under våren har Orionteatern gjort succé med en dockversion av Shakespeares ”Stormen”, och på teater Galeasen spelar Lumor den existentiella relationskomedin ”Romantiken” med dockor i barnstorlek. I Markus Öhrns ”Fem scener Norén” på Dramaten gör groteska masker och stela lemmar skådespelarna till ett slags stora människodockor. Det handlar om en typ av ställföreträdande objektsteater där en inbyggd distans inte sällan lyckas få publiken att bryta sitt invanda seende och känna igen sig själva. Inte konstigt att ”dockteatern ser ut att välla fram över scenerna”, som Expressens Margareta Sörenson uttryckte saken häromveckan (19/3).
Dockteatern som scenisk form har mångtusenåriga anor, men just här och just nu leder spåren bara åt ett håll – Malmö.
På stadens lilla teatermuseum har bilder på Max von Sydow och Birgit Nilsson för tillfället fått sällskap av utställningen ”Malmö dockteater – de första tio åren”. Här möter vi bland annat de blint lydande kartongbyråkraterna från ”Funktionell dumhet” och Sara Granérs besjälade robotar från ”En idiot ibland oss”.
På själva dockteatern – som föddes vid en garageinfart i ett industriområde och numera inte ens har egen scen – kulminerar firandet med två nya verk av grundaren Erik Holmström. Först ut är det vimsiga drömspelet ”En trappa till himlen”, som sätts upp i samarbete med Turteatern i Stockholm. Kreativa kriser har varit ett återkommande tema för Holmström, och här skildras mycket riktigt en teatergrupp som desperat försöker komma på en föreställning att spela.
Efter en vecka börjar skådespelarna undra – finns det ett premiärdatum, en titel, ett arbetssätt?
Det är så mycket jordiskt som står i vägen för denna famlande lilla dockensemble. Kärlekssorg, dödsångest – och den förlamande ambitionen att skildra det grundläggande mänskliga villkoret, som det heter. Efter en vecka börjar skådespelarna undra – finns det ett premiärdatum, en titel, ett arbetssätt? Nej. Det enda som finns är frågan om vad det egentligen innebär att vara människa.
”En trappa till himlen” är på många sätt en blixtrande intelligent undersökning av gränsen mellan liv och konst, där publiken går ljuvligt vilse bland alla metanivåer och teatrala upptåg. Men det blir också tydligt att Holmström har sin konstnärliga styrka på idéplanet, som skapare av världar och koncept – inte som dockspelare och aktör. Det tekniska hantverket brister, och spelet blir ofta konturlöst och utan riktning.
En röst ber oss att avstå från hostningar och ljudliga andetag, och helst också från att tänka på något annat
Att det här ändå blir en så pass sevärd och originell föreställning säger onekligen något om den konstnärliga livskraften på den här teatern, som driver både med sig själv och publiken. En röst ber oss att avstå från hostningar och ljudliga andetag, och helst också från att tänka på något annat. I slutet av första akten uppmanas vi att gå ut och ”improvisera fram pausen”. Snart duger vi inte ens längre, och en ny dockpublik dras in på scenen. Till slut återstår bara en enda hisnande fråga: Är jag i själva verket också en docka?
Läs också:
”Romantiken” visar hur oändligt stort vårt lilla liv är
Ynkrygg har total skaparkris i Malmö dockteaters ”Inferno”
