Teater
”Mitt bästa liv”
Av: Annika Nyman. Regi: John Hanse. Scenografi & kostym: Karin Auran Frankenstein. Ljud: Jonas Åkesson. Dramaturg: Hanna Bark. Producent: Frida Kärvegård. I rollerna: Sanne Ahlqvist Boltes, Emelia Sallhag, Henry Stiglund. Scen: Banditsagor/Public Plot på Inkonst, Malmö. Speltid: 1 tim, 30 min
I historikern Peter K. Anderssons bok om robotens kulturhistoria som kom ut i vintras finns en detalj som är svår att släppa. Det handlar om hur de så kallade automaterna historiskt ofta har efterliknat människor som kunnat ”domineras – kvinnor, barn, djur, utomeuropeiska folk”. Även i vår tid är det vanligt med robotar ”som ser ut som unga vackra kvinnor”. Drömmen om konstgjorda människor är helt enkelt en dröm om kontroll.
I Annika Nymans nyskrivna enaktare ”Mitt bästa liv” är kontrollen total, även om de inblandade försöker iscensätta ett slags jämlikhet. En ung kvinna (Emelia Sallhag) lever tillsammans med en människoliknande attrapp som saknar kropp – ett kvinnohuvud på ett bord, ljuvligt exakt spelad av Sanne Ahlqvist Boltes. De är kära i varandra och gör planer för framtiden. Visst finns det en återställningsknapp i maskineriet, men den sitter i ett litet veck i gommen. Så mycket kontroll ska huvudet ha över sin egen existens – det är ju ”jättedåligt för jämställdheten att bara den ena kan avrätta den andra”. Om detta är jämvikt behövs inte mycket för att allt ska rasa. Så när kvinnans pappa (Henry Stiglund) plötsligt flyttar in dröjer det bara några ögonblick innan alla börjar visa tänderna. Med huvudet i centrum utforskas robotens dramatiska funktion som samvete och katalysator i relation till det mänskliga.
Som psykologiskt triangeldrama är ”Mitt bästa liv” närmast misstänkt tungt av genrens klichéer, trots alla dessa absurda premisser. En strulig blandmissbrukare som gett sin dotter otrygga anknytningsmönster och nu ger sig på den som står i vägen för fortsatt dominans? Jepp. Drömmen om kontroll som blir en mardröm? Jodå, allt är med. Kampen mellan Stiglunds gränslösa manlighet och Sanne Ahlqvist Boltes tvångsmässiga rationalitet är magiskt giftig, men vi har också sett den förut.
Efter hand blir det dock tydligt att regissören John Hanse använder det utstuderat klassiska för att berätta om något annat. Här antyds en värld som består av transaktioner på alla nivåer, och där man tydligen har skyddskläder på sig när man lämnar hemmet. Och varför är det röda fläckar på kvinnans arbetsskjortor? Anpassningen till något uppenbart omänskligt är både kuslig och effektiv.
Läs fler texter av Kristina Lindquist här och fler scenrecensioner här.
