”Trackside” är inte en bok om varvtider eller VM-titlar. I stället är det en bok om kärleken till sporten formel 1 – korta kapitel med anekdoter:
● om en fantastisk felkörning i Brasilien – signerat kommentatorn Janne Blomqvist.
● om hur man börjar prata med en känd modefotograf vid inspelningen av The Late Show i New York – av producenten Erik Stenborg.
● och inblickar i en racingstjärnas liv – vägen till formel 1, kampen för att stanna kvar och beskedet att man inte längre platsar i motorsportens absoluta finrum.
Bokens tredje författare är Marcus Ericsson, Sveriges senaste F1-förare (2014–2018) som i dag kör Indycar.
– Vi försöker ta läsaren lite bakom kulisserna mot det man ser från tv-soffan, berättar 35-åringen för DN.
Den bild som han tror många har av honom är tätt sammankopplad med prestation; nu har han försökt skriva mer personligt, mer om sina tankar och känslor kring sporten.
Utan att avslöja exakt vad Marcus Ericsson skriver låter DN honom resonera kring några tankar som hans kapitel väcker.
Ett tema är ekonomin.
Hur ser du på att pengar spelar så stor roll för vem som får chansen i motorsport generellt, och i F1 i synnerhet?
– Det finns ett talesätt inom motorsporten: Att köra bil är bara 20 procent av ditt jobb, resten är att hitta sponsorer och bygga relationer. Det finns säkerligen jättemånga talanger runt om i världen som hade kunnat vara duktiga racingförare om de hade fått rätt möjligheter. Det är en utmaning men det finns väl inga jättebra lösningar, det är ju en sport som kostar ofantligt mycket pengar.
Även politik styr och med rätt pass kan du klättra flera pinnhål i ett stalls ögon. För Marcus Ericsson var det här ytterligare en utmaning.
– Formel 1 är ju inte bara en sport, det är en miljardbusiness, och de biltillverkare som är med vill gärna sälja bilar på de stora marknaderna och då är inte Sverige så högt upp på den listan. Det är kanske en sådan sak man inte tänker på när man sitter i tv-soffan.
All elitidrott handlar om att pressa sig till det yttersta och är de facto inte helt hälsosam. Efter att ha läst om hur Marcus Ericsson körde både magsjuk och helt mörbultad efter en krasch undrar man: Var det extremt inom F1?
– Jag tror att det finns inslag i alla sporter på den absoluta elitnivån av att man inte kan eller vill vika ner sig. Som en VM-final i hockey, att man får veta efteråt att ”ja men han hade en spricka i foten”. Men visst är formel 1 extremt. Tusentals förare vill ta en av 20 platser och när man väl har tagit sig dit så vill man ju absolut inte låta någon annan få chansen att visa upp sig i din bil. Sen så här i efterhand kanske det inte alltid var det smartaste att köra på i alla lägen.
Sveriges senaste F1-förare kom till kungaklassen som en vinnare, men väl där fick han aldrig chansen i något av de främsta stallen och tog aldrig en pallplats. Självförtroendet naggades i kanten. Ändå ville han till varje pris vara kvar.
– Man lever på hoppet om att ”nästa år kommer vara mitt år”. ”Nästa år kommer vår bil vara bra” eller ”nästa år kommer det gå bra så jag får chansen i ett större team”.
Marcus Ericsson berättar om det enorma trycket på F1-förarna. Att många från utsidan kanske inte ser hur tuff miljön, framför allt mentalt, är. Att många nog tänker ”fan du kör formel 1 och måste leva drömmen”.
– Men du har otrolig press på dina axlar att alltid leverera och strålkastarljuset är ständigt på dig. Och du är aldrig bättre än ditt senaste race.
Att säga att han ångrar sig är för starka ord, men han berättar att han önskar att han kunnat tänka bort pressen lite och njutit lite mer av sina år på toppen.
Det brukar sägas att ”din stallkamrat är din värsta fiende”. Samtidigt verkar årets titelrivaler i McLaren, Lando Norris och Oscar Piastri, komma väl överens liksom forna stallkamraterna Carlos Sainz och Charles Leclerc.
Har F1 blivit snällare på senare år eller är det bara tillfälligheter att flera par verkar ha blivit bra kompisar?
– Det ligger kanske något i det, men jag tror att det går lite i vågor. Sen tror jag också att det kan vara lite spel för gallerierna ibland; att utåt sett ska man ju helst vara kompisar om man säger så, men jag tror att bakom stängda dörrar kanske de inte är lika mycket polare.
Marcus Ericsson hoppas att läsarna av ”Trackside” får både en känsla av feelgood och aha.
– Att man får lite nya bilder av oss som personer och även motorsporten, hur den kan vara både brutal och underbar på samma gång på något sätt.
Läs mer:
Motorsporttoppen om kritiserade böterna: Förarnas svordomar kan leda till näthat
