Snart börjar politikerveckan i Almedalen som jag bevistat oräkneliga gånger. Eftersom jag, kanske alltför lätt, hemfaller åt nostalgi börjar tankarna fladdra i väg till det som genom åren tilldragit sig i den undersköna medeltidsstaden Visby. Politiska dramer har utspelat sig på scenen och i de smala, slingriga gränderna.
Somliga säger att Almedalen, som ju ska föreställa en demokratins högborg under några dagar, enbart är till för dem som ingår i det som brukar kallas eliten. Klägget heter det visst på sverigedemokratiska. Men nu när Jimmie Åkesson själv ska närvara i Visby får han väl se till att skaffa sig ett annat lingo.
Andra säger att Almedalen är en cirkus. Jag håller inte med, även om det funnits partiledare som stått på scenen och domderat.
För drygt tio år sedan läxade en kaxig Annie Lööf, ny som partiledare, upp Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund och Jan Björklund. Ni minns kanske att det en gång fanns en pakt som kallade sig Alliansen? Annie Lööf ansåg att Alliansen måste bli ”fräschare”. Dags att trycka på refresh för en pånyttfödelse, sa hon, Allians 2.0. Så hon bjöd in till en retreat i sitt barndomshem i Maramö.
Responsen var loj, knappt märkbar, det verkade inte som om någon ville åka hem till henne. Först efter fyra månader tackade alliansbröderna ja. Inte så fräscht. Vad skulle de göra i Maramö? Grilla korv visade det sig. Det blev en plåga för både politikerna och oss journalister som stod och tittade på när korven stektes ovan eld. Inte precis någon killen-vid-grillen-stämning. Utan att ha något särskilt att förmedla rapporterade vi live framför Annie Lööfs föräldrahem. Mitt under min direktsändning i SVT drogs gardinerna för när de fyra kom på att de kanske syntes i tv.
Så mycket som har hänt sedan dess, allt är förändrat. I dag vet vi att Alliansen bara några år senare tryckte på ”deleteknappen” – fjorton år efter lanseringen 2004 hemma hos en annan centerledare. Maud Olofsson i Högfors.
Persson svarade att betydelsen av hans namn var överdrivet i sammanhanget. Göran Persson ödmjuk? Intressant
Jag minns en annan eld som brann. Gudrun Schyman tände en brasa i Almedalen, men där skulle inga korvar grillas. Schyman eldade upp pengar, 100 000 kronor, efter att hon och Feministiskt initiativ fått en miljon av Abba-Benny. Den händelsen vill jag helst inte komma ihåg. Bränna pengar!
Göran Persson gillade visst inte Almedalen, men han åkte dit ändå. Och året efter att han avgått som statsminister och blivit pr-konsult damp han ner i Visby igen. Anlitad av Bil Sweden höll han ett brandtal för bilindustrin. Den gången verkade han trivas i Almedalen. Efteråt fick han frågan om det var lämpligt att han, som nyligen lämnat politiken, sålde sitt namn i en kommers för bilar. Persson svarade att betydelsen av hans namn var överdrivet i sammanhanget. Göran Persson ödmjuk? Intressant.
Valåret 2006 var det pressfrukost i en varm fullsatt hotellbar i Visby. Göran Hägglund sken som en sol när Alliansen lovade att avskaffa fastighetsskatten. Anders Borg var mindre lycklig, skulle han bekänna i efterhand. Men Alliansen tog hem riksdagsvalet.
Fyra år senare i samma hotellbar meddelade en tårögd Sven Otto Littorin att han skulle avgå som arbetsmarknadsminister. Han hade tre bevekelsegrunder, sa han, och nämnde namnen på två söner och en dotter. Efter den korta och hastigt sammankallade presskonferensen transporterades han i väg i en statsrådsbil till Visby flygplats. Än i dag är jag osäker på vad han menade med de gåtfulla orden att han inte var någon Snövit.
”Ni har fört in hatet i svensk politik. Ni ska inte få något inflytande.”
Jag hör fortfarande Fredrik Reinfeldts ord när de dånade ut över publikhavet. Stora delar av publiken jublade, en tv-chef applåderade. Hen såg lite generad ut vid insikten att jag sett de ivriga handflatorna. En statsvetare jag talade med tvivlade på att Reinfeldts utfall tjänade sitt syfte. Sverigedemokraterna kunde bli martyrer och deras väljare arga och kränkta så att de höll fast vid Jimmie Åkesson än mer. Statsvetaren fick rätt. Sverigedemokraterna skulle till och med ges en särställning, har vi numera sett, en sorts immunitet, ett omhuldande i meningen att de i stort går fria från kritik. Sida vid sida med en regering som tiger.
Jag hör fortfarande Fredrik Reinfeldts ord när de dånade ut över publikhavet. Stora delar av publiken jublade, en tv-chef applåderade
TV4 avslöjar trollfabriker, men det spelar ingen roll. Inte heller Jimmie Åkessons tal om påverkansoperationer och en vänsterliberal elit, ett klägg, som håller i taktpinnen och styr tillsammans med medier. Jag som trodde att det var farligt, rentav livsfarligt, att lura in människor i tron att de är i händerna på en diffus maktelit. Vad gör det med människor och deras tillit till samhället?
Eller sverigedemokraters tal om ett folkutbyte, en fin och fet högerextremistisk konspirationsteori, som säger att det existerar en sammansvärjning av globala eliter som vill underminera den ”vita rasen” så att den går under. Och att den vita nationen ska bytas ut mot ”icke vita,” företrädesvis muslimer. Vilka är de här mäktiga eliterna? Svaret är vänsterliberaler – och judarna så klart.
Det enda som fick regeringen Kristersson att kritisera de så kallade trollfabrikerna var avslöjandet om hån på sociala medier mot Tidöpartiernas företrädare. Ett allvarligt brott mot respektklausulen i Tidöavtalet. Sverigedemokraterna ber ödmjukast om ursäkt och så är saken ur världen.
Vilket trolleri. Rena cirkusen.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Sämre kvalitet till högre pris – så vill SL locka resenärer
Isobel Hadley-Kamptz: Fotbollen har kommit hem, men problemen finns kvar