För en tid sedan tillbringade jag en helg hos Mariadöttrarna i Vallby. Det är en klostergemenskap inom Svenska kyrkan och där lever ett tjugotal kvinnor i olika åldrar. Jag hade drömt om en vistelse lik denna i åratal, längtat efter tystnad och avskärmning, att få ställa mig vid sidan av och gå i (tillfällig) isolation. En längtan som rymde ett hopp om att, när allting runt omkring tystnar, få möta mig själv och få syn på det som är viktigt på riktigt. Ett sådant avskärmande från omvärlden är en central del av klosterlivet. En annan är reglerna. De är få men tydliga, och talar om när det är dags för måltid eller bön, på vilka platser och under vilka tider vi samtalar eller är tysta.
I mitt arbete som forskare har jag i många år studerat låst institutionsvård, ett fält där sociologen Erving Goffmans teori om den totala institutionen ofta används för att förstå vad som sker i sådana miljöer. Där är såväl avskildheten som reglerna viktiga aspekter, men Goffman pekade inte endast ut mentalsjukhus och fängelser, utan även kloster som exempel på sådana platser. Skillnaden mellan fängelset och klostret är uppenbar och handlar bland annat om tvånget och ofrivilligheten samt, inte minst, de handlingar som lett en dit. Men precis som Goffman tyckte jag mig också se likheter. Det kan verka långsökt, men ligger närmre till hands än man kan tro.
Det moderna fängelset, som vår nutida kriminalvård är sprungen ur, föddes ur upplysningen. De tidigare så vanliga kroppsstraffen ersattes successivt av frihetsberövande straff. En central aspekt av det moderna fängelsets födelse var tanken att brottslingar gick att rehabilitera. Den växande medicinska vetenskapen och dess teorier om varför vissa människor begår brottsliga handlingar och utvecklar kriminella beteenden förde också med sig idéer om att detta går att bota. Att rehabilitera människor, att bota dem från kriminalitetens sjukdom, var således en grundläggande uppgift för det moderna fängelset. Denna nya kriminalvårdsanstalt, på engelska ”penitentiary” efter det latinska ordet för omvändelse, hämtade inspiration från just klosterväsendet och dess celler.
Denna historia har beskrivits och analyserats av en rad teoretiker. Mest känd är sannolikt Michel Foucault och hans verk ”Övervakning och straff” (1975) där han beskriver hur straffsystemet övergick från en disciplinering av kroppen till en disciplinering av själen. Men en viktig aspekt, som Foucault inte fäster någon större vikt vid, är den roll religionen spelade.
I sin bok ”Moraliske hospitaler – Det moderna fængselvæsens gennembrud 1770–1870” beskriver den danske kriminologen Peter Scharff Smith hur det moderna fängelsets principer om rehabilitering av den individuelle fångens moral var intimt sammanlänkade med ett religiöst (kristet) tankesätt. På så vis blev de moderna fängelserna en plats där religion och upplysning möttes och samsades. Rationalitet och tro i samverkan. Som längst drogs dessa idéer om bot på kristen grund i de så kallade isolationsfängelserna. Här hölls de intagna helt avskilda från varandra då man antog att de annars skulle påverkas negativt, vilket skulle motverka rehabiliteringen.
Riskerna med att samla människor med beteendeproblem i avskilda miljöer såsom fängelser är i dag välkända, men vad vi nu också vet är vilken skada det kan åsamka en människa att isoleras. Scharff Smith beskriver hur man i isolationsfängelserna iklädde fångarna särskilda mössor varje gång de rörde sig utanför sin cell, för att de inte skulle kunna se varandra. Nästan all tid spenderades i den egna cellen, ensam, med undantag för prästens besök. Han var den som ansvarade för fångarnas rehabilitering, för den bot och omvändelse de skulle uppnå under tiden på anstalt.
Tillvaron i de tidiga isolationsfängelserna som Scharff Smith beskriver har få likheter med min vistelse hos Mariadöttrarna. Kanske är det befängt av mig att göra en sådan jämförelse? Till klostret kommer du för att söka Gud, ibland utifrån en känsla av att vara kallad. Det är måhända en slags plikt, men den är något helt annat än det tvång som finns i att låsas in på grund av att du begått grova brott.
Samtidigt som det finns en rad likheter i utformningen av klostret och fängelset, såsom dess avskiljning från omvärlden, livet som fördelas mellan cellens ensamhet och den oavbrutet kollektiva tillvaron, samt reglerna som styr vardagen, innebär dessa grundförutsättningar en oerhörd skillnad. Något som även Goffman påpekade, genom att betona att klostret var en annan typ av total institution.
Faktum är att det är denna grundläggande skillnad – inlåsningen och de normbrott som är skälen till denna – som är grunden till den kritik mot fängelset som tog fart under 1960- och 70-talen. Fram till dess hade, menar Scharff Smith, forskningen varit relativt okritisk. Men återfallsfrekvenserna sjönk aldrig, trots det moderna fängelsets fokus på bot och bättring. En slutsats som många därför drog var att de negativa effekterna av inlåsning helt enkelt är för stora för att fängelset ska kunna ha rehabiliterande effekter. Men betyder det att jämförelsen är grundlös?
Den nästan totala isolation som försöken att hindra fångar från att ha kontakt med varandra innebar, ledde oftare till sinnessjukdom än insikt och förändring.
I linje med Michel Foucault har såväl Scharff Smith som andra fängelseforskare (till exempel Roddy Nilsson här i Sverige) dragit slutsatsen att rationaliteten, dess övervakning, kontroll och disciplinering, tog överhanden i uppbyggnaden av de moderna fängelserna. Den nästan totala isolering som försöken att hindra fångar från att ha kontakt med varandra innebar, ledde oftare till sinnessjukdom än insikt och förändring.
Om vi i stället går till nutiden, finns faktiskt exempel på när fängelset bättre lyckats likna klostret. Rehabiliterande insatser som bygger på den vilja till förändring som kan finnas (eller uppstå) i en tro på högre makter är inte helt ovanliga inom fängelseväsendet. Det finns exempel på detta runt om i världen, så också i Sverige. Faktum är att under de första decennierna av 2000-talet hade Kriminalvården en egen klosterverksamhet för långtidsdömda. Den så kallade klostervägen följde en rad stationer. I ett första steg kunde den intagna söka till ett kortare retreat vid Kumlaanstalten, och efter detta fanns möjlighet att delta i en månadslång retreat. För de som ville, och gavs tillstånd, kunde det så småningom också bli förflyttning till den särskilda klosteravdelningen vid Skänningeanstalten, för att därifrån så småningom slussas ut till Mariagården i Vadstena.
Den retreat de intagna genomgick följde det format som utarbetats av Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola (1491–1556). I sin ”Exercitia spiritualia” beskriver han hur det handlar om att gå på djupet med sig själv och på så vis nå insikt och göra upp med sitt förflutna för att kunna leva ett liv i sanning. Detta görs med fyra olika metoder: 1) rannsaka sitt samvete, 2) begrunda, 3) betrakta samt 4) be.
I en rapport om Kriminalvårdens klosterverksamhet blir det tydligt att denna miljö skiljde sig avsevärt från den ordinarie anstaltstillvaron. Exempelvis hanterades relationerna mellan de intagna och personalen annorlunda vid retreaterna än vid en vanlig avdelning. Man tilltalade varandra med förnamn, och man tillät på ett annat sätt fysisk kontakt. Personalen beskriver också hur man aktivt arbetade med öppen kommunikation och byggande av tillit. Att efter avslutad retreat åter befinna sig i en strikt hierarkisk miljö med stora avstånd i relationerna mellan intagna och personal blev för de intagna ofta en jobbig upplevelse. Det var således något i denna klosterinspirerade tillvaro som tycktes fungera väl för de interner som vistades där.
Tänk om Kriminalvårdens klosterverksamhet i själva verket kom närmre en slags ursprunglig idé om fängelset som en plats för begrundan, bot och bättring, än de tidiga moderna fängelserna? Eller snarare, att Kriminalvårdens klosterväg lyckades införliva en förståelse av bot och bättring utan att trilla ner i det dike av instrumentell rationell disciplin som forskningen visat att de tidiga moderna fängelserna gjorde.
Det är bara några år sedan klosterverksamheten vid Kumla och Skänninge lades ned, men i dagens kriminalpolitiska debatt, och med den stora utbyggnaden av Kriminalvården, känns det som en svunnen tid. Det är synd, för här finns lärdom att hämta. I Annica Carlsson Bergdahls intervjubok om kvinnor i fängelse (”Jag är en människa”, 2023) återges berättelser om vad i fängelsevistelsen som trots allt varit av värde. Kvinnorna berättar om möjligheten att stanna upp, att tvingas möta sig själva, sina val och handlingar. De aspekter av fängelsetillvaron som tycks ge kvinnorna mening, och på så vis hjälpa dem vidare mot ett bättre liv, påminner således om klosterlivet.
Forskning visar tydligt att fängelsestraff inte är särskilt effektivt för att motverka återfall, och att det därtill kan ha andra skadliga effekter. Att i stället låta fängelsedömda gå i kloster är givetvis inte ett alternativ. Klosterlivet är inte för alla och Kriminalvården har trots allt fler uppdrag än bot och bättring. Men de grundläggande idéerna i den ignatianska retreatformen är utgångspunkter som känns igen från andra rehabiliterande insatser. Det handlar om att möjliggöra insikt, ta ansvar för och omvärdera sina val och handlingar. För att komma dit krävs en miljö som möjliggör både tystnad och samtal, möjlighet att gå undan och att bygga tillitsfulla relationer.
Kanske vore det inte en så dum idé om dagens fängelser åter tog inspiration från klosterväsendet, i sin rehabiliterande uppgift? Men det kräver förstås en politik som tror på mer än bara straff och inkapacitering. Som tror på att människor kan förändras.
Maria Andersson Vogel är docent i kriminologi och kulturskribent.
Läs fler Helsidor i DN Kultur:
Karl Axelsson: Vi lever inte i en ondskefull värld, hävdade den tredje earlen av Shaftesbury
Elisabeth Gerle: Var vaksam när religion och makt går hand i hand
