![](https://i0.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/99f5ab0d-8e61-4a93-a6fa-98ae333c17b8.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Sent omsider har jag börjat titta på ”3 body problem” på Netflix. Jag är egentligen inte vidare förtjust i science fiction, men det är något oemotståndligt lockande med en tv-serie (och en bok) uppkallad efter ett av fysikens enklaste olösliga problem, och med en grupp fysiker som mänsklighetens viktigaste personer.
Efter att jag klagat på en scen i första avsnittet (utan att avslöja för mycket: vattnet i en så kallad Tjerenkovbassäng måste vara mycket rent, och jag har svårt att tro att en seriös fysikprofessor skulle kunna bortse från det, även när hon själv har förlorat lusten att leva) pekade en person på X och en kollega på ett mycket större problem, om man nu är ute efter att serien ska vara trovärdig och någorlunda vetenskapligt korrekt: Att alla lösningar, och forskningen i stort, verkar hänga på enskilda personer.
Huvudpersonerna i serien kanske ska föreställa fysiker, men de är egentligen förklädda superhjältar: personer med exceptionella egenskaper som gör dem till de enda som kan göra en upptäckt, skapa en ultratunn nanofiber eller rädda, eller förråda, världen.
Den bilden av forskning och forskare är i och för sig inget speciellt för just ”3 body problem”. I en rätt nyutkommen bok om ett helt annat ämne skriver författaren, lite i förbigående, om Large Hadron Collider, LHC. Det är den största av partikelacceleratorerna vid fysikcentret Cern i Genève, som kostat nästan fem miljarder dollar, tog mer än ett decennium att bygga och har sysselsatt tiotusentals personer över hela världen.
”Den största bedrift som åstadkommits vid anläggningen är upptäckten av Higgs-partikeln – en forskningsframgång, absolut, men på det hela taget ett marginellt genombrott i jämförelse med vad Albert Einstein räknade ut på sin kammare redan 1905”, skriver författaren (som jag låter vara anonym, eftersom jag bara vill ta med citatet som ett exempel på vanliga missförstånd av hur vetenskap, forskning och forskare fungerar).
Till att börja med är det en skev jämförelse. Man kan definitivt diskutera de kostnader och resurser som krävs för att bygga en partikelaccelerator. Men att ställa dem mot Albert Einsteins teoretiska beräkningar är som att jämföra äpplen med – ja, satelliter i omloppsbana runt jorden, kanske? Einstein tog på sin kammare fram teorier för hur ljus och materia fungerar, medan LHC är ett experiment som byggdes bland annat för att testa, och förhoppningsvis verifiera, Peter Higgs teori om hur elementarpartiklarna får massa.
Einsteins (eller Higgs) beräkningar skulle inte ha varit några genombrott alls utan helt värdelösa, om de inte hade bekräftats av observationer och experiment. Det är så fysik går till, och det är så vi lär oss hur universum fungerar.
Det är alltså rimligare att jämföra LHC med expeditionerna till ön Príncipe utanför Afrikas västkust och till Sobral i Brasilien 1919. De gjordes för att kunna pricka in en solförmörkelse och göra de första observationerna som kunde testa Albert Einsteins allmänna relativitetsteori från 1915.
Och även om både Peter Higgs och Albert Einstein räknade fram sina teorier i ensamhet verkade de inte i ett vakuum. De utgick ifrån, byggde vidare på och förklarade resultat från tidigare experiment, gjorda av andra forskare.
För vetenskap är, och har alltid varit, samarbeten mellan många.
Upptäckten av Higgspartikeln kanske är den största vetenskapliga bedriften från LHC. Men på köpet fick mänskligheten world wide web, eftersom fysikerna behövde ett sätt att dela data med varandra, mellan universitet på olika kontinenter.
Att beskriva forskare som ensamma genier funkar förstås utmärkt i förtäckta superhjältefilmer. Men verklighetens vetenskap ser annorlunda ut, och förändrar världen på riktigt.
Läs mer:
Den kaotiska teorin bakom 3 Body Problem
Einsteins solförmörkelse – när astronomerna vägde ljuset