Kulturdebatten som rasar om teaterns påstådda föråldring och akuta ocoolhet började i Malmö (Sydsvenskan, 31/3) men har nu spritt sig över landet (DN, 5/5, 8/5). Den känns lite som två föräldrar i en bitter vårdnadstvist om ungdomen. Det förbryllar då att man, trots sina bästa försök att vara så nere med kidsen som möjligt, inte verkar ha någon aning om vad unga personer faktiskt gillar. Det handlar inte om att de är för konservativa för att uppskatta kissa-på-tårtan-teater, som Inkonsts Petra Huisman menar i Sydsvenskan (”När unga kräver triggervarningar ligger teatern illa till”, 9/4) utan snarare om att den formen av coolt slutade vara särskilt subversiv för många år sedan.
De första ungdomarna, fyrtiotalisterna, hade sina gitarrer, fredsbudskap och psykedelia. Deras barn, sjuttiotalisterna, gjorde uppror genom att kasta gitarren i publiken, glömma fred och knarka tyngre skit. Är det då underligt att dagens unga inte är intresserade av att producera eller ens tycka om deras föräldrars numera traditionellt otraditionella chockteater?
Det är också sant att den unga publik man vill locka inte längre har råd att gå på teater, eller ens att göra särskilt mycket alls
Det är sant att pengaflödet till svensk kultur stryps, år efter år, och att vägen för att få finansiellt stöd till teater blir allt snävare. Det är också sant att den unga publik man vill locka inte längre har råd att gå på teater, eller ens att göra särskilt mycket alls. Teatern har därmed blivit både svårare att skapa och att ta del av.
Trots det, eller kanske just i respons till detta, finns det en levande gräsrotsscen i Malmö, som spelas i och hämtar sina berättelser från miljöer där den unga malmöbon faktiskt befinner sig. Ta Teater Kobras ”Tjejer”, en följetong till teater som framför sina ”avsnitt” i källaren till ett genuint sunkhak (det märker man på armén av enögda banditer uppradade mittemot baren).
Publiken sitter på golvet med en stor stark i handen, en blandad skara av folkhögskolestudenter, Möllanveteraner och en och annan sextioplussare
Premissen är: ”Tänk om Lena Dunham satte handlingen till ’Girls’ i Malmö”, och den spelas övertygande och underhållande av ett gäng i tjugoårsåldern, på nästan inga pengar alls. Publiken sitter på golvet med en stor stark i handen, en blandad skara av folkhögskolestudenter, Möllanveteraner och en och annan sextioplussare (dem kan man nog aldrig utrota från en teaterpublik, hur mycket vissa än verkar vilja det).
Man kan förvisso tycka att det är sorgligt om den enda scenen för ung teater nuförtiden är källaren på Pizzeria Rex, men det kanske också är hela poängen. Att bra teater nu både metaforiskt och bokstavligen befinner sig underground innebär ju också att den kan existera fri från mycket av det som annars riskerar att tynga ner den. Den unga teatern är åtminstone inte död, bara förflyttad. Om ni sedan inte vågar gå till de rummen är det er förlust.
Läs mer:
Rikard Lekander: Det är knappast coolt med ålderism inom teatern
Hampus Hallberg: Såklart teatern blir ocool när alla är så gamla
Jacob Lundström: Hur ”coolt” är äckelägget i Göteborg?