Ngugi wa Thiong’o var en författare som aldrig stängde in sig i sitt författarskap, utan tvärtom öppnade det på vid gavel mot omvärlden. Under närmare ett halvt sekel var han en brinnande förkämpe för att afrikanska författare ska skriva på sitt eget modersmål. Hans egna livsverk utgjordes av romaner, noveller, memoarer, dramatik och essäer.
Ngugi wa Thiong’o föddes 1938 i Kenya. Han debuterade 1964 med ”Weep not, child” som var den första roman som publicerades på engelska av en författare från östra Afrika. Och året efter, 1965, kom ”Floden mellan bergen” som blev den första i ordningen där Thiong’o ägnar sina berättelser åt gikuyo-folket, något han sedan fortsatte med två år senare i ”Om icke vetekornet”.
Den stora vändpunkten i Ngugi wa Thiong’os liv och författarskap kom 1977 när romanen ”En blomma av blod” gavs ut i Kenya. Den innehöll skarp kritik av vad som hände efter landets självständighet 1963. De nya ledarna lät sig snabbt korrumperas, och hela systemet ruttnade redan från början.
Samma år skrev han tillsammans med författarkollegan Ngugi wa Mirii ett drama på sitt modersmål gikuyu. Pjäsen ”I will marry when I want” uppfördes av bönder i Ngugi wa Thiong’os hemby Kamirithu och blev en stor begivenhet.
Då slog myndigheterna till. På nyårsnatten stormade polisen hans hus, fängslade honom och plockade samtidigt böcker ur hans bokhylla. De tog allt av Marx, Engels och Lenin och beslagtog 25 exemplar av den förgripliga teaterpjäsen. Myndigheterna höll honom sedan fängslad i ett år utan rättegång. Han har beskrivit tiden i fängelset i ”Detained. A writer’s prison diary”.
I och med den händelsen bröt Ngugi wa Thiong’o med sin västerländskt anpassade berättarstil och skrev i fängelset ”Djävulen på korset”. Där tillämpar han sin nya modell: att skriva på modersmålet, att inlemma de muntliga berättarformerna i sin litteratur. Han upprepar ord och meningar, pauserar, lånar moment av sånger. Med romanen börjar han också driva en tydlig politisk kamp mot våld och förtryck.
Det var en roman som skrevs på toalettpapper, utan möjlighet till överblick. Att skriva en hel bok på det sättet har han efteråt beskrivit som ”romantiskt och overkligt”. Dessutom beslagtogs texten i slutet av fängelsevistelsen.
Han har en stark och djup känsla för människors innersta drömmar.
När Ngugi släpptes var den grymme diktatorn Moi president. År 1982, på en konferens i London, fick han reda på att det fanns planer på att han skulle gripas vid hemkomsten. Ngugi wa Thiong’o stannade då i London, vilket blev inledningen på en livslång exil. Mellan 1985 och 1986 bodde han i Stockholm där han gick på Dramatiska institutet och studerade film, och fick en son, Björn Lannö. Han hade sammanlagt nio barn, flera av dem har blivit verksamma som författare.
1986 skrev Ngugi wa Thiong’o den banbrytande essäsamlingen ”Decolonizing the mind” som fick stort genomslag i alla sammanhang där frågor om postkolonialisering diskuterades. Inte minst i USA. Han menade att man skulle ”avkolonialisera medvetandet” genom ”språkets politik”. Han identifierade också tidigt brännande frågor som långt senare skulle väcka stort intresse. I den gripande romanen ”Floden mellan bergen” problematiserar han omskärelsen som idé och praktik.
Det som präglar och verkligen attraherar med Ngugi wa Thiong’o, inte minst i hans tidiga verk, är att han har en stark och djup känsla för människors innersta drömmar. Ibland möjligen naivt skildrat, men med trotsig kraft, energi och rättspatos. Han får från första stund nerv i sina berättelser trots att man lätt genomskådar avsikten och budskapet. Hans berättarkraft är stark och tveklös. Tvär och trubbig, snarare än sofistikerad, men glödande av liv.
I boken ”The perfect nine” (2020), även den skriven på gikuyu och utgiven i Kenya 2018, återberättar han Gikuyu-myten där alla goda dygder – skönhet, personligt mod och barmhärtighet – gestaltas. Den nominerades till det internationella Bookerpriset.
Livet igenom betonade Ngugi wa Thiong’o vikten av att den afrikanska litteraturen måste gestaltas på de inhemska språken om den inte ska tyna bort. De flesta i väst välkända afrikanska författare skriver på engelska.
Men han var benhård: avgörande för de unga afrikanska författarna är de afrikanska språken. ”De måste ta ställning till frågan om de afrikanska språken, även om de nu skriver på engelska”, skrev han. Ska språken överleva måste de finnas i litteraturen.”
