Precis som alla andra minns jag vad jag gjorde på kvällen den 13 november. Jag var hemma och läste, och började få sms: ”var är du?” ”är du i säkerhet?”. Jag slog på tv:n och började i min tur skicka oroliga meddelanden. Jag fick veta att vänner hade sökt skydd i ett galleri nära Bataclan; andra hade tvärtemot skickats ut på gatan av en restaurangägare ”fastän det fortfarande sköts”. Meningarna blev absurda.
En väninna som bodde precis ovanför Petit Cambodge hade stängt in sig i badrummet med sina barn. Mina tonåringar var i säkerhet hemma hos mig, men andra vänner letade efter sina. Det här kvarteret i östra Paris, uteserveringarna, de små restaurangerna, Le Carillon, La Bonne Bière, det var där de unga parisarna av blandat ursprung brukade gå ut, den fantastiska ungdomen som jag plötsligt kände en nästan vanvettig ömhet inför. Senare fick jag höra att genomsnittsåldern på offren var 35 år.
Det hade kunnat vara jag, författare, feminist, sekulär, festmänniska, respektlös fritänkare; det hade kunnat vara jag på alla sätt och vis, för det var rock, det var barer, det var Paris
Jag kände också en viss posttraumatisk stress: den 7 januari, tio månader tidigare, hade Charlie Hebdo-redaktionen decimerats av samma terrorrörelse, och jag hade engagerat mig för att tidningen skulle överleva. Jag skrev en krönika i månaden och rädslan väcktes till liv igen. Det hade kunnat vara jag, författare, feminist, sekulär, festmänniska, respektlös fritänkare; det hade kunnat vara jag på alla sätt och vis, för det var rock, det var barer, det var Paris.
Jag levde sedan trettio år i den här utvalda staden, och min kärlek till den blev febrig. Paris, en magisk och svår stad, blev till en person, en väninna, en sårad kvinna, en mor courage. Paris, min goda stad. Från och med den 14 november blev det en ”heroisk” gest att ta ett glas på en uteservering, något som resten av världen i all välmening gjorde sig lustig över. Men resten av världen förstod mycket väl vad det betydde. Såg de parisiska uteserveringarna. Såg klichén fläckad av blod.
Jag minns också vad jag gjorde den 17 november 2015. Det var mitt yngsta barns födelsedag. Hon fyllde åtta år. Vi hade sedan länge planerat att gå ut och äta på restaurang och att se ”mammas pjäs”, en iscensättning av min roman ”Man måste älska männen mycket” av La compagnie das plateau. Titeln är tagen från en text av Marguerite Duras, ”Man måste älska männen mycket. Älska dem mycket för att stå ut med dem”, men den kvällen hörde jag varken ironin i meningen eller dess eventuella relevans.
Det var så parisarna fortsatte att gå på teater, på bio och på kafé – det är så vi fortfarande går ut, det är mindre akut nu, men det lilla kugghjulet av vaksamhet går fortfarande runt runt i våra huvuden
Den kvällen hade jag, som mödrar på sitt akrobatiska vis kan, lyckats kombinera en jobbkväll med min dotters födelsedagsfirande. Och den här balansakten utvecklade sig inte alls som jag hade tänkt. De välbekanta skuldkänslorna komplicerades av en oväntad faktor: skräcken. Förutom att jag inte kunde ägna mig helhjärtat åt min dotter undrade jag vilken slags fälla jag drog med henne in i. Mördarna var alltjämt där ute. Regissören och jag var rädda att publiken skulle stanna hemma. Men salen var fullsatt. De modiga parisarna gick man ur huse samtidigt som – och det visste vi ännu inte – polisen, den nationella insatsstyrkan, var på väg mot Saint Denis efter att klockan 20.10 identifierat två av terroristerna när de lämnade ett gömställe. Tillslaget skulle äga rum klockan 04.16 morgonen därpå.
Och mellan 20.00 och 22.00 tittade jag på föreställningen utan att se den: jag identifierade nödutgångarna, jag nästan krossade min dotters hand i min, jag var redo att kasta mig upp, att rädda henne. Det var så parisarna fortsatte att gå på teater, på bio och på kafé – det är så vi fortfarande går ut, det är mindre akut nu, men det lilla kugghjulet av vaksamhet går fortfarande runt, runt i våra huvuden.
Det finns en hjälte som jag ofta tänker på sedan de där fruktansvärda dagarna. Han går under namnet Didi, han ville förbli anonym, han var säkerhetschef på Bataclan. I ett vittnesmål av Ismaël El Iraki, en överlevande, kan man läsa (på Huff Post): ”han öppnade den främre vänstra dörren som de flesta av oss använde för att ta oss ut. (…) Och då, när han väl var ute och oskadd och i säkerhet, DÅ VÄNDE HAN HELT OM. Han vände sig om och han gick tillbaka in i det där helvetet för att rädda fler människor.” Didi var född i Algeriet och kom till Frankrike när han var sex månader, han fick franskt medborgarskap i juni 2016, som om man måste vara en hjälte för att bli fransman.
På vägen hem från teatern gick min dotter och jag förbi Nationalförsamlingen. Byggnaden var upplyst i blått vitt rött, och jag blev rörd. Jag känner mig inte våldsamt fransk. Jag är född bask, några kilometer längre bort och jag hade varit spansk, och jag ser mig själv först och främst som europé. Men just den kvällen, när jag förklarade för min dotter, som är född i Paris, varför Nationalförsamlingen var upplyst på det sättet, såg jag hur det röda i flaggan blödde, och under det franska riksbaneret som vanligtvis lämnar mig oberörd var min nationalitet parisare.
Författaren Marie Darrieussecq (född 1969) bor i Paris och fick sitt genombrott med romanen ”Suggestioner” som kom på svenska 1997. Hon är aktuell med romanen ”Att tillverka en kvinna” (Norstedts).
Övers. från franska av Lisa Lindberg.
Läs mer:
De överlevde terrordådet på Bataclan – men blev utsatta för en bedragare
