Vi flyttade isär för att vi efter åratal av små och stora problem hade förvandlat vardagen till ett minfält. Det var som om något inom oss ständigt krävde konflikter, som en ventil, som ett sätt att tryckutjämna – det yttre skulle vara lika kaosartat som det inre.
Och den som var allra känsligast för alla tryckförändringar var så klart den mänskliga barometern, vår son.
Det var en relationell återvändsgränd. Det enda rimliga för alla iblandade vore att göra slut och försöka bygga upp något slags fungerande föräldraskap som skilda.
Men vi grep, som man gör, efter halmstrån. Tänk om vi kunde vara ihop men inte bo ihop? Jag vet inte om vi på riktigt trodde på det själva, men tanken hjälpte oss över tröskeln, bildligt för mig – bokstavligt för honom.
I ensamheten fanns en kravlöshet och i kravlösheten växte det fram något slags ny inre stadga
Känslan efteråt var som att öppna fönstren i ett syrefattigt rum. Min lägenhet blev något slags lugn frizon. Det var en självvald ensamhet. Några dagar i veckan var jag varken den ängsliga mamman eller den konfliktsökande partnern, jag var formlös och fri.
Vad gjorde jag med den tiden? Inget speciellt. Jag läste, jag kollade på serier, jag lagade nya maträtter, jag grät, jag stickade, jag dansade och jag sov. I ensamheten fanns en kravlöshet och i kravlösheten växte det fram något slags ny inre stadga, en robusthet.
En del verkade provocerade av vårt arrangemang, andra var skeptiska. Jag föreställde mig att de tänkte att vi var för fega för att lämna och att detta var utdraget avslut. Ibland trodde jag det själv.
Men det fanns också stunder av eufori. Vi träffades för filmkvällar, vi fikade och hade dejter, vi firade och reste ihop som familj. Så småningom började jag se min kille i ett nytt ljus, jag blev mer nyfiken på honom.
Det tog ett tag men bråken blev färre, mindre såriga, lättare att studsa tillbaka från. Samtalen blev fler.
Det var inte min mening att sprida särboskapets evangelium
Vårt barn verkade också trivas bättre. Jag tror att han fick det bästa av varje förälder. Mer närvaro och mer ork.
– Att flytta isär är det bästa vi hade gjort, hörde jag mig säga till alla som ville höra.
Jag bet mig ofta i tungan efteråt. Det var inte min mening att sprida särboskapets evangelium, eller lägga fram det som en universallösning för alla som kämpar.
För egen del kändes det som om vi hade ”vädrat” relationen och hittat en väg vi tidigare inte visste fanns.
Men så hände något förra året. Det infann sig en ny stämning. Det dök upp en lägenhet. Till min stora förvåning kändes tanken på att bo ihop inte längre som ett trött steg tillbaka in i en påtvingad norm, utan som ett språng in i något nytt, något lustfyllt.
Och så plötsligt var vi där. Under samma tak igen. Omgivna av flyttkartonger och med en utsikt över Göta älv. Det kändes, tvärtemot mina farhågor, som att jag hade landat i något mjukt och ombonat.
– Nu får ni se till att hålla ihop, sa en bekant när jag berättade.
Jag log för mig själv. Det handlar inte om att hålla ihop för att hålla ihop. Men jag orkade inte förklara. Den som förstår, förstår.
Läs fler krönikor av Marina Ferhatovic:
”Detta måste ändå vara det mest typiskt svenska”
”Som förälder har jag levt en sorts dubbelliv”
”Jag var besatt av att åka till mitt hemland”