Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
– Messa när du kommer hem.
Så sa alltid en vän när vi skildes åt mitt i natten efter en festnatt i centrala Göteborg. Jag blev rörd av hennes omtanke, men också lite irriterad. Jag visste vad hon tänkte.
Det var i början av 00-talet. Vi var i tidiga tjugoårsåldern och jag hade då flyttat ihop med min kille som bodde i Biskopsgården. För min vän var området en farlig plats.
För mig var det barn som lekte på vår innergård, som alltid sprang mot mig och gav mig en kram när jag kom hem efter jobbet. Det var ändlösa, nyförälskade promenader i naturområdet Svarta Mosse. Det var ljumma sommarkvällar och vattentornet som avtecknade sig mot den rosa himlen.
Sedan dess har mycket hänt, som mina kollegor och jag beskrev i en serie artiklar för två veckor sedan. En långvarig konflikt mellan kriminella gäng har satt sina spår på området. Ändå möts jag av samma vardag som jag minns när jag åker dit. Biskopsgården är så mycket mer än det vi vi skriver om.
Jag tänker på matbutiken på ett av torgen där man sommartid hittar de bästa vattenmelonerna. Butiksinnehavaren är en självutnämnd konnässör. Han vet alltid när han ska köpa vattenmeloner från vilket land, för att optimera sötman och saftigheten. Först Marocko, sedan Grekland, hävdade han i somras.
På en läxhjälpsträff mötte jag en åttaårig flicka, som skrev med stora, perfekta bokstäver i sitt häfte men som kämpade med att läsa. Hon hade haft hjärntumör och glömt hur man pratar och går, berättade hennes mamma.
– Jag var livrädd. Men när jag började acceptera situationen, vände allting, sa hon.
Nu var flickan lika sprallig som innan, och ivrig att ta igen allt hon missat – hennes mamma tackade gud och Sahlgrenska sjukhuset.
På läxträffen träffade jag också en man med rötter i nordöstra Afrika. Vi pratade om allt möjligt – om forna Jugoslavien, problemen i hans hemland och arabiska våren – när han plötsligt frågade om jag alltid har velat bli journalist.
– Jag ville nog ha ett jobb där varje dag skulle vara annorlunda, svarade jag vagt.
– Men blev det så?
– Ja, men det finns perioder då det känns som att man skriver samma artikel om och om igen, sa jag.
Han nickade eftertänksamt.
– Jag ville bli pilot när jag var liten. Det blev inte så. Men det kanske också är samma utsikt från cockpiten, samma himmelsblå horisont, samma instrumentpanel som man ser varje dag, sa han leende.
Den stannade hos mig, bilden av en uttråkad pilot som glömt storheten i att kunna lyfta från marken och nudda vid molnen. Det var något tragiskt och oundvikligt över detta öde – med tiden har det blivit som ett varnande exempel för mig.
För några veckor sedan var jag i Biskopsgården en sen kväll, ett stenkast ifrån huset där jag tidigare hade bott. Där samlades kvinnor i en lokal, bjöd på mat och umgicks. Plötsligt övergick den stilla samvaron till något jag inte väntat mig. De började dansa. En livsbejakande, mäktig dans, som jag aldrig sett tidigare.
Jag fick en barnslig impuls att skicka ett meddelande till min vän som fortfarande är en av mina närmaste. Jag ville nyansera de föreställningar hon har om Biskopsgården, få henne att se bortom den egna cockpiten. Men jag lät bli. Det är knappast hennes fel – det kanske snarare är mitt.
Journalistikens uppgift är bland annat att identifiera det osunda på samhällskroppen och berätta om det. Men hur skriver jag om vardagen, tänkte jag, om allt som borde vara underförstått men som inte är det? Det fick bli i denna krönika.
