Finns ordet katastroftanke på jugge? Tänker jag en natt när jag vaknar utan anledning.
Jag googlar och hittar bara direktöversättningen – tankar om katastrofen – vilket ju inte är samma sak. Det är inte en redan inträffad katastrof som ordet syftar på, utan alla potentiella framtida katastrofer.
Men det roar mig att tänka att juggar funderar mer över det hemska som redan hänt och svenskar på det hemska som kan hända. Det lirar med min fördomsprofil av dessa kulturer. Tråkigt nog är jag en del av båda, så min oro rör sig både framåt och bakåt i tiden.
När jag vaknade om nätter brukade jag tidigare skrolla mig igenom de tysta timmarna. Men nu har jag i stället börjat lösa korsord. En smart paus, som det står i DN-appen där mina korsord bor.
Jag känner mig dock inte speciellt smart när jag gör det. Snarare tvärtom. Som invandrare har jag många, till vardags knappt märkbara, luckor i ordförrådet.
Det är ofta ord som de flesta lär sig i förskolan eller på låg- och mellanstadiet, det vill säga den delen av skolgången som jag haft i forna Jugoslavien. Exempelvis gick jag länge genom livet utan att kunna svenska namn på de vanligaste träden – tills för några år sedan då min vän N bestämde sig för att göra en insats.
Medan vi promenerade i Göteborg pekade hon ut ek, lind och lönn, beskrev de olika lövens former och hittade på små minnesregler (”med lönn, tänk på lönnsirap och Kanadas flagga”). Jag älskade vår trädskola för invandrare.
N:s nästa projekt var ”djurbebisars och djurföräldrars” namn, framprovocerat av att jag i en text hade skrivit ”älghona” istället för ”älgko”. Här var jag betydligt mindre motiverad att lära mig. Men när dessa ord dyker upp i korsorden kommer jag ändå ihåg fler än jag trott – till och med udda sådana, som ”äsping” (huggormens unge), ploppar upp i hjärnan.
En annan lucka jag har är dialektala eller ålderdomliga ord som jag inbillar mig att mina jämnårigas mor- eller farföräldrar skulle använda. Ord som vret, rallarros eller hin håle. De tycker jag bäst om, ord som berättar något om ett svenskt förflutet som jag inte har någon anknytning till.
När jag vaknar om nätterna, tänker jag ibland på allt som offras i denna ständiga framåtrörelse, denna uppvisning i duktighet
Jag älskar att lära mig saker, för att jag i djupet av min själ är en plugghäst. Det är toppenbra för integrationen, jag har liksom pluggat mig till min plats i Sverige. Det är förmodligen tack vare denna egenskap som jag blev journalist. Men ibland undrar jag: Hur länge ska jag hålla på egentligen? Var är mållinjen? När är jag tillräcklig?
När jag vaknar om nätterna, tänker jag ibland på allt som offras i denna ständiga framåtrörelse, denna uppvisning i duktighet.
I min vardag skriver jag numera främst på svenska, även privat. Det är inte så att jag inte kan skriva på hemspråket, men jag lyckas inte formulera mig exakt som jag vill, eller snarare, så som jag skulle ha gjort om mitt språk hade fått fortsätta utvecklas. Det känns ibland som att ha förlorat en kroppsdel.
Då drabbas jag av akut behov av att prata jugge. Jag söker upp mina landsmän. Vi utbyter ord som smakar som solsken i min mun, som floden Sana som tyst rör sig genom min gamla hemstad, som rostiga gungbrädor och nyklippt gräs. Och jag kan nästan känna hur dessa ord syresätter mitt blod, hur de för en stund gör mig hel.
Läs fler texter av Marina Ferhatovic
