Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Mitt under den värsta valyran förra veckan bröt ett nyhetsklipp igenom bruset i mina sociala medier.
Av oklara skäl hade mat inte levererats till de demenssjuka på ett äldreboende i Älmhult. Då åkte Erdina Glavas, en av de anställda, till Maxi, handlade och lagade mat åt de boende hela helgen, skrev Smålandsposten.
På frågan var hennes initiativkraft kom ifrån svarade hon med total självklarhet att ”den kom från hjärtat”. Men vad tyckte hon då om att matleveransen hade missats? försökte reportern. ”Jag känner inte till deras arbetsmiljö. De är människor också”, sade hon.
Allt detta levererat med världens charmigaste bosniska brytning – man kan bli salig för mindre.
Nästa dag såg jag ett annat klipp, nu från Smålänningen, där regionpolitiker fick frågan vad de respekterade mest hos sin största politiska motståndare. Några sekunders förvirring följde och därefter stora leenden.
Moderaten och sverigedemokraten berömde vänsterpartisten Kerstin Wiréhn för att hon alltid är ärlig. ”Det är ingen som kan ifrågasätta hennes hjärta”, instämde kristdemokraten. Wiréhn själv tyckte att det var bra att sverigedemokraten alltid var tydlig.
Båda dessa klipp har lyckats fånga exakt det jag saknat under valrörelsen – värme, respekt och ja, hjärta.
I veckor inför valet har jag främst sett hat och oförsonlighet. Jag brukar läsa kommentarsfält kopplade till olika politiska utspel, som ett sätt att ta in och försöka begripa även mer ofiltrerade tankar och åsikter. Men i takt med att valtemperaturen steg blev det nästan outhärdligt.
Ett reportage där jag intervjuat kvinnor från föreningen Mammor från Hammarkullen som arbetade för att få fler att rösta i sitt område väckte starka känslor. När artikeln spreds i sociala medier blandades hejarop med grova kränkningar.
”Vi är en del av Sverige”, sade de i min artikel. ”Valboskap”, skreks det om och om igen i kommentarsfälten. Hur överbryggar man detta?
När de själva inte syns eller hörs, reduceras de till passiva brickor i de allt mer hjärtlösa politiska debatter som de står i fokus för
Mammorna visste att de skulle utsättas för hat när de gick ut i tidningen, men de gjorde det ändå. Att ta plats och föra sin egen talan var för viktigt, sa de.
Många hade inte orkat – de senaste åren har jag haft allt svårare att få människor från invandrartäta områden att ställa upp på intervjuer. Det handlar inte bara om bristande tillit till medier, utan till hela det svenska samhället.
När de själva inte syns eller hörs, reduceras de till passiva brickor i de allt mer hjärtlösa politiska debatter som de står i fokus för.
Därför var det på ett sätt uppfriskande att höra Jimmie Åkesson säga i SVT:s partiledardebatt att muslimer och andra invandrare skulle kunna avgöra valet. I det scenariot fick plötsligt gruppen en agens – en politisk makt.
Kort efter valet gjorde vi på DN en sammanställning som visade att valdeltagandet i utsatta och särskilt utsatta områden har ökat med fyra procentenheter. Urvalet är för litet för att dra några säkra slutsatser om hur det kan ha påverkat resultatet.
En del menar att det inte borde spela någon roll – alla vi bidrar till att avgöra valet. Jag håller med. Men att en grupp som år efter år haft lågt valdeltagande verkar ha vänt trenden är stort och förtjänar att lyftas fram. De kan behöva höra att de kan göra skillnad.
Jag vill tänka på det som ett trevande försök att lita på Sverige – en utsträckt hand. Förhoppningsvis finns det någon på andra sidan som kan ta emot den.
Läs fler texter av Marina Ferhatovic