Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har en vän som alltid rättar mig när jag säger att jag har flyttat till Sverige.
– Du har flytt, inte flyttat, säger hon strängt.
Hon har rätt. Ännu inte fyllda 13 år, flydde jag från ett krig. Tillsammans med min mamma och mina två yngre bröder klev jag ombord på en buss som skulle ta oss ut ur Bosnien i mitten av 90-talet.
Vid första gränsövergången kom beväpnade män i militäruniformer och tvingade oss att gå av. Vi hade inte rätt resedokument eller så gillade de inte vårt bosniakiska efternamn. Jag minns inte skälet, men vi fick inte fortsätta vidare.
Samtidigt var tanken på att vända tillbaka omöjlig. När man väl har bestämt sig för att fly finns det ingen återvändo. Broarna är brända, mentalt har man lämnat för alltid.
Drabbad av maktlösheten i denna limbo satte jag mig på våra väskor och började gråta. Öppet. Skamlöst. Det kändes som att falla fritt i ett bottenlöst hål.
Lyckligtvis behövde jag inte stanna länge i detta tillstånd. Det rörde sig kanske om ett halvt dygn. En släkting med bil hämtade oss och efter flera, stundtals livsfarliga, försök lyckades vi korsa gränsen samma natt.
Det tog mig lång tid att hitta ord för att beskriva upplevelser av krig. Just flykten har jag aldrig klarat av att berätta om i detalj – dessa minnen är fortfarande för råa. Men mycket annat har jag lyckats prata om, av egen fri vilja, som ett sätt att bearbeta det jag varit med om.
Hur förklarar man att man inte har något annat hem än detta?
I mitt arbete som journalist har jag träffat många familjer fast i utdragna asylprocesser. Deras limbo pågår i åratal. När de pratar om sin flykt, och det som föranledde den, handlar det ofta om att försöka hävda sin rätt till skydd i Sverige.
De som lyssnar – handläggare på Migrationsverket, domare och jag som journalist – synar deras historia i sömmarna, ber om bevis och ifrågasätter. Trovärdigheten i dessa ofta högst personliga redogörelser kan avgöra om de får stanna eller inte.
Inte sällan finns det barn, som pratar perfekt svenska och knappt minns sitt hemland, med i bilden. I deras fall handlar det om att visa att deras anknytning till Sverige är tillräckligt stark för att den ska tippa vågen till deras fördel. Det lyckas sällan.
Själv har jag aldrig behövt göra det. Om jag hade varit i deras sits, vet jag inte vad jag hade sagt. Hur förklarar man att man inte har något annat hem än detta?
Enligt dagens regelverk hade jag förmodligen inte fått stanna. Ungefär som de ukrainare som flytt till Sverige hade jag kanske fått ett tillfälligt uppehållstillstånd. Efter att kriget i Bosnien hade tagit slut hade jag fått åka tillbaka.
Jag hade inte fått växa upp i Kortedala, inte tillbringat mina somrar vid Bergsjöbadet eller firat in 2000-talet längst fram på Avenyn. Jag hade inte lärt känna någon av mina närmaste vänner eller rest världen över med Göteborg som min trygga hamn.
Jag hade aldrig träffat min kille och vi hade inte fått vår son. Tanken är svindlande.
När min vän understryker att jag flytt till Sverige brukar jag skruva på mig. Kanske är det för att jag aldrig har känt mig som en flykting här. Från stunden jag landade slutade min flykt – Sverige har aldrig fått mig att känna mig oönskad.
Annat är det med de som har flytt hit mer nyligen. Den insikten fyller mig med både tacksamhet och skuld.
