Min första dag i svenska skolan, i sjuan, serverades falukorv i bamba, som vi göteborgare kallar skolmatsalen.
Då var jag inte ingen göteborgare än. I detta nya sammanhang var jag inte något. Det gjorde mig både rädd och på ett märkligt sätt fri.
Vid bambabordet satt jag med tre tjejer vars namn jag inte längre minns. Jag förstod nästan inget av vad de sa men jag kunde höra att de pratade svenska blandat med ett annat språk. Persiska, förklarade de.
Det var som om något klickade i mig då.
Jag sprang hem och berättade entusiastiskt för mamma att jag hade blivit vän med tre flickor från Iran. Hon blev lika exalterad som jag. Inte nog med att vi nu bodde i ett nytt land, vi skulle alltså även få lära känna människor från helt andra länder.
Det var i mitten av 90-talet och segregationens linjer var inte lika skarpa som i dag. I min klass gick en blandning av elever – svenska arbetarklassungar och flyktingar från hela världen. Gymnasieskolan som jag gick på senare hade ungefär samma sammansättning.
Det konstanta utbytet av kulturer under dessa år, både den svenska och alla de andra, luckrade upp något inom mig.
Mångkulturen som jag marinerades i gav mig fria tyglar famla, att mixa och blanda, och själv välja vem jag ville vara. Vi skapade en ny sorts svenskhet utan att förstå det själva.
Den bosniska diasporan som jag tillhörde kändes i jämförelse statisk och klaustrofobisk.
Det var inte alltid lätt. Det påmindes jag om nyligen när jag såg SVT-dokumentären ”Författaren som hatade svenskan – en film om Antti Jalava”, som kom till Sverige som barn till finska arbetskraftsinvandrare 1959.
När han beskrev sina erfarenheter av invandrarskap använde han ord och formuleringar som jag trodde att jag hade hittat på. Han skrev om ”språklöshet”, om ”förlusten av sin person” och om en längtan efter en plats som man känner sig ha rätt till.
– Jag hoppas att alla som kommer från Afrika, Iran, Egypten, Sydamerika eller varifrån de nu kommer, inte lämnar sin bakgrund i tullen. Att de i stället skjuter in den i den svenska kulturen, konsten, litteraturen, musiken och allt annat, sa han i slutet av filmen.
Antti Jalava är mitt folk, tänkte jag då. Men jag insåg också att jag hade kommit till ett annat Sverige än han, ett Sverige där en del av det han hade hoppats på redan hade hänt.
Det kanske är därför som jag, till skillnad från honom, aldrig kände ett hat mot svenska språket. För mig var svenskan inte ett hot mot min identitet, den var en väg in i en ny värld där jag både kunde få ha min bakgrund och växa mig större än den.
Jag vet att det knappt finns något mer i otakt med samtiden än att hylla mångkultur. Den ses numera oftast bara som ett misslyckat experiment och förknippas med utsatta områden, kriminalitet och våld.
Det är att negera hela min upplevelse. Det mångkulturella Sverige är mitt hemland.
Att det skulle bli så, det anade jag redan den där första skoldagen i sjuan, när jag åt falukorv i bamba och hörde mina skolkamrater sömlöst växla mellan svenska och persiska.
