Märta Stenevi står mitt i middagssalen, all dolled up, men ingen vinkar henne till sig.
Ett åtlöje i kort Acneklänning.
Hon söker med blicken över det stora rummet, vinglar på stilettklackarna, jagad av att alla ser hur bortkommen hon är.
Det är i alla fall så Märta Stenevi minns middagen som avslutade Miljöpartiets kongress i Örebro i november 2023.
Hon hade ingenstans att sitta.
– Jag var så isolerad i partiet. Det var så förödmjukande att det inte fanns en plats till mig.
Märta Stenevi hade blivit kvar lite för länge på hotellrummet. Sminkat sig, dragit sig för att gå ut. Hon ville hålla sitt avskedstal till Per Bolund, annars var det enda hon såg fram emot att få röja på dansgolvet med Grön Ungdom. Så många tankar malde i huvudet att hon inte bad någon paxa en plats på middagen.
Hon var partiets ena ledare, precis omvald som språkrör. Borde inte hon ha en given placering, vid honnörsbordet?
Inte i Miljöpartiet. Där har man fri bordsplacering på kongressmiddagarna. I linje med partiets ideal om interndemokrati.
– Festen blev en illustration av allt jag hade känt. Jag klappade ihop där på golvet.
En insatsstyrka med Alice Bah Kuhnke i spetsen var snabbt framme, och en grupp kvinnor föste iväg Märta Stenevi till ett hörn av lokalen, ut ur journalisternas blickfång.
Veckorna före kongressen hade varit intensiva: Det läckte ymnigt från Miljöpartiet, anonyma röster uttalade sig i pressen om språkrörskandidaterna Märta Stenevi och Daniel Helldén. Det talades om att det pågick en falangstrid, och att de två drog åt oförenliga håll.
Men det var en artikel i DN som fick Märta Stenevi att tappa fotfästet: ”Internt larm från Miljöpartiet: ‘Toxisk toppstyrning’”.
Personer från de fackliga organisationerna på kansliet hade skickat ett mejl till valberedningen, som DN tog del av, där det stod att Märta Stenevis medarbetare upplevde ett ”stort lidande”.
I DN-artikeln berättade anonyma medarbetare att ett problem var ”hennes beteende mot personal”, ett annat att hon gick emot de prioriteringar som beslutats av partistyrelsen.
– Det är ett väldigt känt problem som det är svårt att prata högt om – för alla, sade en källa till DN.
En annan källa beskrev det som att Märta Stenevi sysslade med ”toxisk toppstyrning”.
– Det är lite my way or the highway.
Samma dag som artikeln publicerades var det avtackning av en kollega på kontoret. Märta Stenevi såg ut över de tårtätande partisterna, ingen benämnde larmet.
Men Märta Stenevi kunde bara tänka på de anonyma källorna som led av att arbeta med henne: Hur många var de? Vad var det hon hade gjort som var så hemskt?
– Att det handlade om medarbetare, i beroendeställning, gjorde att det tog så mycket hårdare.
På kvällen vandrade hon hem genom Gamla stan. Gick in i två olika butiker och handlade smågodis i barnkalasvolymer. I övernattningslägenheten åt hon tills en kort känsla av belöning glimrade i hjärnan.
Sedan kräktes hon upp allt.
– Jag äter som traditionellt framgångsrika män dricker whisky. För att glömma, landa, hantera känslor.
Två veckor senare skulle Miljöpartiet presentera sin nya språkrörsduo på en pressträff. En uppladdning inför kongressen.
Nu skulle Stenevi och Helldén stå sida vid sida – manifestera att de drog jämnt.
Då ställde Stenevi in i sista sekund – ett av hennes barn, som hon hade oroat sig för, mådde plötsligt dåligt, och hon kastade sig på ett tåg till Malmö.
I SvD hävdade anonyma källor att sanningen var mer komplex än så: hon ville inte stå på samma scen som Helldén.
När de till sist intog scenen tillsammans var stämningen så tryckt att rummet vibrerade av olust. Märta Stenevi ville verkligen inte vara där.
– Jag var så arg på dem som hade läckt. Jag kan aldrig mer lita på någon i det här rummet, tänkte jag. Att människor som kände mina barn och min familj använde det emot mig. Det är ett svek som jag är fruktansvärt arg på fortfarande.
Periodvis tappade hon verklighetsuppfattningen, berättar hon nu.
– Jag var osäker på vad jag upplevde. Vad som var sant och falskt. På kontoret bemöttes jag som att jag hade gjort något jättehemskt – samtidigt skulle alla bara jobba på som vanligt.
Hon sitter uppkrupen i ett soffhörn i sitt tegelhus i Malmö, under två tavlor av sovande små barn. Hennes egna tre på den ena, och maken Peters två barn på den andra. Samma barn rör sig runt i huset, fast nu är de påsklovslediga tonåringar med rosa och orange kalufser som kokar makaroner i mikron.
– Jag fick aldrig reda på vad det var som jag hade gjort som var så hemskt. Kanslichefen sade till mig: ”Väldigt många människor far väldigt illa runt dig.”
Den meningen hängde kvar i Märta Stenevis medvetande, malde i huvudet.
Enligt Märta Stenevi var det ingen av cheferna på Miljöpartiets kansli som vidtog några åtgärder efter larmet i DN om den toxiska arbetsmiljön – vilket partisekreteraren Katrin Wissing motsäger.
Försökte du själv bryta tassandet? Kunde du inte säga ”nu måste vi prata om det här”?
– Jag försökte. Vi måste ta tag i det här, sade jag. Jag tycker att vi ska ha ett möte, och prata om vad det är som hänt och hitta lösningar. Men inget hände. Inga jobbiga samtal hölls. Jag tror att det är vanligt i idéburna organisationer. Man är mån om att skydda de svaga. Men risken är att man blandar ihop välvilja med tystnad.
Det var inte artiklarna om henne som var jobbigast, säger Märta Stenevi.
– Utan att det blev så tyst efteråt. Det blev som parallella verkligheter. Jag hade panikångest. Om och om igen ramlade jag ner i ett svart hål. Det var en okontrollerbar ledsenhet, som kom helt utan förvarning.
Märta Stenevi försökte ta sitt liv när hon var 15 år. Gnistan som fick henne att ropa på hjälp i sista stund har sedan dess drivit henne genom livet. Men nu kom de där tankarna på att bara vilja försvinna tillbaka igen.
– För mig var självmordstankarna som en trygg, skön bubbla att vara i. Jag kunde inte se hur jag skulle orka fortsätta. Kan det inte bara bli tyst någon gång.
Precis innan alla skulle gå på julfest exploderade Märta Stenevi inför partiets riksdagsgrupp. På festen skulle hon och Daniel Helldén hålla tal till alla medarbetare och summera året.
Men först, på årets sista sammanträde, berättade hon för hela församlingen att hon nu mådde lika dåligt som när hon var ung och utförde ett självmordsförsök.
Sedan önskade hon alla en trevlig fest, och försvann.
Miljöparti-veteranen Birger Schlaugs ”Svarta oliver och gröna drömmar” brukar nämnas som den mest speciella av politiska memoarer – full av blommiga sexskildringar och personliga historier.
Men den bok – ”Andas, överlev” – som Märta Stenevi nu ger ut är kanske än mer unik i sitt slag. Den är ett maktdrama från woke-erans kulmen. Fullt av kafkaartade linjeorganisationsprocesser, där ingen talar klarspråk av rädsla för att göra andra illa – och just därför gör andra illa.
På vintern efter språkrörsvalet tillsattes en utredning om arbetsmiljön runt Märta Stenevi. Men den hamnade aldrig på pränt – av oro för att den skulle läcka. Märta Stenevi fick en muntlig redogörelse av innehållet, och avgick strax efter det – men efteråt har hon svårt att minnas slutsatserna.
– Jag hade hellre haft ett papper med hemska saker om mig än den här ovissheten.
Partiet höll workshops utifrån arbetsmiljöutredningen. En av dessa handlade om Märta Stenevi.
Mellan 09.00 och 10.15 skulle de ”gå igenom förutsättningar för oss som medarbetare när Märta kommer tillbaka som riksdagsledamot”. Därefter var det en kvarts fika.
”Alla som vill är självklart välkomna på passet, men fokus kommer att vara de som behöver förbereda sig för att Märta kommer tillbaka.”
Mejlet avslutades med en varning: ”Jag vill också passa på att informera om att Märta kommer att tömma sitt rum onsdag kväll denna vecka.”
Märta Stenevi nöjde sig inte med terapi, andningsövningar och handarbete hemma i soffan.
Om det finns oskrivna lagar om tystnad i Miljöpartiet så är hennes bok en protest – ett terapivrål – mot dessa. Ett rasande angrepp på partiet, men inte direkt en skönmålning av henne själv heller.
Radhusgatan ser ut som om den ligger i London och har rävar springandes mellan husen, men den ligger på cykelavstånd till Öresund, som en rödgrön enklav i den moderata stadsdelen Limhamn.
– Det är som Möllan i exil.
Märta Stenevi har ögon som ser lite sorgsna ut även när hon skrattar. Hon bär en ljusblå skjorta från Hope, det första plagget hon köpte när hon blivit regionråd i Skåne 2014.
Ett kärt val ur representationsgarderoben.
Andra, mindre kära, ligger i en hög som hon ska sälja i en Facebookgrupp för skandinaviskt mode. Det är en färgglad trave, impulsköpta när hon fått för sig att hon är en person som gillar färgstarka kläder.
– I själva verket bär jag nästan bara svart och blått.
Märta Stenevi växte upp med en läkarmamma och en pappa som var kyrkomusiker, och tänkte först satsa på Musikhögskolan och en karriär på scen. Men hon hade sett hur frilansmusikerna slet.
– Jag bestämde mig för att inte skaffa ett jobb där man hela tiden blir bedömd för sin senaste prestation.
Hon läste litteraturvetenskap och förlagskunskap på universitetet i Lund. Men när läraren och förläggaren Jonas Ellerström gav eleverna i uppgift att designa ett bokomslag kände hon att hon inte riktigt passade in.
– Alla andra gjorde svala poesiomslag med fåglar på. Han var så tydlig med vad som var fint och fult. Då bestämde jag mig för att göra ett som var blankt och rött och svart.
Märta Stenevi började jobba extra på det som höll på att bli Bokus.com, med att ta emot beställningar till deras webshop på telefon.
– Klockan tre på natten kunde man bli väckt av någon som undrade vilka titlar vi hade av Markis de Sade.
Ett drygt decennium senare hade hon haft i stort sett alla chefsroller man kan ha på e-handelsföretaget, blivit oense med bolagets vd om lönsamheten och varit inköpschef på ytterligare ett företag. Hon började känna sig färdig med näringslivet, längtade efter något mer meningsfullt.
Kunde politiken bli hennes scen?
Märta Stenevi blev medlem i Miljöpartiet i november 2012. Två år efter att hon läste partiprogrammet på Malmö Stadsbibliotek var hon regionråd, sex år senare blev hon språkrör.
– Jag kände att jag hade hamnat rätt, att jag äntligen fick bre ut vingarna.
Märta Stenevi lärde sig det politiska spelet från toppen, och hoppade över gräsrotsnivån.
Men hon höll sig nära Grön Ungdom, från början till slutet.
– Det är nog för att jag är så barnslig! Jag har alltid kommit så bra överens med Grön Ungdom. Trots att jag bokstavligen är gammal nog att vara deras mamma så har jag kanske haft ett sätt att prata om saker som de har känt sig hemma i.
Som språkrör fällde hon ut vingarna i full havsörnsbredd. Hon stod i partiledardebatter med skramlande statementörhängen och spände sin intensiva blick i Jimmie Åkesson. Gjorde personliga inlägg på Instagram och roades när politiska kommentatorer kallade henne ”woke-toka”.
Ända sedan tonåren hade hon varit rädd för att uppfattas som för stor, för högljudd, för gåpåig.
Och så var det som om hon inte passade in här heller.
Miljöpartiet var trots allt partiet som blev utskällt av en av sina pionjärer redan på 80-talet:
”Detta måste vara det enda parti där framgång är fult och där man skall känna illamående oavsett om det går bra eller dåligt”, skrev Birger Schlaug i ett brev till medlemmarna, när han drabbats av interndemokratins bannbulla.
Miljöpartiets 2023 inleddes med en baksmälla efter en rad nederlag: det vredgade avhoppet från regeringen hösten 2021, som följdes av ett dåligt valresultat 2022. Nu satt en krympt styrka i ett betydligt tråkigare kontor än Regeringskansliet. Det var en lång raksträcka till nästa val, och när Per Bolund meddelade sin avgång sommaren 2023 började det pysa i partiet, med allt fler läckor.
Flera personer som jobbade på kansliet då beskriver det som en extremt rörig tid. Det fanns en fastslagen partistrategi.
– Men sen hade alla helt olika uttolkningar av den. Även språkrören. Det kändes som om man hade 700 chefer, säger en tidigare anställd vid kansliet.
Hon menar att Märta Stenevis sätt att leda skapade ”extremt mycket press”.
– Hon hade en rädsla för att inte vara relevant och ville alltid göra bra ifrån sig, vilket ledde till att hon höll på med micromanaging.
En annan person understryker att hon fortfarande inte förstår vad det var som hände.
– Det finns lika många olika bilder av det som personer man frågar.
Märta Stenevi, som varit statsråd – bostads- och jämställdhetsminister – hade inte längre någon stab runt sig. Nu märktes en gammal miljöpartistisk urprincip tydligare igen: den om att se till att ingen har mer makt än någon annan i partiet. Inte ens språkrören.
Märta Stenevi sågar språkrörssystemet jäms med fotknölarna.
– Man förväntas leda, men har inget mandat.
Hennes röst blir syrlig.
– I all den där makten som det hela tiden påstods att jag hade var jag ju fullständigt maktlös.
I den nya vardagen började missnöje gro, inte minst hos Märta Stenevi. Miljöpartiets problem, menar Stenevi, är att partiet i sin demokratiska iver låter det uppstå ”maktvakuum”. Där slåss människor om den informella makten.
– Det finns ett missförstånd om makt i Miljöpartiet. Man tror att makt är lika med formell makt. Men när det är otydligt var människors ansvar börjar och slutar blir det lätt konflikter.
Och det, svingar Stenevi vidare, passar illa i Miljöpartiet.
– Det finns en självbild i Miljöpartiet av att man inte har konflikter. Så det blir tyst i stället, och så pratas det i stängda rum.
Språkrörskollegan Per Bolund var på väg bort från partiet vid den här tiden, men säger att han stöttade henne så gott han kunde.
– Jag har hört hennes sorg och vet vilken jobbig tid det var för henne.
Han tycker att Märta Stenevi var lätt att samarbeta med, eftersom hon är så rak.
– Hon säger vad hon tänker och känner utan att linda in det. Fördelarna är att det blir tydligt och inget snack. Men nackdelen är att vissa kan känna sig trampade på tårna.
Per Bolund tror att Miljöpartiets demokratiska modell kommer att behöva anpassas till en ny verklighet.
– Det finns ett stort krav på att vi ska synas och vara relevanta och hugga på det som händer i samhällsdebatten. Samtidigt ska alla utspel förankras i hela organisationen. De två önskemålen är inte så lätta att kombinera. Där behöver partiet värdera vad som är viktigast.
Märta Stenevi säger att hon har lovat sin familj och sina vänner att sluta med svarta skämt om ”toxisk toppstyrning”.
Men varför gjorde den anklagelsen så ont? Det är ju ändå toppolitik: Ingår det inte att ha stora maktanspråk – och kanske också att bli anklagad för det?
Göran Persson kallades buffel oräkneliga gånger utan att ändra sin ledarstil. I stället fortsatte han att sticka pekfingret i magen på folk han pratade med – och kanske ville sätta på plats.
Märta Stenevi var rädd för att uppfattas som ”en maktgalen kärring med storhetsvansinne”.
Hon ville vara en medveten, modern politiker, långt från Göran Persson-skolan.
– Man kan ju tycka att man ska vara tuff och bara borsta av sig saker. Men jag är inte ensam om att ha farit illa i den här typen av situationer. Jag tycker det behöver berättas hur hårt det kan ta.
Går det att jämföra djupa livskriser? Märta Stenevi tycker det. Hon avslutar sin bok med att skriva att hon tänker på Mats Löfving och Benny Fredriksson, på att de inte längre är här och kan berätta sin historia, men att hon är kvar.
Med krisen på lite avstånd läste Märta Stenevi Johan Hiltons bok om Benny Fredriksson, som avgick från sin post som vd på Kulturhuset Stadsteatern bara dagar efter att Aftonbladet publicerat en artikel om honom, full av anonyma, mycket bristfälligt underbyggda anklagelser. Johan Hilton skildrar hur Fredriksson rör sig genom staden som om han vore skuggad, hela tiden på sin vakt. Till slut sätter sig ångesten på hans gång, och han hasar fram längs Norr Mälarstrand.
– Hans öde sökte mig mycket. Jag kände igen mycket av reaktionerna, tvivlen som snubblar mot paranoia. Man kan inte studsa mot något. För man vet inte varifrån anklagelserna kommer. Kroppen reagerar som på ett reellt hot: Vad kommer hända härnäst? Vad är det jag inte fattar?
Mellan debatter, möten och intervjuer hetsåt hon – och stängde sedan in sig på en av riksdagsbibliotekets toaletter. Märta Stenevi har lidit av bulimi sedan tonåren, och nu skenade sjukdomen.
– Det är jobbigt att prata om. När man är framgångsrik och 50, då ska man ha sin shit under control. Man ska springa maraton. Jag skäms supermycket över att jag lever kvar med sjukdomen än.
I artiklarna som skrevs om Märta Stenevis ledarskap förekom, till skillnad från i artiklarna om Benny Fredriksson, motbilder.
Det var röster som tog dig i försvar i artiklarna.
– Ja, jag ser det nu, när jag läst om texterna i efterhand. Och visst var det några som sms:ade och stöttade mig. Men det finns också en risk att ta ställning i ett sådant läge. Ingen vill vara den som ställt sig på förövarens sida. Då blir det ensamt.
I Miljöpartiets historia finns det trots allt ledare som har struntat i maskrosornas jantelag och agerat mer som traditionella partiledare än rör som leder andras åsikter.
En Peter Eriksson, en Maria Wetterstrand, en Gustav Fridolin.
Men för att lyckas med det behöver man kanske antingen hålla för öronen, ha ett väldigt starkt informellt mandat, eller både och.
Var Märta Stenevi för hård för att leda Miljöpartiet – eller för känslig för toppolitiken? Skurk eller offer eller både och?
När Frida Färlin kom till Regeringskansliet och blev Märta Stenevis pressekreterare fick hon ett råd av en person som varit presschef åt just Göran Persson.
– ”Man måste se det som att man har en kapplöpningshäst att sköta om”, sade hen.
– Mitt uppdrag var att klappa på min tävlingshäst, att få Märta att prestera på topp. Men det kändes inte som att alla på kansliet delade den uppfattningen. Det fanns en ovilja att hjälpa Märta. De tyckte inte att hon visste sin plats. Sitt ner, liksom.
Frida Färlin är just nu tjänstledig från Miljöpartiet för studier. Hon har tänkt mycket på det som hänt och tycker att det gränsar till en mobbningskultur.
– Det var mycket suck och stön bakom ryggen på Märta. Folk himlade med ögonen. Man kunde komma in i ett rum, och så kände man att här har folk precis suttit och skakat på huvudet.
Frida Färlin var – och är – lojal med Märta Stenevi, men såg också det som hände utifrån.
– Den mänskliga naturen är väl sådan att den slår hårdare på den som svarar. Om Märta hade skitit i det hade det kanske slutat helt annorlunda. Nu var det ett gnissel som liksom … spårade ur helt.
Frida Färlin är osäker på hur Märtas bok kommer att tas emot i partiet.
– Många miljöpartister är strykrädda, och blir ängsliga när det bränner till. Ingen får sticka ut. Här är något partiet verkligen skulle kunna bli bättre på. Räta upp er! känner jag.
Är det brutalare i Miljöpartiet än i andra partier? Statsvetaren Jenny Madestam tror att deras ultrademokrati gör partiet svårnavigerat.
– Åsa Domeij beskrev makten i Miljöpartiet som den herrelösa hunden. Man vet inte var den befinner sig. Så man måste söka mandat från de här informella maktstrukturerna.
Madestam har forskat om partiledarkulturer och kön, och gjort intervjuer med Märta Stenevi och andra kvinnliga politiker till sin bok ”Maktens kvinnor”.
Hur tolkade du krisen som ledde till Märta Stenevis avgång?
– Som att man inte gillade henne och hennes ledarskap, Hon var inte vad man förväntar sig av en kvinnlig ledare. Jag tolkade det inte som att hon retade upp rent politiskt. Utan att det var något i henne som inte fungerade. Det hade kunnat bli en motreaktion, ”rör inte vår Märta”. Men man lät henne falla.
Jenny Madestam tycker att Märta Stenevis berättelse väcker en fråga: Kan känsliga människor få plats i politiken?
– Om Magdalena Andersson skulle hamna i samma situation och hennes ledarskap hade kallats toxiskt, då skulle hon börja felsöka i sitt parti, hon skulle inte felsöka i sig själv eller arbetsmiljön på sitt kontor.
Vi sitter i Limhamns centrum och äter lunch – en dåsig småstad i staden, som ser ut som en kuliss över Sverige 1986 – när pushnotiserna ramlar in om att Anna-Karin Hatt tar över efter Muharrem Demirok. Märta Stenevi gillar ”Murre”, som hon kallar honom, och har följt det myteri han mötte i sitt parti.
Var det ett politiskt spel som pågick? En kupp mot dig, eller en falangstrid, eller både och?
– I så fall har jag betalat ett väldigt högt pris för det politiska spelet.
Märta Stenevis sorgsna ögon ser helt uppriktiga ut.
Låg det något i kritiken mot ditt ledarskap?
– Jag tror att jag kunde vara passiv-aggressiv och oberäknelig. Jobbar du med en toppolitiker kan det hända att den fräser ifrån.
Märta Stenevi säger att hon vill ta sin del av ansvaret för att det gick som det gick – men lägger samtidigt skulden på partiet.
– Jag hade också larmat om att min arbetsmiljö var ohållbar, men ingen lyssnade på mig! Jag tror att jag hade ett visst läckage, som kom ut som ilskna bisatser eller sarkasm. Det handlade om förtvivlan. Men för den som var på andra sidan upplevdes det nog som aggressivt och vasst.
Miljöpartiets partisekreterare Katrin Wissing väljer att bemöta kritiken från Märta Stenevi per mejl:
”Vi satte omgående in ett professionellt krisstöd i den akuta fasen och tillhandahöll även ett omfattande professionellt stöd under en längre tid. Det var en väldigt tuff tid för Märta och för många andra. Vi har jobbat hårt för att förbättra arbetsmiljön och nu är det en positiv stämning på vårt kansli.”
Nu sitter Märta Stenevi med en stor filt hon gjort, i sitt soffhörn i Limhamn. Här har hon suttit och stickat varv efter varv för att hålla ångesten i schack under sjukskrivningen.
Men sommaren 2024 gick Märta Stenevi till tatueraren Aleksandra i Malmö och skrev in ett budskap till sig själv i evigt bläck i armvecket. ”Andas nu: Allt kommer att bli bra”.
Och en fågel, med flaxande vingar.
Sedan tog hon plats i Civilutskottet och blev ”en jävel på att läsa utredningar”.
– Jag valde att komma tillbaka till riksdagen för att återfå tilltron till mina sinnen. Se att jag inte är galen, jag kan möta lokalerna igen. När den tryggheten infann sig kunde jag ta beslutet.
Under vårvintern kom hon fram till att hon ska avgå – en gång till. Efter sommaren lämnar hon sin plats som riksdagsledamot.
Märta Stenevi kom till politiken för att få bre ut sig – men nu förväntades hon hålla låg profil.
En av gruppledarna i riksdagen berömde henne på ett utvecklingssamtal.
– Hon sade att jag hade ”skött mig så bra” sedan jag kom tillbaka. Hon menade förstås att jag inte hade ställt till med något. Då kände jag att här kan jag bara inte vara kvar. Det blev som en bekräftelse på att det var rätt beslut.
