Vi lever i en tid av dystopisk nationell politik och utopisk urban politik.
Mina sociala nyhetsflöden fylls av tragedier, humanitära katastrofer och en politisk utveckling som bara kan beskrivas som en kakistokrati – ett styre av de sämst lämpade.
Men så, rakt under inlägget där USA:s tilltänkta hälsominister Robert F Kennedy föreslår att fler ska prova heroin, hörs plötsligt ett stilla sorl från en kanal i Utrecht, där en inrest arkitekt cyklar runt och pratar om stadskärnans förändring. Här brukade det vara en femfilig motorväg, betong, sophögar. Nu är det kastanjer, roddbåtar, kaféer, gallerier. Vi vandrar vidare genom Kyotos mossklädda parker i höstsolen, ett torg i Barcelona där ännu en parkeringsplats förvandlats till en trädkantad lekplats, avenyer i Mexico City där motorvägar blivit lummiga alléer.
I en hopplös tid, vad som känns som själva mänsklighetens vinter, är städerna det som gör mig mest optimistisk. Att stadsmiljöerna förbättrats så påtagligt är ett av de mest uppenbara politiska framsteg som skett under min livstid. Ändå får denna förbättring knappt plats i samtidsdebatten.
När storstaden alls diskuteras i dag handlar det snarare om tendentiösa attacker. Å ena sidan varnar nationalister och högerradikaler för staden som farlig, förfallen och misstänksamt ovit. Å andra sidan klagar en nostalgisk vänster diffust på att städerna skulle ha ”stagnerat” kulturellt, förvandlats till kommersialiserade Disneyland.
Under pandemin varvades båda de här narrativen, när det blev särskilt trendigt att hata storstäder. I förhastade prognoser utropades själva stadskärnans omedelbara död. London, Paris, Berlin och Tokyo skulle snart vara helt tomma på folk. Alla skulle flytta till små torp och starta självförsörjande kycklingfarmar.
Mest av allt dödförklarades förstås New York, som visserligen räknades ut varje år under de två decennier jag bodde där. Det var ofta komiskt att se hur diametralt motsatta narrativ om stadens omedelbara död avlöste varandra. Ena året var New York döende på grund av brottslighet, kaos och förslumning. Nästa år var New York i stället för dyrt och för prydligt. Staden var antingen för farlig, eller för ofarlig. För kaotisk, eller för prydlig.
Den i vanliga fall underhållande författaren Agri Ismaïl lyckas med en imponerande retorisk akrobatik förena dessa narrativ i en uppgiven essä där han utropar ”den kulturella stadens död” (Vi, 27/9).
Ismaïl menar att inte bara New York, utan egentligen alla roliga storstäder i hela världen, har blivit tråkiga. Han tycker att New York på samma gång blivit borgerligt och fyrkantigt men också förslummat och fallfärdigt. Argumenten påminner om det gamla skämtet om två tanter som klagar på en restaurang i New York: ”Maten är dålig och portionerna är för små.”
Essän bygger på den anekdotiska bevisföring som är populär bland kulturpessimister i dag. Lättast att motbevisa är Ismaïls påstående att New York blivit så girigt och kommersialiserat att det ”inte längre finns några tredje utrymmen”, alltså det som brukar kallas third places, de sociala och levande mötesplatserna utanför hemmet och arbetsplatsen, som gör en stad kul.
Det är inte bara marginellt fel, utan påståendet missar en av de största kulturella förbättringarna i vår livstid, inte bara i New York utan i de flesta världsstäder.
Flera mil av nya parker och third places har skapats i New York på 2000-talet. Det har inte skett en så ambitiös expansion av offentliga utrymmen sedan Frederick Law Olmsted ritade Central Park och Prospect Park för 170 år sedan, inspirerad av dåtidens radikalt demokratiska brittiska parker. Och det är precis lika radikalt att i dag, på världens dyraste geografiska ytor, bygga just parker, basketplaner, öppna konsertscener, nya torg och landskap där vildväxta sommarängar brer ut sig, mitt i staden, utan något annat syfte än att ge plats för det vackra och det intressanta.
I både New York och Paris vimlar det också av nya kulturella mötesplatser, där unga samlas utan krav på konsumtion. Lokaler som Happy Medium i New York eller Ground Control i Paris samlar en generation som vuxit upp med algoritmernas klaustrofobiska offentlighet och nu söker sig till analoga fysiska miljöer, där traditionellt hantverk, från keramik till virkning eller gemensam körsång, blir ett slags gruppterapi för att uthärda en kärv samtid. Det är lokaler som återupprättar själva poängen med storstaden som en kulturell mötesplats, inte bara en shoppinggalleria eller arbetsplats. De påminner om att poängen med staden är att du är så nära andra människor.
Ismaïls essä kontrasterar det han kallar ”färdiga” städer i väst med ”framtidens städer” som alla ligger i diktaturer: Dubai, Singapore, Peking. ”Alltmer ser arkitekter Gulfstaterna och Kina som en befriande plats att arbeta på” skriver han, med stjärnarkitekten Rem Koolhaas som exempel.
Koolhaas var en av 1900-talets stora tänkare kring städer, men i dag verkar han korrumperad av de miljarder som despoter strösslat över honom. Hans naiva hyllningar av konstnärlig frihet i Qatar och Kina påminner mest om de Hollywood-skådisar och artister som åkte på bjudresor till kommunistregimer på 1970-talet och kom hem med tindrande ögon.
Om Koolhaas gjort något intressant på sistone är det snarare Simone Weil-bron i Bordeaux. Uppifrån ser den ut som en kalifornisk, tolvfilig motorväg, men de konventionella proportionerna är inverterade: en majoritet av utrymmet vigs åt fotgängare och cyklister, bara en liten del åt bilar. I stället för en avgasfylld transportsträcka skapas en ny destination, ett gigantiskt torg som svävar elegant över Garonne-floden. Det tycks trots allt finnas visst utrymme kvar för kreativ frihet även här i den fria världen. Bron visar just den riktning som europeiska metropoler nu rör sig i: kultur, nya torg och parker prioriteras framför högljudd trafik, shopping och kontor. Det är motsatsen till Ismaïls tes.
Det är en populär myt att alla unga och kreativa lämnat städerna. Antalet konstnärer och kulturinstitutioner i både Paris och New York har tvärtom ökat dramatiskt. Det finns fler gallerier, scener för utmanande musik och oberoende bokhandlar i New York än när jag flyttade dit 2001. De stora konstmuseerna i New York, London och Paris slår besöksrekord varje år.
Det är just den här uppenbara förbättringen av städerna, fokuset på kultur och gemensamma mötesplatser, som gjort storstäderna så fruktansvärt dyra i dag. Och där kommer vi till det verkliga problemet. Det är så många som lockas till stadskärnorna, just på grund av kulturen, att bostadspriserna spårat ur.
Det hade varit mycket enklare om det faktiskt stämde att det spännande bohemiska kulturlivet flyttat till någon söt bergsby, befriad från kommersiella villkor. Men 23-åringar med konstnärliga ambitioner flockas fortfarande till samma gamla storstäder som förut. De vill umgås med andra poeter och konstnärer och det är i städerna det går att göra det, inte på Zoom.
Så avurbaniseringen blev en urban myt. Utmaningen är inte att folk lämnar städerna, utan att städerna är så dyra. Det väller ändå in konstnärer och kreativa, men det sker en segmentering där det i större utsträckning bara blir de med ärvda pengar som får en chans att leva i de kulturella naven. Den visuella konstvärlden har länge fungerat så, men nu känns det allt oftare som om även litteraturen, filmen och musiken blivit privilegierade borgar.
Som Andreas Cervenka påpekar i en färsk intervju med Dagens Etc skulle inte ens statsministers lön räcka för att köpa en familjelägenhet i centrala Stockholm i dag.
De höga bostadspriserna framställs ofta som ett olösligt problem, en naturlag. Men Wien har redan visat att det bara behövs politisk vilja för att skapa billiga bostäder. Även min nya hemstad Paris rör sig åt samma håll. Myten om dagens Paris är att den blivit så dyr att bara oligarker bor kvar. Det finns vissa tråkiga lyxområden där husen förvandlats till investeringsobjekt, men den bredare trenden är åt rakt motsatt håll: det har skett en tredubbling av subventionerade hyresrätter här och i nordöstra Paris tillhör nu 30 procent av bostäderna allmännyttan. Omkring två miljoner i storstadsområdet kan bo här för några hundra euro i månaden.
Det bidrar förstås till stadens levande ungdomskulturer och den mångfald som präglar fransk samtidskonst. Det manifesterades exempelvis under OS-invigningarna i somras, med sångerskan Aya Nakamura och danskollektivet Mazelfreten, alla barn av Paris betongförorter.
Att demokratisera tillgången till städernas bostäder och kulturella utbud handlar inte bara om att gynna konsten. Det är en existentiell fråga för öppna och demokratiska samhällen. Ju mer städerna uppfattas som exklusiva fort för en världsfrånvänd elit, desto lättare blir det för nationalisterna att fortsätta vinna politiska krig på de här konstruerade kulturella klyftorna. Vi som faktiskt tror på den öppna staden kan inte bli nyttiga idioter för det projektet.
Läs andra texter av Martin Gelin
