Joe Bidens utträde ur presidentvalet sätter punkt för ett halvt sekel i demokratins tjänst. Ingen nykter människa kan ha missat vad som står på spel i det här valet. Hans avsked kommer efter en helg då Donald Trump rest runt Michigan och hyllat Xi Jinping för att styra sitt land ”med järnhand”.
Det var inte konstigt att Bidens kärnväljare och närmaste stab hade svårt att slita sig från presidenten. Inrikespolitiskt har han förmodligen varit den mest effektiva presidenten för progressiva intressen sedan Lyndon B Johnson på 1960-talet. Han lämnar efter sig ett USA i bättre skick än dess rykte, med låg arbetslöshet, en av de lägsta inflationsnivåerna bland rika länder och ett dussintal stora inrikespolitiska reformer, inte minst ett historiskt klimatpaket som sjösatt gröna investeringar för 387 miljarder dollar.
Men Bidens politiska väsen har alltid handlat om något större än sakpolitiken. Han gick till val 2020 på en svulstig men befogad slogan: A battle for the soul of America. Han såg valet som ”ett slag om USA:s själ” och utmålade Trump som ett hot mot allt som är anständigt i USA.
Efter att ha vunnit valet expanderade han samma budskap till en världsturné för att tämja demokratins globala förfall. Det är inget hypotetiskt problem att demokratin krisar världen över. De ledande institut som granskar demokratins hälsa visar alla samma alarmerande utveckling, där åtminstone 70 länder försvagats demokratiskt på 2000-talet.
Det var i det klimatet Biden gjorde sin politiska svanesång. Skröplig och liksom långsamt vaggandes fram på världspolitikens arena försökte han stärka USA:s demokratiska allianser, med ett helhjärtat stöd för Ukraina och den nära relationen med Volodymyr Zelenskyj, expansionen av Nato och förstärkningarna av viktiga prodemokratiska samarbeten i Asien. Men den här kampen har också en rejäl asterisk.
Anledningen att så många av partiets kärnväljare och i synnerhet de yngsta amerikanerna ägnat det senaste året åt att pressa Biden att hoppa av var inte bara hans ålder, utan hade lika mycket att göra med hans oförmåga att stoppa Benjamin Netanyahus massaker på civila i Gaza. Det är svårt att bedöma Bidens demokratiska gärningar utan att ta hänsyn till det.
Efter den numera historiska tv-debatten i juni mellan Trump och Biden rasade förtroendesiffrorna kraftigt för presidenten bland många av demokraternas starkaste väljargrupper. Men i en grupp var siffrorna oförändrade: de yngsta väljarna, mellan 18 och 24. De var nämligen redan väldigt skeptiska till Biden. Två av tre unga demokrater ville byta ut Biden som presidentkandidat, både före och efter debatten.
Unga progressiva amerikaners skepsis gentemot Biden avfärdades länge som världsfrånvänd, och fastnade i välbekanta narrativ om en bortskämd generation som inte var nyktra nog att uppskatta den starka ekonomin. Men de negativa siffrorna för Biden bland unga berodde inte bara på hans påtagliga problem att formulera sammanhängande meningar och politiska argument under offentliga framträdanden. Det berodde minst lika mycket på Gaza. Få politiska frågor har engagerat unga i USA lika djupt som det dagliga, oavbrutna flödet av bilder på barn med sönderbombade kroppsdelar.
Biden har ofta rutit ifrån mot Netanyahu och han har varit mer kritisk än många europeiska regeringar, men USA har också haft ett större direkt ansvar. Det är viktigare att bedöma vad en president gör än vad de säger och under Biden fortsatte USA, trots Netanyahuregeringens öppna extremism och avhumaniserande retorik, att leverera bomber och flygplan till Israel.
Jag pratade i veckan med en luttrad amerikansk diplomat som sade att Biden å ena sidan varit den bästa presidenten inrikespolitiskt under hennes livstid, men hon erkände också motvilligt att han kraftigt skadat USA:s demokratiska trovärdighet globalt, i ett kritiskt ögonblick för den världspolitiska maktbalansen. Här var unga amerikaner faktiskt en kanariefågel i gruvan.
Det går att argumentera för att Bidens svängrum varit begränsat för ett så nära allierat land, men det var Bidens eget beslut att exempelvis attackera Internationella brottmålsdomstolen ICC när de utfärdat en arresteringsorder mot Netanyahu. Trots att Biden och utrikesministern Antony Blinken så sent som förra året hyllade ICC som en viktig institution för att reda ut ryska krigsförbrytelser gick de plötsligt till hård attack på domstolen, med krav på sanktioner, när de vände sig mot Israels regering.
Det var ett öppet hyckleri som bidrog till en självförvållad förtroendekris för just det demokratiska projekt som var Bidens själva existensberättigande som politiker.
Läs fler artiklar av Martin Gelin