Samma vecka som Ryssland invaderade Ukraina, i februari 2022, deltog jag i ett seminarium på Harvard om soft power, om länders kulturella inflytande. Jag lyssnade på erfarna diplomater och statsvetare som lite ursäktande förklarade att det här kanske inte var rätt tillfälle att prata om just mjuk makt. Nu var det väl missiler Ukraina behövde, inte kultur. Ryssland skulle ju vinna kriget på ett par veckor.
En månad senare möttes vi igen, men nu var tonläget helt annorlunda. Ukraina fanns kvar och nu talade alla om just den enorma kraften i dess mjuka makt. Landet hade åstadkommit en historisk charmoffensiv för att stärka stödet från internationella allierade. På en månad hade Ukraina blivit ett av världens mest beundrade länder. Det gav västvärldens regeringar mandat att fortsätta skicka militärt och humanitärt bistånd.
Det var med hård makt Ukraina försvarat sitt land.
Men det var mjuk makt som gav landet förutsättningarna att fortsätta försvara sig.
– Jag har sällan sett ett så tydligt exempel på det ömsesidiga samspelet mellan mjuk och hård makt. För Ukraina väckte de här goda relationerna inte bara sympati från allierade, de hjälpte också landet att få de vapenleveranser som behövdes för att överleva, sade Joseph Nye, statsvetaren på Harvard som myntade begreppet soft power, när jag träffade honom senare samma år.
USA:s makt och inflytande ryms alltså inte enbart i Pentagon och Wall Street, utan även i Hollywood och Harvard
Just i tider som präglas av krig och konflikt är det vanligt att betrakta mjuk makt som en lyx vi inte längre har råd med. Joseph Nye, som avled härom veckan, ägnade sitt liv åt att visa att det tvärtom är just i hårda tider som mjuk makt är som viktigast.
Joseph Nye myntade begreppet soft power i en uppmärksammad artikel för tidskriften Foreign Policy, 1990. Där skrev han att länders makt inte bara kan mätas i militära och ekonomiska styrkor, utan även i värderingar, kultur och universitet. USA:s makt och inflytande ryms alltså inte enbart i Pentagon och Wall Street, utan även i Hollywood och Harvard.
Men talande nog fick begreppet sitt globala genomslag många år senare, 2003, efter USA:s invasion av Irak. USA:s president George W Bushs utrikespolitik äventyrade landets relationer med långvariga allierade, särskilt i Europa, vilket fick många att varna för att USA:s mjuka makt hotades. När Nyes bok ”Soft power” kom ut samma år blev den tongivande i debatten om internationella relationer.
Med åren blev begreppet soft power främst förknippat med nationellt varumärkesbyggande. Det reducerades till ett slags pr för hela länder. Begreppet färgades av det långa 1990-talets optimism, då många såg det som oundvikligt att demokratin skulle välla fram som en ostoppbar ångvält över världen. Timothy Garton Ash skriver i sin senaste bok ”Homelands” att denna liberala internationalism led av en ”ödesdiger hybris” under början av 2000-talet.
Allt för många i västvärlden trodde att till och med Kina skulle bli mer öppet, i naiva prognoser som kom från hela den politiska skalan. Från Bill Clinton till i princip hela Europas mittenorinterade tredje vägen-politiker fanns en tro att ökad handel med diktaturer skulle göra dem vänligare inställda till den liberala demokratin.
I stället har det motsatta hänt: diktaturerna har blivit mer förmögna, men utan att liberaliseras. Tvärtom har allt fler västländer rört sig i en auktoritär riktning. Demokratin har, sedan millennieskiftet, försvagats i mer än 70 länder, enligt Freedom House.
Världens diktaturer och auktoritära regimer lägger rekordstora resurser på att stärka sin kulturella makt och globala inflytande
Under samma period har vi sett liberala demokratier prioritera bort allt som förknippas med mjuk makt, medan världens diktaturer och auktoritära regimer tvärtom lägger rekordstora resurser på att stärka sin kulturella makt och globala inflytande.
Det har skapat den asymmetriska krigföring som just nu ger diktaturerna ett oroväckande överläge i slaget om 2000-talets värderingar och idéer.
Auktoritära gulfstater som Förenade arabemiraten, Qatar och Saudiarabien gör rekordstora investeringar i kultur, sport och medier. De köper fotbollsarenor, sponsrar dyra utställningar i Paris och London, bygger otroligt ambitiösa konstmuseer och bibliotek, köper tv-kanaler och konstsamlingar, bygger arkiv för att bevara regionala kulturskatter och storsatsar på diplomatiska verksamheter och bistånd.
Kina lägger mer än något annat land på offentlig diplomati – det tekniska begreppet för diplomatiska insatser som riktar sig till andra länders befolkningar, snarare än andra länders regeringar. Det som USA brukade kalla kampanjer för ”hearts and minds”. Under Xi Jinping har Kina lagt mer än 120 miljarder om året på kampanjer som Peking kallar ”discourse power”, att stärka ”berättelsen om Kina”, enligt forskaren Maria Repnikova. Utöver det har Kina lagt en biljon på infrastrukturprojektet Belt & Road, som uppenbart har diplomatiska ambitioner.
I en av Joseph Nyes sista intervjuer varnade han för att USA:s reträtt innebär att ”Kina kan fylla det vakuum som Trump skapar”
I de flesta liberala demokratier har Kinas buffliga offensiv varit kontraproduktiv, men den har gått desto bättre i det globala syd, samtidigt som västländerna gjort en ödesdiger diplomatisk reträtt där.
I den årliga rapporten Democracy Perception Index, där 110 000 personer i 100 länder tillfrågas om andra länders anseende, rankas Kina i år för första gången någonsin högre än USA. Dels på grund av Kinas inflytande i Afrika och Latinamerika, men också för att USA begår en självdestruktiv diplomatisk retirering under Trump. I FN är det nu fler länder som röstar med Kina och Ryssland än som röstar med EU:s liberala demokratier.
I en av Joseph Nyes sista intervjuer varnade han för att USA:s reträtt innebär att ”Kina kan fylla det vakuum som Trump skapar”.
Många av de liberala demokratierna är illa förberedda på den nya världsordning som nu tar form. Vår säkerhetspolitiska ställning har inte bara halkat efter när det gäller militär upprustning, utan även försvagats av flera decenniers nedskärningar av stödet till fria medier, kultur, bistånd och diplomati – alla de institutioner och kanaler som kan stärka vår mjuka makt och demokratiska infrastruktur.
Den som bäst kan förvalta Joseph Nyes djupare förståelse av mjuk makt är förmodligen den brittiska historikern Nicholas Cull.
I den oumbärliga boken ”Reputational security” uppdaterar Cull idén om mjuk makt för en hård tid. Titeln kan enklast översättas som ett slags ”säkerhetspolitiskt kapital” – den diplomatiska och kulturella arsenal som gör ett land tryggare, genom att stärka relationerna med andra.
”Om folk beundrar dig är det mer sannolikt att de hjälper dig i en kris” sade Cull när jag träffade honom i London nyligen.
Det låter självklart, men ändå är denna grundläggande insikt frånvarande i förvånansvärt många liberala demokratier och regeringar i dag.
Bland det första Donald Trump gjorde som president var att ta över styret av Washingtons anrika kultur- och konserthus Kennedy Center
Cull visar inte minst hur just Ukraina aktivt stärkte sitt säkerhetspolitiska kulturella kapital under åren 2014-2022, med hjälp av offentlig diplomati, nya kultursatsningar, konsulat och kulturinstitut. Dessa kampanjer avvärjde inte Rysslands invasion, men de höjde kostnaderna för den, säger Cull.
Det är talande att de länder som tydligast prioriterar mjuk makt ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv ofta är de som har mest att förlora: Ukraina, baltstaterna och Polen, samt östasiatiska länder och stillahavsnationer som Sydkorea, Taiwan, Australien och Japan. De har förstås alla det gemensamt att de är grannar med världens farligaste diktaturer.
Om kulturen inte hade något säkerhetspolitiskt värde, eller någon verklig relation till hård makt, skulle despoter och auktoritära ledare inte vara så besatta av att kontrollera just kulturinstitutioner.
Men bland det första Donald Trump gjorde som president, innan han ens börjat utvisa oskyldiga latinamerikanska män till tortyrläger i El Salvador, var att ta över styret av Washingtons anrika kultur- och konserthus Kennedy Center. Han fortsatte med systematiska attacker på USA:s ledande museer, kulturinstitutioner och universitet. Han beordrade en slakt av kulturverksamheter som inte följer hans nationalkonservativa direktiv, från litterära tidskrifter till fria teatrar.
Auktoritära regimer rustar för propagandakrig, i allt från desinformationskampanjer till sponsrade museer, fotbollslag och tv-kanaler
Bland nationalister och auktoritära ledare är Trump tyvärr inte ensam om att se kulturen som ett vapen, något som måste kontrolleras för att kunna vinna världspolitikens ideologiska kamp.
Internationellt rustar diktaturer och auktoritära regimer upp sin arsenal för propagandakrig, i allt från rena desinformationskampanjer till mer sofistikerade metoder, som sponsrade museer, fotbollslag och tv-kanaler, men även inhemskt ser vi hur auktoritära nationalister, så fort de får makten, gör allt de kan för att ta över medier och kulturinstitutioner.
Samtidigt vågar progressiva, liberala och prodemokratiska politiker knappt prioritera kultur längre, eftersom de är rädda att det uppfattas som något oseriöst och flummigt, i en tid då politiken bara får handla om hårda frågor.
I Sverige är det nu särskilt populärt att tala om upprustning, beredskap och resiliens. Även borgerligheten har återupptäckt ord som solidaritet, gemenskap och självuppoffring, för nu måste alla hjälpas åt att säkra den svenska tryggheten. Vi är inte i krig, men inte heller i fred, som statsministern uttrycker det.
Men samtidigt skärs det alltså ner i just de institutioner som bäst skyddat oss från demokratins förfall, just de institutioner som frihetens fiender drömmer om att krossa: public service, stöden till medier och litteratur, den öppna kulturen och museerna, universitet och humaniora, diplomati, bistånd och demokratifrämjande verksamheter, hela den arsenal som utvecklats sedan 1945 för att både skydda demokratin inhemskt och stärka dess globala ställning.
Sista gången jag pratade med Joseph Nye påpekade han att kalla kriget inte bara avgjordes av vapen och ekonomi. Det handlade lika mycket om kultur.
I New Yorker-journalisten Patrick Radden Keefes underhållande podd ”Wind of change” utgår han från en konspirationsteori: att CIA skulle ha skrivit Scorpions powerballad ”Wind of change” som en trojansk häst mot Sovjet 1990.
Soft rock som soft power? Han bevisar aldrig att CIA skrev låten, men det är inte heller poängen med berättelsen, för i stället nystas det upp en mängd andra fascinerande exempel på kalla krigets kulturdiplomati, där jazz, abstrakt expressionism och litterära tidskrifter med radikal poesi skulle sprida demokratiska värderingar.
Sverige skulle knappast öka sin mjuka makt genom att skattefinansiera en ”optimistisk Bergman”
Motståndet mot liknande offensiver i dag kommer inte bara från nationalistisk höger, där den tidigare konservativa vurmen för bildning och konst ersatts av demonstrativt kulturförakt. Motståndet kommer även från vänster och kulturutövarna själva, som helt befogat är skeptiska till försök att instrumentalisera konsten i nationella intressen.
Det bygger dock på ett missförstånd om hur soft power fungerar. Liberala demokratier vinner sällan några poäng på att toppstyra kulturproduktion, eller spotta ur sig patriotiska tv-serier från någon propagandamyndighet. De som försöker göra så misslyckas nästan alltid. Under kalla kriget fanns det gott om dråpliga försök från frustrerade sovjeter, som exempelvis ville lansera en ”optimistisk Sjostakovitj” för att tämja den amerikanska högkulturens växande inflytande. Sverige skulle knappast öka sin mjuka makt genom att skattefinansiera en ”optimistisk Bergman”.
I de länder som mest effektivt lyckats stärka sin ställning genom mjuk makt – från Ukraina till Sydkorea – finns det sällan en sådan syn på kultur som banal propaganda. Tvärtom uppmuntrar de ofta spridningen av den mest självkritiska och utmanande konsten. De försöker inte romantisera berättelsen om det egna landet, utan snarare bidra till en högre sanning, där fri kultur ger uttryck för en välfungerande demokrati, med högt i tak för kritiska röster.
I USA höll senatorn Cory Booker nyligen ett 20 timmar långt filibustertal i kongressen, i protest mot Trumps auktoritära politik och kraven på historieundervisning rentvättad från skamfläckar.
– Jag vill inte att vår historia ska Disneyfieras. Jag vill inte ha en rentvättad historia, en homogen historia. Jag vill höra alla eländiga sanningar om USA, för det är det som visar vår styrka.
Kulturen, konsten, museerna och biblioteken är våra mest pålitliga arenor för dessa eländiga sanningar, som måste få vädras för att en demokrati ska fungera. Det är så en kulturell diplomati får trovärdighet.
Ulf Kristersson talar om att ”lägga grunden för en ny europeisk renässans” – men den läggs knappast med historiska nedskärningar
Mjuk makt kan inte handla om att tämja kritiska berättelser eller instrumentalisera konst. Tvärtom är det just genom att uppmuntra även de hårdaste skildringarna av ett land som man respekterar det öppna samhället. När jag frågade Sydkoreas kulturminister hur landets ganska konservativa regering motiverade skattesubventioner för djupt samhällskritiska och ofta vänsterradikala konstverk, filmer och böcker svarade han. ”Det som exporteras är inte kulturen, utan idén om Sydkorea som en demokrati”.
Tyvärr verkar många europeiska länder inte längre förstå detta. Ulf Kristersson talade på EPP-mötet i Valencia nyligen om att ”lägga grunden för en ny europeisk renässans”. Det är rätt retoriskt anslag, men en sådan grund läggs knappast med historiska nedskärningar i de institutioner som garanterar våra friheter och demokratiska stabilitet.
Den första europeiska renässansen, på 1400-talet, skapades inte genom att slakta kulturen och enbart prioritera militären. Tvärtom insåg exempelvis Medici-dynastin i Florens kulturens säkerhetspolitiska kraft. De förstod att republiken bara kunde överleva om den betraktades som legitim, med hjälp av omfattande investeringar i konst och bildning, bibliotek och arkitektur. Bara så kunde deras grannar respektera och beundra dem.
”För frihetens skull” läser jag i tunnelbanan när jag besöker Stockholm. Det är den senaste kampanjen från Försvarsmakten.
Men nu är det i stället frihetens fiender som lägger mest resurser på att stärka sin kulturella ställning. Om världens liberala demokratier samtidigt gör en historisk reträtt och slaktar sina viktigaste demokratiska institutioner, då råder det nog ingen tvekan om vem som kommer att vinna 2000-talets ideologiska krig.
Martin Gelin, tidigare USA-korrespondent, är bosatt i Paris och ger i höst ut boken ”Mjuk makt i en hård tid” (Volante).
Läs fler artiklar av Martin Gelin:
”Därför storsatsar den brittiska regeringen på kulturell makt”
”Trump har nu saboterat USA:s viktigaste resurs”
”Jag älskar New York, men det går inte att leva där”
