Sedan det blev klart att Kamala Harris ersätter Joe Biden som Demokraternas presidentkandidat har Donald Trumps kampanj ivrigt famlat efter ett budskap som fungerar mot henne. De har slängt kvinnofientlig och rasistisk spagetti mot väggen, i hopp om att något ska fastna. Ingen meme var för grov för att i alla fall testa.
I juli ska Trump ha kallat Harris för en ”bitch” bakom kulisserna, enligt New York Times. I kampanjtal framställer Trump henne som en så självklart oseriös person att ingen världsledare kan ta henne på allvar, ”och ni vet varför”, säger han insinuant. Så får publiken välja själva i vilken egenskap de vill förminska henne.
Det är lätt att bli avtrubbad av Trumps tonläge, efter att han dominerat amerikansk offentlighet i tio år. Men inför demokraternas partikonvent i Chicago i veckan skickade Trump-kampanjen ut meddelanden som stack ut för sitt öppet rasistiska bildspråk. I ett inlägg kontrasteras en bild på en prydlig amerikansk villaförort där amerikanska flaggor hänger över de vita hustrapporna med en bild på svarta migranter. Texten lyder: ”Import the third world – become the third world”. Bilderna har, som mycket av det Trump säger, rötterna i högerextrema nationalistgrupper som gärna talar om det stora folkutbytet.
Trump har länge uttryckt sig så här, men han har aldrig tidigare haft en svart motståndare. Vi står därmed inför ett historiskt presidentval, där en öppet rasistisk kandidat står mot en kandidat som inte är vit. Kamala Harris är dock bättre förberedd på den här konflikten än många andra, eftersom hennes egen delstat Kalifornien hade sin egen motsvarighet till Donald Trump just när hon började sin politiska karriär.
Kamala Harris mamma Shyamala Gopalan är från Indien. Hennes pappa Donald Harris är från Jamaica. Hon är alltså en typisk amerikan, uppvuxen mellan kulturer. Hon är framför allt en typisk invånare i delstaten Kalifornien, där de flesta familjer har rötter på andra kontinenter.
Vi ser i dag gärna på Kalifornien som det progressiva hjärtat i USA, men under större delen av 1900-talet var det ett konservativt fäste, som skickade både Richard Nixon och Ronald Reagan till Vita huset.
Medan stora delar av världen sett en politisk utveckling där liberala idéer om öppenhet och tolerans fått ge vika för främlingsfientlig nationalism, har Kalifornien gjort en motsatt resa.
Redan 1980 blev Kalifornien den första delstaten i USA där vita var en minoritet av befolkningen. Den demografiska förändringen ackompanjerades av en välbekant alarmism från politiska demagoger, inte minst den högerpopulistiska delstatsguvernören Pete Wilson, 1990-talets Donald Trump. När han tog över styret av delstaten 1991 skyllde han i princip alla sociala problem på latinamerikanska migranter, svarta familjer, eller på japaner. På den tiden var Japan den stora demonen i utrikespolitiken och retoriken ackompanjerades av en historisk våldsvåg mot asiater i USA, med flera brutala rasistiska mord i just Kalifornien.
Wilson var övertygad om att mångfald skulle leda till Kaliforniens kollaps. Om migrationen fortsatte skulle brottsligheten spåra ur, ekonomin gå under; dystopiska landskap av crackberoende hippiekollektiv snart bre ut sig under palmerna. I reklamfilmer såg vi suddiga bilder där migranter flydde över den mexikanska gränsen, ackompanjerat av skräckfilmsmusik.
Men Wilsons dystra prognoser slog förstås fel. Den sociala och ekonomiska kollapsen som främlingsfientliga politiker varnade för uteblev.
Ekonomin i Kalifornien har tvärtom vuxit så explosivt sedan 1990-talet att delstaten gått förbi Frankrikes, Italiens och Storbritanniens bnp. Kalifornien är nu världens femte största ekonomi, hack i häl med Tyskland och Japan, trots en befolkning på knappt 40 miljoner.
Det beror inte bara på Silicon Valley, utan lika mycket på det gigantiska jordbruket, hamnindustrierna, de gröna energiföretagen och inte minst de tiotusentals småföretag – kemtvättar, donut-butiker, trädgårdsskötsel – som öppnar varje år, i överväldigande stor del av de nyanlända familjer som ständigt sparkar nytt liv i delstatens ekonomi och kultur.
Brottsligheten har inte heller ökat, utan minskat till historiskt låga nivåer. 1980, året då vita blev minoritet i Kalifornien, ägde 210 000 våldsbrott rum i delstaten. 2019 var det bara 173 000 våldsbrott i delstaten, trots en dubbelt så stor befolkning. 1980 ägde 3 411 mord rum i Kalifornien. 2019 var det inte ens hälften så många: 1 679 mord.
I dag säger en klar majoritet, 7 av 10 invånare i Kalifornien, att invandring varit positivt för delstaten. Främlingsfientligheten har inte försvunnit, men den har blivit impotent som politisk kraft. De flesta invånarna omfamnar nu delstatens mångfald. Det är märkligt att den här utvecklingen sällan diskuteras som ett internationellt exempel i den europeiska politiken i dag, trots att debatten till så stor utsträckning handlar om just frågor som rör demografi, migration och brottslighet.
Dagens Kalifornien är knappast någon fläckfri utopi. De ekonomiska och sociala klyftorna är enorma; stadskärnorna hela vägen från San Diego upp till San Francisco präglas ofta av brutal hemlöshet och drogmissbruk; bilkulturen har varit fruktansvärt destruktiv för hela planeten; rika demokrater längs kusterna slår regelbundet världsrekord i nimby-ism, den byråkratiska konsten att stoppa allt husbyggande för att skydda det egna fastighetsvärdet. Det tar nu i snitt fyra år att få bygglov i San Francisco. I Silicon Valley är det gott om världsfrånvända miljardärer med despotiska ambitioner. Techjättarna har knappast haft en enbart positiv effekt på omvärlden.
Men jämfört med i princip alla andra delar av USA är Kalifornien rikare och tryggare.
Framför allt har de lyckats med något som de flesta europeiska länder inte ens verkar intresserade av att försöka göra längre: att faktiskt tämja rasismen som politisk kraft.
Inget samhälle kan krossa rasismen oåterkalleligt; den kravlar alltid upp igen, i nya former. Men Kalifornien har höjt kostnaden för politisk rasism; det går inte längre att vinna val i delstaten med en öppet främlingsfientlig eller rasistisk retorik.
Pete Wilson anses i dag vara en politisk skamfläck i Kaliforniens samtidshistoria.
Myten om Kaliforniens politiska förändring är att allt förklaras av den demografiska utvecklingen, som om det vore en naturlag att en ickevit befolkning gynnar Demokraterna. I själva verket åstadkoms det politiska skiftet genom träget politiskt gräsrotsarbete, från fackförbund, studentorganisationer och civilsamhälle, från antirasister, feminister och hbtq-grupper, som tålmodigt, under flera decennier, byggde upp en progressiv infrastruktur och det som skulle bli den mäktigaste emancipatoriska rörelsen i USA.
Kaliforniens politiska förändring åstadkoms även genom det vi kan kalla demokratins glädje, själva entusiasmen i att tillsammans med andra arbeta för en lite mindre outhärdlig värld, en känsla som varit frånvarande i USA:s nationella politik i snart tio år, men som nu fått nytt liv, inte minst på Demokraternas partikonvent i veckan.
Kamala Harris politiska karriär har utspelats med den här historiska utvecklingen som fond. Delstatens unika politiska skifte har både format Harris och formats av henne.
Lyckas hon faktiskt bli president lär det också bli för att hon kan kommunicera en djupt kalifornisk vision om att vända blad.
Läs andra artiklar av Martin Gelin
Läs mer:
Sanna Torén Björling: Abortfrågan var central även i valet 2016 – då Trump vann