Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I Paris närmar sig borgmästaren Anne Hidalgo sina sista veckor i stadshuset. Under tolv år har hon genomfört förändringar som sannolikt är de mest omfattande i staden sedan Baron Haussmann på 1800-talet. Den väsentliga skillnaden är att hon inte styrs av en imperialistisk despot, utan har förändrat stadsmiljön utifrån radikalt demokratiska principer. Målet är att inkludera snarare än exkludera, att göra staden tillgänglig för de miljontals invånare, en majoritet av Paris befolkning, som bor utanför stadskärnan.
Paris har gått från att vara en av Europas mest förorenade stadskärnor till att vara en av de allra grönaste
Förbättringarna är uppenbara och konkreta. Biltrafiken och föroreningarna har halverats. Paris har gått från att vara en av Europas mest förorenade stadskärnor till att vara en av de allra grönaste. Min son kan nu växa upp i en stad med betydligt mindre risk för alla de sjukdomar som förknippas med dålig luft. 130 mil av nya cykelbanor har byggts. Flodbanken längs Seine har förvandlats från en bullrig bilväg till ett av Europas mest behagliga offentliga rum. Vid mer än 300 skolbyggnader har parkeringsplatser och bilvägar ersatts med trädgårdar och lekplatser. Champs-Élysées, i dag faktiskt Paris tråkigaste boulevard, ska äntligen renoveras, med 15 000 kvadratmeter nya grönområden.
Men de mest markanta förbättringarna har skett i de yttre förorterna. Subventionerade bostäder har utökats så att de nu utgör en tredjedel i många områden. Den massiva expansionen av kollektivtrafiken, med mer än 60 nya tunnelbanestationer och snabbare pendeltåg, har halverat restiden för arbetare i förorterna.
Slentrianmässigt gnälls det på att Hidalgo ”disneyfierar” Paris eller spär på en gentrifiering som bara gynnar de rika. I verkligheten är det tvärtom: hon har gjort mest för de fattigaste i utkanterna av staden. Familjer som bor i norra Paris betongförorter kan nu pendla till jobbet på en kvart i stället för trekvart. De sparar timmar varje vecka, får tillbaka ett helt dygn av rent liv varje månad. Kan vi hitta ett mer konkret exempel på att förbättra vanliga människors vardag?
När statschefer och beslutsfattare samlas på tjusiga konferenser i Davos och Doha är den urbana politiken i bästa fall en asterisk
Ändå pratas det knappt om detta i den internationella politiken. När statschefer och beslutsfattare samlas på tjusiga konferenser i Davos och Doha är den urbana politiken i bästa fall en asterisk. När jag själv skriver om Paris urbana reformism möts jag nästan alltid av rynkade ögonbryn och skeptiska reaktioner. Det anses liksom naivt att ha positiva åsikter om Paris, som om varje person som skriver om stadens fördelar vore ännu en nyanländ amerikan med röd basker som jublar över varje förbipasserande dragspel. Men det jag faktiskt lyft fram i Paris, i böcker och artiklar, är inte kitschiga kullerstensgator, utan de uppenbara förbättringarna av infrastruktur och stadsplanering, som framför allt gynnat Paris betongförorter och låginkomsttagare.
Problemet är väl snarare att det finns en patologisk oförmåga bland liberaler och progressiva i offentligheten att prata om dessa förbättringar. Paris politiska aktivister och medier har varit så dåliga på att lyfta fram Hidalgos framgångar att staden nu riskerar att få en ny borgmästare som är konservativ populist, den kulturfientliga kulturministern Rachida Dati, som trots grova korruptionsanklagelser har chans att vinna borgmästarvalet (andra omgången äger rum den 22 mars).
Samtidigt hör vi samma nötta klichéer om att nationalister går framåt bland väljarna för att det ”inte finns några alternativ”, för att progressiva inte längre kan erbjuda några konkreta förbättringar för arbetande familjer. Men vad kan vara mer konkret än billigare bostäder, renare luft och en kollektivtrafik som ger pendlande arbetare tillbaka ett helt dygn av rent liv att ägna åt familjen och fritiden varje månad?
Hans ankomst ackompanjeras samtidigt av skeptiska kommentarer om att vi inte ska tro att Mamdani faktiskt kan genomföra allt fint han lovat. Men i själva verket är det inga utopier
I min gamla hemstad New York riktas nu enorma förhoppningar mot nya borgmästaren Zohran Mamdani. Hans ankomst ackompanjeras samtidigt av skeptiska kommentarer om att vi inte ska tro att Mamdani faktiskt kan genomföra allt fint han lovat. Men i själva verket är det inga utopier: det vimlar redan av borgmästare som framgångsrikt implementerat precis den politik hen gick till val på.
I Boston har borgmästaren Michelle Wu, som tillhör samma energiskt ocyniska generation som Mamdani, redan utökat byggandet av subventionerade bostäder för låginkomsttagare till de högsta nivåerna på 25 år. Hon försöker även pressa ner marknadspriserna genom att konvertera kontor till lägenheter i stadskärnan. Wu har även skapat ett pilotprojekt med gratis busstrafik i de fattigaste förortsområdena, vilket lett till en kraftig ökning av bussåkandet och sparade pengar för de mest utsatta familjerna; precis det som Mamdani vill göra i delar av New York.
I Amsterdam hamnar jag på ett boksamtal för borgmästaren Femke Halsema, som också har goda skäl att vara stolt när hon nu ser tillbaka över sin tid i stadshuset. Halsema har precis som Hidalgo och Wu fokuserat på levnadskostnader, genom att reglera korttidsuthyrning för turister (som Airbnb), förbättra regelverken för nya byggnader, stoppa utförsäljningen av hyresbostäder och rusta upp risiga gamla hus så att de både blir mer klimatvänliga och energisnåla och gör ytterförorterna mer attraktiva.
Från Manchesters Andy Burnham och Bristols Marvin Rees till Barcelonas Ada Colau har vi det senaste decenniet sett hur liknande reformer löser verkliga utmaningar för vanliga familjer, lyfter den gröna omställningen från politisk abstraktion till social verklighet och samtidigt minskar levnadskostnaderna i storstäderna, så att inte bara de rikaste har råd att bo där.
Stadshusen och lokalpolitiken framstår därmed alltmer som livsviktiga laboratorier för vår demokratiska framtid, pilotprojekt för ett genuint hållbart samhälle – inte bara miljömässigt utan socialt och kulturellt.
Tillsammans visar förbättringarna i Boston, New York, Paris och Amsterdam ett slags parallellt politiskt universum, en alternativ berättelse om 2000-talet, där politiken inte helt kvävts av nationalisternas nostalgi och antivetenskapliga myter, utan i stället kan ägna sig åt metodiska förbättringar av miljontals människors faktiska vardag.
Läs mer:
Martin Gelin: New Yorks borgmästarval är ett långfinger mot etablissemanget
