Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Svenska medier är bra på att föra fram den lockande berättelsen om hur unga strömmar till kyrkan. Budskapet präglade bevakningen av höstens kyrkoval och härom månaden hördes spaningen också i SVT:s show ”Skavlan och Sverige”, där statsministerns prästvigda fru Birgitta Ed talade om att det ”händer något” i Sverige (16/10).
Andlighetsrevolutionens största förespråkare är den missionerande kulturskribenten Joel Halldorf, nominerad till Stora Journalistpriset som ”Årets röst”. I P1:s Godmorgon världen beskrev han nyligen varför kyrkan är så het bland unga: ”De vill ha den här andliga näringen för att kunna bearbeta de stora livsfrågorna”.
Idén om att svenskarna, särskilt de unga, vallfärdar till kyrkorna har varit i svang i ett tiotal år, efter att en grupp kultursideskrönikörer fann Gud och därefter började förväxla ”jag” med ”man”. I en 180-graderssväng från hur avkristnandet sedan 1800-talet omformat det svenska samhället antas svenskarna numera vilja tillbaka till religion och andlighet – utmattade av en alltför materialistisk, ego-fokuserad och estetiskt fattig samtid.
I olika mer internationella skepnader har idén varit framträdande inom religionssociologin sedan 1990-talet, kanske mest känd genom Peter Bergers teorier. Han och andra forskare argumenterar för att modernitet och individualisering inte nödvändigtvis leder till ökad sekularisering utan att vi nu i stället, till slut, är på väg mot ett samhälle präglat av tro, tradition och religion. Tanken har medieförvaltats av många, men i Sverige framför allt av just Halldorf som sedan 2010-talet återkommande försäkrat att ”det ser mer positivt ut för Svenska kyrkan än vad det gjort på många år, för att inte säga på decennier.”
Att tanken är attraktiv är lätt att förstå. Den tilltalar såväl modernitetskritisk vänster som traditionshungrande höger – och krönikörer i behov av lagom provocerande nya spaningar. Därtill hör Svenska kyrkan till en av landets mest omtyckta institutioner. Och många delar nog en uppriktig önskan om ett långsammare och mindre materialistiskt samhälle där människor i stället söker gemenskap och finner varandra i ”något större” bortom skärmarna.
Problemet är att det inte sker en religiös återkomst varken i Sverige eller i andra länder. I de länder som på 1990-talet användes för att bygga stöd för en ny religiös vår, till exempel USA, Sydkorea och Kina, ser man nu en snabb sekularisering bland unga. I samhällen där religionen fått en större offentlig roll, som Turkiet och Iran, lämnar unga tron ännu snabbare. I Polen har andelen unga som regelbundet går i kyrkan sjunkit från cirka 70 procent på 1990-talet till omkring 23 procent i dag.
Även i Sverige snurrar sekulariseringens bönekvarn vidare i stadig takt. Under 2024 besökte färre människor än någonsin gudstjänsterna
Även i Sverige snurrar sekulariseringens bönekvarn vidare i stadig takt. Under 2024 besökte färre människor än någonsin gudstjänsterna. Svenska kyrkans verksamhet för unga mellan 16 och 24 år har krympt snabbt – alltså just den grupp där en religiös återkomst, om den fanns, borde framträda som tydligast. Halldorf lyfte nyligen fram på sin Substack att antalet personer som går med i kyrkan har ökat från omkring 10 000 till 14 000 de senaste åren – men utelämnade samtidigt att nära 40 000 medlemmar varje år lämnar kyrkan. Och dessa 40 000 är inte några 68-överlevare på väg mot graven utan i huvudsak människor i 25–35-årsåldern.
I vår forskargrupps studier av Finlands statskyrka ser vi att kyrkan varje gång den hamnat i konflikt i samhällsfrågor tappat medlemmar. Först försvann liberala medlemmar när kyrkan protesterade mot samhällstrender som kvinnliga präster, samkönade äktenskap, kortspel på söndagar, utomäktenskapligt sex – och sedan tappade den konservativa medlemmar när den i jakten på de ungas gunst till slut accepterade förändringarna. En reform i Finland som gjorde det marginellt enklare att lämna kyrkan online resulterade i ett stort tapp av medlemmar 2023. Och där utgörs många inträden av personer som går med i kyrkan året före sitt bröllop – för att sedan gå ur igen året därpå.
Det verkar vara rollen som traditionsbärare som förklarar att kyrkan ändå fortsätter att vara viktig för svenskarna, snarare än att den skulle tillfredsställa ett eskalerande behov av andlig resonans. Svenska kyrkans fortsatta medlemstapp, som sker i måttlig men alltjämt stadig takt, behöver inte stå i vägen för dess möjligheter att fortsätta vara en respekterad institution som upprätthåller viktiga livscykelriter för svenskarna.
Några säkra framtidsspaningar kan dock göras. För det första pekar all forskning om värderingar och religion mot att Sveriges unga fortsatt kommer att vara bland världens mest sekulära. För det andra kommer vi även fortsättningsvis regelbundet få uthärda Christer Sturmarks och Joel Halldorfs debatter om huruvida vår fortsatta sekularisering är önskvärd eller inte – likt den dagliga kampen mellan ormen Apep och solguden Ra i fornegyptisk mytologi. Lika evig är människans vilja att förtrolla omständigheter i tillvaron. Till exempel genom att förväxla vad man önskar ska hända med vad som faktiskt sker.
Läs mer:
Christer Hugo: Jag vägrar vara präst om det krävs att jag ska tro på Bibelns Gud
Patrik Hagman: Christer Hugos bokstavliga tolkning av Bibeln är dålig läsning
